|
Viltspår
Enda sedan vi fick hem vår dvärgpinscher
tik Enya så har hon gått med nosen i backen och luktat och sniffat på allt!
Min väninna Linn, som har två duktiga labradorer och som tränar lydnad och
spår tyckte att vi skulle börja med att lägga spår till Enya. De första
”bebis” spåren bestod av att vi drog en korv bit i gräset några meter och
gömde det. Enya var redan då stormförtjust och ville spåra mer och mer.
Efter våran lydnadskurs där ett av momenten var av att träna på spår visade
det sig att Enya hade en stor talang. Vår kursledare sa att detta var något
vi måste fortsätta att jobba med.
Så vi började med hjälp av Linn att
lägga vårt första viltspår. Första gångerna var spåret bara några hundra
meter. Enya luktade och slickade på blodet och spänning vad målet var växte
för var gång. Älgklöven som vi nu använde var respektingivande och
spännande. Enya markerade väl genom att leka med klöven att hon hittade
målet. Lite korv blev det med när målet var hittat. Sen blev spåren längre
och längre och jag har ramlat ner för backar, gått i snårig skog samt blivit
myggbiten. Flaskan med blod kan jag lova drar med sig hela sommarens myggor.
Men vad gör man inte för att aktivera och träna sin hund och se belöning av
lycka när hon hittat klöven. Ett tips innan ni andra fyrbenta vänner ger er
ut i skog och mark är det viktigt att använda fästingsmedel, ett måste när
man är i skogen.
Sen var steget inte långt att göra
anlagstestet som man måste göra för att börja tävla. Det klarade hon galant
och sen var det dags att börja tävla. Tre första pris gav Enya hennes
viltspårchampionat. Vi är otroligt glada och stolta över vår dvärgpinscher.
Enyas förmåga att spåra och den arbetsglädje hon visar är en belöning i sig.
Det visar också att dvärgpinscher är inte bara vackra och majestätiska de är
också otroligt duktiga och har dolda talanger som måste fram i de olika
bruksgrenarna som finns!
Lycka till i skogen
Enya med familj
Följande Text
kommer från SKK
Träna viltspår
Att träna sin hund i att följa ett speciellt
spår oavsett vad som händer runt omkring, i vilket väder som helst, i vilken
terräng som helst och vid vilken tid på dygnet som helst. Det är en rejäl
utmaning, både för dig och för din hund.
När en viltspårhund är ute på riktigt eftersök, är det viktigt att det
skadade djuret som hunden spårar hittas och att djurets lidande får ett
slut. Enligt svensk lag ska en viltspårhund finnas tillgänglig vid jakt på
det som kallas för klövvilt alltså vanligtvis älg, rådjur och hjort. Hunden
behöver inte vara med på själva jakten, men den ska kunna vara på plats inom
två timmar och kunna spåra upp skadeskjutna djur. Viltspårhundar används
också vid trafikolyckor där vilda djur är inblandade.
För att få fram bra och pålitliga viltspårhundar anordnar de flesta av
Svenska Kennelklubbens (SKK) jakthundsklubbar kurser och prov i viltspår.
Viltspår kan du träna själv med din hund, att ha en kompis och medhjälpare
ute i skogen är ju alltid kul, men inte nödvändigt vid den här
spårträningen. Nästan alla hundar som gillar att spåra passar att tränas i
viltspår. Om hunden någon gång ska användas på riktigt av ett jaktlag kan
det vara bra att den, förutom att den är tränad för viltspår, har en
kroppsbyggnad och ett temperament som klarar av strapatser.
Vad som behövs förutom en hund är en spårsele, som passar hundens storlek,
en spårlina som är mellan 5 och 10 meter, och blod. Blod av rådjur och älg
är svårt att köpa i affären, därför används gris- eller nötblod istället.
Blodet beställs i literförpackningar i en livsmedelsaffär som har manuell
köttdisk. Det brukar ta mindre än en vecka för affären att få hem blodet. I
det köpta blodet är det tillsatt ett kemiskt ämne som förhindrar det från
att koagulera. Till varje spår används bara en liten mängd blod, det som
inte används fryser man ner och sparar till nästa gång.
Lägga spåret
Vad som mer behövs är snitslar för att märka ut var spåret går, och så
förstås en viltklöv, oftast underdelen av bakbenet från ett rådjur. En lugn
och bra spårskog väljer du för första spåret. Din hund får stanna hemma
under tiden du snitslar spåret och lägger ut blodet. Första gången ska
spåret vara kort och ganska rakt, det kan räcka med 20-30 meter, och helst
ligga i medvind. När du kommit till spårslutet och märkt ut det ordentligt,
går du en omväg tillbaka så att du inte trampar i själva spåret. Om du har
en medhjälpare kan hon eller han snitsla spåret och du går efter och blodar.
Men under de första korta spåren kanske du kan bloda spåret samtidigt som du
snitslar.
