Om Weimaraner “The Gray Ghost” Bakom Weimaranerns fängslande färg och hypnotiserande ögon finns en jakthund full av energi och en kompanjon som är ivrig att finna vägen till sin ägares hjärta. Aristokratisk, ädel, orädd, kärleksfull, envis och dominant. Alla de här termerna kan användas för att beskriva den magnifika grå jakthunden, Weimaranern. Av naturen kärleksfull fast djärv, vanligtvis ivrig att vara till lags men envis när kraven är obegripliga för den, är Weimaranern brilliant och definitivt en utmaning. Men med rätt ägare, en som förstår rasens karaktär helt och hållet och är villig att arbeta med dem, kommer den här hunden att vara en lojal och hängiven vän för livet. Mystisk bakgrund Som med så många raser, är Weimaranerns bakgrund ett litet mysterium. Då rasen härstammar så vitt vi vet från början på 1800 talet, finns det ändå ett stort antal teorier om vilka som är dess förfäder. Några spår går tillbaka till Chien Gris de Saint Louis - den grå hunden från Saint Louis - från 1300 talet. De här hundarna var hållna av Louis IX från Frankrike (1226-1270) efter att han lärde känna dem under sin fångenskap i Egypten. Liknande grå hundar kan ses i konsten genom hela 1400 - 1800 talet, vilket leder några att tro att dessa hundar är Weimaranerns föregångare. Andra teorier leder till Spanska och Engelska Pointers; Blodhunds besläktade St. Hubert Brache, Leithund och Sweisshund; Korthårig Worsteh; och Grand Danoa som har visst inflytande på den moderna Weimaranern. Några tror att rasens karakteristiska färg är resultatet av en parning av två svarta hundar, som St Huberts Brache, eller resultatet av en ressesiva gener i aveln av röda eller tanfärgade hundar, som Schweisshunden, som kan minska till en silverbrun ton. Medans alla de här teorierna har sina förespråkare och motståndare, kan vi med säkerhet veta att den moderna Weimaranern fanns i hushållet hos Grand Duke Karl August (1757 - 1828) regionen Weimar i Tyskland. Greven håller i nyckeln till början av rasen så vitt vi vet. Återigen så finns det några kontroverser. Upptäckte han rasen själv eller importerade han den efter att ha blivit presenterad för den av Prins Esterhazy i hans dödsbo i Bohemia, Tjeckien som andra rapporterar. Endera eller, August födde upp den här nobla jakthunden sedan 1810 ung i sitt hem i Weimar, huvudorten i Thuringa, en stat i centrala Tyskland. Här använde August det silver pälsade hunden till jakt på storvilt, såsom på hjort, vild katt, varg, björn och bergslejon, som fanns i de stora skogarna i området. Weimaranern var avlad för att vara intelligent, modig och snabb, med överlägsen sök och spårförmåga. När antalet storvilt gradvis minskade, anpassades rasen till att jaga småvilt och fåglar. Med den här ändringen av vilt kom ett behov av Pointerlik karaktär som ståndsanlag och apporteringsanlag. Greven försökte behålla sin avelsmetod hemlig och gav bara Weimaraners till sin familj, sitt hushåll och besökande aristokrater. Som tur var så fann några av de här hundarna vägen till en mindre grupp av jägare som bevarade avelsregister och arbetade för att utveckla rasens jakt egenskaper. Weimaraners blev officiell som ras i Tyskland 1896, och 1897 grundades Weimaraner klubben i Tyskland i Erfurt i Thuringia. Ändå användes beskrivningen av rasen av amatör jägare på den tiden som en rasstandard, den första officiella standarden kom inte förrän 1935. Den här standarden var framtagen i gemensamt arbete mellan Weimaranerklubben i Tyskland och Weimaranerklubben i Österrike. Ändå har många människor haft en del i utvecklingen av rasen under de tidiga åren. Major Robert från der Herber spelade en stor roll från 1921 fram till hans död 1946. Han tjänade en lång period som ordförande i den Tyska klubben och skrev många artiklar och också en bok "The weimaraner" som var berömd i Tyskland som en bibel om den här hunden. Många såg honom också som en riktiga fadern för rasen. Som med alla av Tyska raser, var aveln av Weimaranern strängt kontrollerad av sin rasklubb. Bara de personer som hade rykten som berömda jägare kunde gå med i klubben, och bara klubb medlemmar kunde äga en Weimaraner. Medlemmar var bundna att strikt följa klubbens regler och förordningar. Valpar som inte stämde med klubbens standard uteslöts från täckhundslistan, och de som inte troddes skulle bli friska avlivades. Reglerna som förbjöd att sälja Weimaraner till icke medlemmar bröts efter andra världskriget, när många medlemmar från de ockuperande styrkorna köpte valpar att ta hem till sina fosterland. Weimaraner klubben beslöt då om en köplag som sa att bara halva delen av alla kullar kunde bli sålda utanför Tyskland. Weimaranern i Sverige I Sverige har rasen funnits sedan början på 70 talet, men då mycket sparsamt. 