Under överstelöjtnant Sloanes ledarskap sorterades agnarna från vetet och en period av utbildning och reorganisation inleddes. Mot slutet av 1951 hade benämningen Malayan Scouts försvunnit och ersatts av 22 Regiment, Special Air Service, eller bara 22 SAS. Regementets huvudläger var nu mer centralt beläget vid Sungei Besi i närheten av Kuala Lumpur på halvöns västsida.
I februari 1952 återupptog SAS djungeloperationerna, och det med besked. Ett av de första större uppdragen var en operation där man både luftlandsatte och tog sig fram på marken till en praktiskt taget oåtkomlig dalgång i närheten av den thailändska gränsen för att rensa området från kommunister. Trots att de först satt sig till motvärn hade den obeväpnade malaysiska lokalbefolkningen i dalen tvingats att förse CT med både mat och skydd och området kontrollerades av en 100 man stark kinesisk terroriststyrka.
En skvadron med nästan 60 SAS-soldater, däribland rhodesier, hoppade i fallskärm över Belumdalen med uppgift att skydda lokalbefolkningen och skära av CT:s reträttvägar. Man hade sett ut en liten glänta i djungeln som landningsområde, men alla utom fyra av fallskärmshopparna hamnade i träden, varav några var
Ny djungeltaktik
Trotts att den beskrivna operationen i Belumdalen inte var spektakulärt framgångsrik och man vare sig dödade eller tillfångatog särskilt många CT, viste man att metoderna och taktiken var rätt.Men det faktum att så många av männen hade landat i trädtopparna orsakade viss oro och man beslutade att införa tekniker så att soldater som fastnat i träden skulle kunna rädda sig själva. Efter mycket funderande kom man fram till en enkel ”lösning” på problemet: alla hoppare försågs med
Den utvalda dagen hoppade major Templar från ett Dakotaplan och landade snyggt och prydligt i trädkronorna. Han följdes av major Peter Walls, som senare skulle få rykte om sig att vara Rhodesiernas bäste soldat, men han snubblade i flygplansdörren efter att ha slagit i huvudet. Bakom honom stod löjtnant Johnny Cooper, som hade ingått som en av de första i David Stirlings L Detachement, och han gav Walls en hjälpsam knuff men fastnade själv med armen i flygplanets fast monterade hopplina när Walls föll ut genom öppningen. Coopers ena överarm bröts på tre ställen och hjälmen slets av, men otroligt nog gjorde han en säger om än smärtsam landning bland trädtopparna. Men problemen var långtifrån över eftersom han hade fastnat
Trots Coopers missöde kom tekniken med trädhoppning att användas i strid. Nu kunde regementet fälla trupp när och var det behövdes för att skära av reträtt vägarna för flyende CT eller för att hjälpa polisen och vanliga infanteriförband som utsatts för angrepp.
Förutom militära operationer mot terroristerna hade britterna sakta men säkert lyckats omvända lokalbefolkningen från kommunismen. De började med att dela ut ID-kort till alla över tolv års ålder och utnyttjade sedan bestämmelserna i undantagslagarna för att begränsa utdelningen av mat och mediciner till enbart de som kunde uppvisa ID-handlingar. Säkra bosättningar, som i första hand skyddades av den lokala polisen med stöd av infanterikompanier, anlades så att småbrukarna fick drägliga levnadsförhållanden. Med de här metoderna fjärmades befolkningen från kommunisterna, som oftare tog än gav, och de sistnämnda berövades möjligheten att finna mat och skydd.
Till en början användes små SAS-patruller som skydd för polisens posteringar i de säkra bosättningarna, men efterhand som situationen normaliserades kunde SAS frigöras och sättas in på djungelpatrullering där de gjorde mer nytta. Stambefolkningen var de ursprungliga invånarna i Malackahalvön. Nu hade de drivits längre inåt landet av upprepade vågor av inkräktare och nybyggare och dessutom råkade de ut för CT som var i desperat behov av föda. Därför skickades SAS långt in i djungeln, både för att vinna stambefolkningens förtroende och för att skydda den.