Själva blodutläggandet kan göras med olika metoder. Man kan använda sig av
en väl ursköljd diskmedelsflaska och stänka blodet i spåret, eller köpa en
speciell spårläggarkäpp, där blodet fylls på i käppen och vid varje "dutt"
med käppen på marken rinner lite blod ut. Man kan också ha blodet i en bunke
och doppa en käpp som man fäst en liten svamp i änden på, och doppa
svampänden av käppen i blodet och stämplar. Där spåret börjar sparkar du upp
marken och blodar ganska mycket. Sedan bör det vara ungefär en meter mellan
spårstämplarna, förutom i början och i slutet av spåret där det kan vara
lite tätare mellan dem. Den som blodar ska också ha en rådjursklöv
fastbunden som släpar efter och alltså avger sin doft i spåret. När du
kommit till spårslutet och sparkat upp marken lite här också, lägger du
rådjursklöven där.
Gå spåret
Nu är du färdig med själva spårläggandet och kan, efter det att du tagit en
omväg från spåret, gå hem till hunden. Viltspår ska ligga en stund innan
hunden får gå spåret. Om ett djur blivit skadeskjutet på riktigt ger man i
regel djuret tid att lugna ned sig och gå undan och lägga sig innan hunden
får börja spåra. I början av hundens spårträning behöver spåret inte ligga
längre än någon timme, men så snart hunden kommit på vad den ska göra och
dessutom tycker att det här är det roligaste som finns ska du låta spåret
ligga längre.
Nu är du och hunden på väg till spåret, hunden ska ha koppel på sig,
spårselen sätter du på först när ni är helt nära spåret. När hunden har fått
sele och lina på sig, går ni tillsammans fram till spårbörjan, du pekar och
visar hunden med lugn röst på platsen. Hunden kommer säkert att börja nosa
och kanske till och med slicka på blodet. Beröm. Ge hunden tid att försöka
följa spåret, det är ingen brådska, men så fort hunden börjar gå iväg i
spårriktningen berömmer du med låg, lugn röst.
Lugn och tyst
Det är bra att du tänker på även när ni tränar att du och hunden ska röra er
lugnt och att du är lågmäld. När det är "på riktigt" gäller det ju att inte
störa och stressa det skadade djuret, därför ska den perfekta viltspårhunden
gå i så lugn takt att du som följer efter kan göra det så tyst som möjligt.
Många hundar blir lite skärrade av bloddoften första gången de stöter på
den, andra sätter världens rulle och vill fort fram till spårslutet. Den
försiktiga hunden stöttas och uppmuntras medan den ivriga får lugnas och
dämpas. Det är inte nödvändigt att hunden vid spårets slut kastar sig i vild
glädje över rådjursklöven, en del hundar är mycket förtjusta i denna typ av
ben medan andra inte vill befatta sig med den. Det spelar inte så stor roll
hur din hund gör, ge hunden beröm och godis så att den förstår att
spåruppdraget är slut och att den varit duktig.
Efter avslutat spårarbete tar du av selen och sätter på hunden kopplet
istället och går i en vid båge tillbaka mot utgångspunkten. Har du sällskap
av andra och ni lägger flera spår ska det var minst en 150 meter mellan
spåren, så att hundarna slipper vittring från de andra spåren. När du ska
fortsätta träningen med hunden kan du ganska snart öka längden på spåret, du
kan lägga några 90-graders vinklar och även gå en tio meter utan att bloda
och enbart låta klöven släpa i spåret.
Viltspårprov
När man tycker att hunden spårar säkert och bra, det vill säga att den inte
växlar från blodspåret till något färskare och intressantare spår av vilt.
Hunden går i ett lagom tempo, den kanske tappar bort spåret någon gång, men
är koncentrerad och hittar snabbt spåret igen utan större problem. Då kan
det kännas som en utmaning att anmäla till något officiellt viltspårprov.
På prov är spåren 600 meter och i den första klass man startar i -
Anlagsklass - blodas spåret 2-5 timmar innan hunden får gå det. Till det
spåret har spårläggaren använt lite drygt 3 dl blod och på en sträcka i
spåret är det inget blod utan bara spår efter klöven (och spår läggaren).
Det här är ingen tävling, det är ett prov där hunden får godkänt eller inte
godkänt.
Om hunden har blivit godkänd i Anlagsklassen är man välkommen att anmäla
till Öppen klass. Här är spåret lika långt, men blodas 12-24 timmar innan
hunden börjar spåra. I Öppen klass har man skottprövning. När man är ca
50-100 meter ifrån spårslutet får man lägga eller sätta hunden. Domaren
eller någon annan provfunktionär går ca tio meter från hunden och avlossar
ett skott med hagelbössa eller startpistol. Sedan får hunden fortsätta
spårarbetet. Att man skjuter beror på att man vill skapa en så verklig
situation som möjligt. I den öppna klassen tilldelas hunden första, andra,
tredje eller inget pris.
Viltspårprovregler fastställs av Svenska Kennelklubben (SKK). På
viltspårprov får alla hundar över 6 månader delta, även blandraser och
oregistrerade hundar. I övrigt följer man tävlingsbestämmelser som gäller
vid andra prov och tävlingar.
Viltspårschampionat (SvCH)
För att hunden ska få ståta med championtiteln krävs tre stycken 1:a pris i
Öppenklass på viltspårsprov och dessutom lägst en 2:a i kvalitetsbedömning
på utställning. Regler för
viltspårprov beställs från Svenska Kennelklubben (SKK) tel 08-795 30 30. |