1993 så fanns det ca 200 individer. Den Svenska Weimaranerklubben bildades 1979 och har numera snart 300 medlemmar. Det är övervägande korthår men det registreras även några långhårskullar eller blandkullar om året. Vi har ung 800 korthår i Sverige och ca 60 långhår. Weimaranern i världen Till USA kom Weimaranern ung vid andra världskrigets slut, och har idag höga registreringssiffror varje år. Även i England och Australien har de höga registreringssiffror, och blir allt vanligare och vanligare. Tyvärr används de sällan till det de är födda för där, de är istället populära utställnings- och sällskapshundar. Och börjar bli det i Sverige tyvärr också. I Tyskland är de dock fortfarande den allrounda jakthunden som de ska vara, aveln är fortfarande strängt övervakad av rasens avelsråd som granskar och bestämmer vilka parningar som får göras och vilka individer som får registreras. Det är också fortfarande endast godkända avelsdjur som får användas i avel, dvs. de som är provade i olika jaktliga grenar, mentalt bra och stämmer med standarden. Fysisk karaktär Weimaranern är en sann arbetsras, och dess sammansättning ska visa det. Standarden säger att Weimaranerns utseende skall demonstrera dess förmåga att arbeta med stor fart och uthållighet på fältet. Hanarna skall vara mellan 59 - 70 cm (idealhöjd 62-67 cm) Tikarna mellan 57 - 65 cm (idealhöjd 59-63 cm) Hanarna väger ca 30-40 kg och tikarna ca 25-35 kg. Weimaranerns huvud är ädelt med ett aristokratiskt uttryck, det skall visa dess vänlighet och skarpa intelligens. Rasens öron är långa, intill liggande och högt ansatta. Ögonens färg är från bärnstensgula till grå eller blågrå, medans nosen är alltid grå. Den karakteristiska pälsen är kort och slät, och varierar från musgrå till silvergrå med ljusare skuggor på huvud och öron. En liten vit markering på bröstet och tårna är tillåtet men ingen annanstans. Weimaranern finns i två hårlag - kort och långhårig, varav den korthåriga är betydligt vanligare. Dessa två hårlagsvarianter räknas som två raser, men stamböckerna är öppna, vilket innebär att avel däremellan är möjlig. Ibland kallas rasen för "spökhunden". Valparna däremot föds randiga och blåögda! , men en blå eller svart färg är diskvalificerande. Weimaranern kropp skall vara kraftig med djup bröstkorg och välutvecklat förbröst. Svansen får inte kuperas numera i Sverige men det görs fortfarande i USA, England och Australien och många andra delar av världen. Hundens rörelser skall vara lätta, vägvinnande och parallella. Slutligen skall Weimaranerns sätt vara vänligt, orädd, alert och lydig. Rasstandard Ursprungsland/hemland:Tyskland Användningsområde:Stående fågelhund, mångsidig jakthund FCI-Klassifikation:Grupp 7 Bakgrund/ändamål Det finns talrika teorier om hur weimaraner uppstod. Det är dock klart att rasen till stor del härstammar från viltspårhundar och att den förekom vid Weimars hov redan i början på 1800-talet. Till mitten av 1800-talet var aveln helt inriktad på prestation och låg nästan uteslutande i händerna på yrkesjägare och furstar i framför allt området kring Weimar och i Thyringen i Tyskland. När viltspårhundens storhetstid var förbi korsades dessa hundar med stående fågelhundar. Dagens weimaraner etablerades ungefär 1890. Jämte den korthåriga weimaraner förekom redan före sekelskiftet även någon enstaka långhårig variant. Sedan 1890 är rasen i huvudsak fri från inkorsningar av andra raser, framför allt pointer. Därmed är rasen en av de äldsta tyska stående fågelhundarna. Helhetsintryck: Rasen skall vara en medelstor till stor jakthund. Den skall vara av ändamålsenlig brukstyp, linjeskön och senig med kraftig muskulatur. Könsprägeln ska vara mycket utpräglad. Viktiga måttförhållanden: * Kroppslängden skall förhålla sig till mankhöjden ungefär som 12:11 * Längden från nosspetsen