Fyrmannagruppen
I mars 1953 användes tio Sikorskyhelikoptrar från 848 Naval Air Squadron för att flyga in patruller i regnskogen och för att i ett senare skede förse dem med underhåll. Små enheter oftast 12-16 man, flögs in med helikopter för att etablera kontakt med de i huvudsak nomadiserade stammarna Sakai och Semam. Varje SAS-tropp var indelad i fyra grupper eller omgångar om tre eller fyra man som under primitiva förhållanden levde soda vid sida med stambefolkningen i upp till tre månader i taget. En man i varje omgång hade medicinsk utbildning och den sjukvårdshjälp som han kunde bidra med hjälpte till att stärka banden mellan soldater och infödda. Dessutom hjälpte soldaterna till med att bygga skyddade bosättningar och ordnade med färskvatten så att befolkningens levnadsvillkor förbättrades. Man röjde till och med landningsbanor i urskogen så att man kunde flyga in större mängder förnödenheter och flyga ut de grödor som de infödda producerade till den lokala marknaden. Det var inte lätt för vita européer att leva tillsammans med dessa människor som i vissa fall hade varit kannibaler bara några år tidigare, men SAS-soldaterna anpassade sig så gott de kunde. Sakta men säkert förvandlade kampanjen men ”kärlek och förståelse” de stolta stammedlemmarna till pålitliga allierade.
Rhodesierna i C-skvadronen skickades till Malaysia för att tjänstgöra i knappt två år, men kallades hem av sin regering i förtid. För att ersätta dem satte man snabbt upp en ny skvadron under befäl av Johnny Cooper. Man rekryterade all tillgänglig lägerpersonal, också skrivare och bilförare, och ett antal nyanlända soldater. Blott 80 man stark och med bara 15 erfarna män fick den nya skvadronen i uppgift att infiltrera Pahangbergen och upprätta en befäst bosättning som skydd för den lokala stambefolkningen.
Fort Brooke
I oktober 1953 ledde Johnny Cooper sina män in i obanad vildmark på en patrull som varade i 122 dygn. Förutom att röja det område i regnskogen som senare blev Fort Brooke vid Sungei Brokfloden, byggde de dessutom en helikopterlandningsplats och genomförde offensiva räder mot CT. Under en av dessa stridspatruller dödades menige Wilkins och korpral Bancroft i ett bakhåll, men resten av styrkan drev tillbacka angriparna med den typ av motanfall som är så typiskt för SAS sätt att uppträda.
När männen i den hastigt uppsatta nya skvadronen till slut återvände från regnskogen i början av februari 1954 var de nere i halva personalstyrkan. Sjukdomar som leptospiros som de fått från råttor, djungelfeber och extrem utmattning hade drabbat närmare 40 soldater som under uppdragets gång hade evakuerats med helikopter tillbacka till civilisationen, men den tillfälligt sammansatta styrkan hade framgångsrikt fullgjort sitt uppdrag. Coopers män blev hjältar och det var en smula pinsamt för resten av regementet.
Som ersättning för rhodesierna och för att återge 22 SAS dess fulla styrka sattes en ny skvadron upp med män från Nya Zeeland, men de fick inte överta den gamla betäckningen C-skvadronen. Efter upproret i Malaysia var den benämningen reserverad, av respekt för rhodesierna som skattades högt trots att de tjänstgjorde relativt kort tid vid regementet. Än i dag används inte betäckningen C-skvadronen, av respekt för de forna kamraterna. Nya Zeeland SAS (NZSAS) bildades 1954 som en del av samväldets strategiska reserv och de män som valdes att ingå där hade alla mycket hög psykisk såsom fysisk uthållighet. I mitten av 1955 bildades en oberoende skvadron av kompanistorlek särskilt avsedd för insatser i Malaysia och efter sex månaders specialutbildning och djungelträning sattes styrkan in i gränsprovinserna Parak och Kelantan.