till stopet skall något överstiga avståndet mellan stopet och nackknölen. * Avståndet från armbågen till mitten av handloven skall ungefär motsvara avståndet mellan armbågen och manken. Uppförande/karaktär:Rasen skall vara en mångsidig, lättdresserad, stabil och hängiven jakthund med systematiskt och uthålligt sök, men ändå inte vara överdrivet temperamentsfull. Den har ett anmärkningsvärt gott luktsinne. Rasen skall ha rovdjursskärpa och vara vaksam mot främlingar utan att vara aggressiv. Den skall vara stabil i stånd och i vattenarbete, men skall också ha anmärkningsvärd fallenhet för eftersöksarbete. Huvud: Huvudet ska vara torrt. Skallparti: Skallpartiet skall stå i proportion till mankhöjden och nospartiet. Hanhundar skall ha bredare skallparti än tikar. Bägge skall dock ha skallparti som är proportionerligt med huvudets längd. Huvudet skall uppvisa en fördjupning i mitten av pannan. Nackknölen skall vara lätt till måttligt framträdande. Okbågarna skall vara tydligt framträdande. Stop: Stopet skall vara ytterst lätt markerat. Nostryffel: Nostryffeln skall vara stor och nå framför underkäken. Den skall vara mörkt köttfärgad och bakåt gradvis övergå till grått. Nosparti: Nospartiet skall vara långt och särskilt hos hanhundar kraftigt. I profil skall det verka nästan kantigt. Nospartiet skall vara jämnt kraftigt. Nosryggen skall vara rak eller välvd men aldrig konkav. Läppar: Läpparna skall vara måttligt överhängande. Slemhinnorna skall liksom gommen vara köttfärgade. Mungiporna skall vara svagt markerade. Käkar/tänder: Käkarna skall vara kraftiga. Bettet skall vara ett fulltaligt, regelbundet och kraftigt saxbett. Kinder: Kinderna skall vara muskulösa och tydligt framträdande. Ögon: Ögonen skall vara mörkt till ljust bärnstensfärgade med intelligent uttryck. Valpar har himmelsblå ögon. Ögonen skall vara runda och aningen snedställda. Ögonkanterna skall vara väl åtliggande. Öron: Öronen ska vara breda, ganska långa och nå ungefär till mungipan. De skall vara högt och tätt ansatta, och avrundade nedtill. När hunden är uppmärksam skall öronen vara något framåtvikta och veckade. Hals:Halsen skall verka ädel och bäras stolt. Nacken skall vara välvd. Halsen ska vara muskulös, torr, nästan rund och inte för kort. Den skall vidgas mot skuldran och harmoniskt övergå i rygglinjen och bröstet. Kropp Överlinje: Överlinjen skall harmoniskt löpa över den välvda halslinjen, den väl markerade manken och den relativt långa, fasta ryggen. Manke: Manken skall vara väl markerad. Rygg: Ryggen skall vara fast och muskulös utan svank. Hunden skall inte vara överbyggd. En något längre rygg är rasspecifikt och inte felaktigt. Kors: Bäckenet skall vara långt och måttligt sluttande. Bröstkorg: Bröstkorgen skall vara kraftig utan att vara överdrivet bred. Den skall ha tillräckligt djup - nå nästan till armbågarna - och tillräcklig längd. Bröstkorgen skall vara välvd utan att vara tunnformad och ha långa revben. Förbröstet skall vara väl markerat. Underlinje: Underlinjen skall visa en svagt uppdragen buklinje. Svans: Svansen skall vara ansatt något lägre än rygglinjen jämfört med liknande raser. Svansen skall vara kraftig och väl behårad. Den hänger i vila och bärs vågrätt eller högre vid uppmärksamhet och under arbete. Extremiteter: Framställ: Frambenen skall vara långa, seniga, raka och parallella. De skall inte vara brett ställda. Skulderblad: Skulderbladen skall vara långa och snedställda. De skall vara väl åtliggande. Muskulaturen skall vara kraftig. Vinklingen mellan skulderblad och överarm skall vara god. Överarm: Överarmarna skall vara snedställda, tillräckligt långa och starka. Armbåge: Armbågarna skall vara fria, varken inåt- eller utåtvridna. Underarm: Underarmarna skall vara långa och stå lodrätt ställda. Handlov: Handlovarna skall vara kraftiga och torra. Mellanhand: Mellanhänderna skall vara seniga och lätt vinklade framåt. Framtassar: Framtassarna skall vara kraftiga. De skall vara parallellt ställda. Tårna skall vara knutna och välvda. Längre mittentår är raskarakteristiskt och alltså inget fel. Klorna skall vara ljust till mörkt grå. Trampdynorna skall vara pigmenterade och hårda. Bakställ: Bakbenen skall vara långa, seniga och ha god muskulatur. De skall vara parallellt ställda och varken vara utåt- eller inåtvridna. Lår: Låren skall vara tillräckligt långa och kraftiga med god muskulatur. Knäled: Knälederna skall vara kraftiga och torra. Underben: Underbenen skall vara långa med tydligt framträdande senor. Has: Hasorna skall vara kraftiga och torra. Mellanfot: Mellanfötterna skall vara seniga och nästan lodrätt ställda. De skall vara utan sporrar. Baktassar: Baktassarna skall vara kraftiga och kompakta. I övrigt som framtassarna. Rörelser: Rörelserna skall vara flytande och vägvinnande i alla gångarter. Fram- och bakben skall föras parallellt. Galoppsprången skall vara långa och flacka. Ryggen skall hålla sig rak i trav. Passgång är inte önskvärt. Hud: Huden skall vara kraftig. Den skall vara åtsmitande utan att vara för stram. Pälsstruktur: Korthårig: kort (men längre och tätare än hos de flesta liknande raser), kraftig, mycket tät, slätt åtliggande täckhår. Utan eller med ringa underull. Långhårig: mjuka, långa täckhår med eller utan underull. Pälsen skall vara slät eller något vågig. Pälsen på öronens övre del skall vara lång. På öronens nedre del är sammetsaktig päls tillåten. Pälslängden på bålens sidor skall vara 3-5 cm, på halsens undersida, förbröstet och på buken är pälsen oftast något längre. Det skall finnas gott om behäng, byxor och fana på svansen, men under linjen skall ha något kortare hår. Päls skall finnas mellan tårna. Pälsen på huvudet skall vara mindre lång. Hos enstaka individer förekommer s k stockhaar, d v s grov päls med medellång, tät och väl åtliggande täckhår, tjock underull och måttligt utvecklade behäng och byxor (se under allvarliga fel). Färg: Färgen skall vara i silver-, rådjurs- eller musgrå färgton eller ett mellanting mellan dessa. Huvudet och öronen är oftast ljusare. Vita tecken är bara tillåtna i ringa grad på bröst och tår. Enstaka hundar har en mer eller mindre utpräglad ål längs ryggraden. Storlek/vikt: Mankhöjd: Hanhundar: 59 - 70 cm (idealhöjd 62-67 cm) Tikar: 57 - 65 cm (idealhöjd 59-63 cm) Vikt: Hanhundar: ca 30-40 kg Tikar: ca 25-35 kg Fel: Varje avvikelse från rasbeskrivningen är fel och ska bedömas i förhållande till graden av avvikelse. Allvarliga fel: Tydligt avsteg från typ och bristande könsprägel. Stora avvikelser vad gäller storlek och proportioner. Stora avvikelser i nospartiet, t ex alltför tunga läppar, kort eller spetsigt nosparti. Avsaknad av mer än två P1 eller M3. Något lösa ögonkanter på ett eller båda ögonen. Öron som är alltför korta eller långa, eller som inte är veckade. Stora avvikelser vad gäller form och muskulatur. Löst halsskinn (hakpåse). Tydlig svank- eller karprygg. Överbyggd. Tunnformad bröstkort, otillräckligt bröstdjup eller -längd. Uppdragen buk. Bristfälliga vinklar, utåtvridna armbågar, lösa tassar. Kraftig hjul- eller kobenthet. Dåliga rörelser, även avsaknad av långt steg fram eller påskjut bak. Passgång. Mycket tunn eller mycket tjock hud. Blandning mellan de i standarden föreskrivna pälsvarianterna. Avsaknad av päls på buk och öron (läderöron). Utbrett ullig päls hos den korthåriga varianten. Uttalad lockig eller tunn päls hos den långhåriga varianten. Avvikelser från grå färgton, t ex rödgul- eller brunaktig. Bruna nyanser. Tan-teckning. Starka avvikelser i storlek eller vikt (t ex mer än 2 cm i mankhöjd). Övriga allvarliga brister. Lätta temperamentsfel. Diskvalificerande fel: Fullständigt otypisk, framförallt för tung eller klen kroppsbyggnad. Fullständigt oproportionerlig. Otypiskt huvud, t ex bulldoggsliknande skalle, konkav nosrygg. Under-, överbett, avsaknad av fler tänder än de som nämns under allvarliga fel. Entropion, ektropion. Uttalat mycket löst halsskinn t ex dröglappar. Kraftig svank- eller karprygg. Kraftigt överbyggd. Uttalat tunnformad eller missbildad bröstkorg. Missbildade extremiteter. Uttalat bundna rörelser. Delvis eller fullständig hårlöshet. Annan färg än grå. Omfattande bruna tan-tecken. Vita tecken utom i bringa och på tassar. Grava avvikelser från angiven mankhöjd och viktmått. Temperamentsdefekter, t ex skygghet eller ängslighet. Sammanställningen kan naturligt nog inte ta upp alla förekommande fel, utan de här nämnda får tas som exempel. Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet. Testiklar: Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och normalt belägna i pungen.