Nya Zeeland SAS
De välutbildade och anpassningsbara nyzeeländarna smälte snabbt in bland mannen i de övriga skvadronerna som uppskattade de nyanländas kunskaper och metoder. Bland dem fanns ett ganska stort antal maorier som hade varit jägare och spårare innan de anslöt sig till armén och deras kunskaper var mycket efterfrågade. Maorierna skapade dessutom snart starka känslomässiga band till stambefolkningen.
Den nyzeeländska skvadronens utbildning hade koncentrerats på de speciella kunskaper som krävdes för långa infiltrationsuppdrag med små, väl samarbetande grupper. Under förbandets tvååriga tjänstgöringsperiod genomförde de många 13 veckor långa spaningsräder i de mest avlägsna områden och nådde stora framgångar. Men det var förbandets sista uppdrag i sydväst som blev det mest berömda.
I veckor förföljde de en styrka på över 30 CT i bergsprovinsen Negri Sembilan och lyckades till slut döda eller tillfångata nästan hela gruppen. Sluträkningen var åtta döda terrorister, två sårade och 19 tillfångatagna. Mot slutet av den 24 månader långa tjänstgöringen hand NZSAS-skvadronen bara förlorat två man. Skvadronen upplöstes vid återkomsten till Nya Zeeland, men återuppsattes 1959. Men den återvände aldrig till Malaysia.
År 1955 bildades ytterligare en brittisk skvadron av soldater från fallskärmsjägarregementet. De benämndes, kanske en smula fantasilöst, Parachute Regement Squadron. De utgjorde ett komplett stridande förband som, precis som nyzeeländarna, fick sin djungelutbildning vid ankomsten till Malaysia. Men de hade fördelen att redan vara fullt hopputbildade.
SAS djungelvapen i Malaysia
22 SAS stridande styrka uppgick nu till närmare 600 soldater och befäl. Men för männen i de vanliga förband som regementet understödde var det ibland svårt att se vilka som var officerare och vilka som var meniga inom SAS. När de var ute på uppdrag använde SAS till exempel aldrig tvål eller tandkräm eftersom lukten kunde kännas på flera kilometers avstånd, däremot hölls vapnen minutiöst rena. Lofty Large, veteran från D-skvadronen, berättar i sina memoarer att vapnen togs isär och rengjordes noga varje kväll. ”Alla trädelar togs bort, rengjordes och ströks med linolja. Vi hade alltid vapnen på armslängds avstånd, tills vi lämnade in dem på förrådet efter uppdraget.”
Hagelbössor och Patchetkarbiner var de vapen man föredrog i regnskogen där stridsavstånden oftast var mycket korta. I normalfallet genomsökte patrullerna djungeln i veckor utan att se minsta spår av fienden, men när de hade tur och hittade sitt byte var striden i allmänhet över på bara några sekunder. Den som sköt först överlevde och därför sköt man ofta från höften. När sergeant Bob Turnbull till slut fick tag i den ökände CT-ledaren Ah Tuck, som han jagat med stor ihärdighet, fick männen syn på varandra på bara
Åren runt 1956 började britterna vinna kriget mot CT och det var den kommunistiska terrorns stora nederlag mot en konventionellt uppbyggd armé. Det var inte bara de malaysiska och kinesiska stadsborna och de nomadiserande stambefolkningarna som stod på britternas sida, dessutom hade de flesta av småbrukarna vänt sig emot terroristerna.
Malaysia uppnådde fullt självstyre inom det Brittiska samväldet den 31 augusti 1957, men den brittiska armén stannade kvar och stöttade malaysierna i ytterligare tre år. Men kommunisterna gav sig inte utan kämpade till det bittra slutet. Våldet fortsatte alltså, dock i mindre omfattning än tidigare, och undantagstillståndet fortsatte att gälla fram till den 31 Juli 1960. För SAS var uppdraget i stort sett fullgjort i mitten av 1958, eftersom malaysiska trupper och polis vid det laget kontrollerade situationen väl. SAS började återvända till England, men D-skvadronens kompetens behövdes snart på en annan krigsskådeplatts.
Tillbaka