Trångsunds Wärdshus
Utlagt söndag 02 november 2003
Minutiösa förberedelser
Tänkte för en gångs skull följa med lite i tidens nya traditioner. Så i år skulle jag klä ut mej istället för att fira traditionell svensk allhelgonahelg. Min utklädda roll med olika tillbehör hade jag tänkt ut och förberett minutiöst under flera veckor i förväg. Jag skulle vara Staffan Westerberg! Ha en pannkaka lik den i tv-programmet "Vilse i pannkakan". På halloweenkvällen var det dags. Jag klädde ut mej med en grön ullkofta och lösmustach och ögonbryn. Allt för att likna Staffan Westerberg. Tog oxå med min älgfigur Laban som jag hade tillverkat genom att med garn sticka ihop en ullstrumpa med två fingervantar samt sy på knappar som fick föreställa ögon. Och för att inte tala om den hemgjorda stora pannkakan som jag karvat, format och limmat ihop av frigolitplattor och målat i pannkaksliknande färg och applicerat tillhörande påbyggt sagolandskap samt införskaffat lingonsyltsburk.
Min hemstickade älg Laban.
På Trångsunds wärdshus
Sedan bar det förväntansfullt iväg ner mot Trångsunds Wärdshus. Väl där inne la jag pannkakan på bordet. Pannkakan täckte faktiskt nästan hela bordet. Jag tömde på lingonsylt. Tyckte det skulle bli så spännande att mingla runt med alla andra utklädda, men märkte till min förvåning att det bara var jag som hade klätt ut mej. En servitör kom och frågade om jag ville se matsedeln. Jag svarade:
- Ha ha ha, nej du, mat har jag redan så det räcker, och gjorde samtidigt en öppen gest med mina händer mot min målade frigolitpannkaka. I stället beställde jag in en cola. Servitören verkade lite osäker men skrattade till lite. Jag tänkte att det var nog ändå ett ganska lyckat skämt. Då servitören hade ett persiskt utseende så tänkte jag att han kanske inte är uppväxt med barnprogrammet "Vilse i pannkakan" och därför kom nog inte mitt roliga skämt till sin fulla rätt hos honom.
Folket inne på wärdshuset betedde sej dock lite märkligt. De höll sej ganska strikt inom sina egna sällskapsgrupper som de hade kommit dit tillsammans med. Inga tog speciellt mycket kontakt med varandra överskridande mellan de olika sällskapen, alldeles som om det skulle vara förbjudet på nåt sätt. Vidare hände det ett otal gånger att både en och annan tittade mot mitt bord med lite förundrad blick för att sedan prata och viska lågmält med de andra i sällskapet. Ibland pekade någon åt mitt håll. Tyvärr kunde jag inte höra vad de sa. Men jag tänkte att de kanske dels hade lite dåligt samvete för att de själva inte hade klätt ut sej på självaste halloweenaftonen samt att de förmodligen var mäkta imponerade av mej! Speciellt med tanke på min ambitiösa utklädsel. De andra gästerna tyckte förmodligen att det var en toppenidé att jag klätt ut mej till Staffan Westerberg. Jag blev lugnare när jag tänkte på detta. Med ett leende på mina läppar lutade jag mej bakåt på stolen och satte händerna bekvämt bakom huvudet, drog malligt ett djupt andetag. Med drömmande glittrig blick beställde jag helt coolt och glatt in ytterligare en cola.
Kvällen tar vändning
Kvällen tickade på men det började kännas lite långtråkigt på Trångsunds Wärdshus. Så jag började leka med min stickade ullstrumpeälg Laban och pannkakan. Vissa av gästerna såg nervösa ut och rökte cigaretter nästan hela tiden. Och vissa hade druckit så mycket alkohol att de inte längre kunde gå rakt eller prata utan att sluddra. Jag tänkte att om de inte hade slösat så mycket pengar på cigaretter och alkohol så skulle ju de oxå haft tid och råd att klä ut sej och på så sätt kanske ha lite roligare denna halloweenafton.
Det var jobbigt för andningen med så mycket passiv inandning av cigarettrök. Fast på min pannkaka fick det rätt trevliga effekter. En spotlight från taket lyste ner rakt över min pannkaka och i spotlightljuset bildades olika rökformationer. Jag fantiserade om att det var dimma eller eldsvåda i pannkakslandskapet. Det lullade på fint och jag sjönk in i en allt mer nostalgisk stämning. Efter en stunds lek märkte jag förtvivlat att en av huvudrollerna lyste med sin frånvaro, nämligen Storpotäten. Hur kunde jag bara ha missat att planera in Storpotäten! Här gällde det ju verkligen att snabbt komma på en kreativ lösning. Jag tänkte att man tager vad man haver och tog helt enkelt fram min snopp och lät kukollonet glida upp ovanför bordskanten och ovanför pannkakskanten. Mitt ollon fick inta rollen som Storpotäten. Mittemot min Storpotäten höll jag min hemmatillverkade ullstrumpeälg Laban. Mitt snoppollon fick svänga från sida till sida ungefär som ett periskop och skaka. Samtidigt ljöd jag tydligt:
- Put, put, put, put, put, put!
- Storpotäten gick omkring i sitt potatisland
- Och vakta så att ingen kunde ta av hans potatis
- Han räknade potatis och han räknade sin tå
- Han trodde att hans tå var oxå bara en potatis
-Hör nu mycket noga på
-Han käkade ju upp sin tå
- Put, put, put, put, put....
Storpotäten tror hans tå är en potatis
En snubbe vid bordet bredvid reste sej nu upp så plötsligt att stolen repade mot golvet så att det lät som när en lärare ritar med kritan mot svarta tavlan och samtidigt gnisslar emot med nageln. Så resolut reste snubben sej upp att stolen ramlade omkull bakom honom. Gud vad han stirrade på mej. Han tog några snabba och tunga steg till mitt bord. Båda hans händer var hårt knutna och i ansiktet såg han ut typ som Hitler under ett brandtal.
Han stod nära intill mej och jag tittade ängsligt upp mot honom, då han så det sprätte fragma över mej och min gröna ullkofta skrek:
- Nu får det fan vara nog, sitta och visa pitten offentligt för alla på Trångsunds Wärdshus, vad är det för jävla sätt!
Jag svarade:
- Har du ingen humor, jag leker ju bara Storpotäten, du vet han i...
Han avbröt mej mitt i meningen och slog med näven rakt i min frigolitpannkaka så den gick mitt itu med en rejäl smäll. Frigolitsmulor och lingonsylt yrde runt. Han tog tag i min gröna ullkofta och skakade mej så att två knappar flög bort från min kofta och min lösmustach hamnade på sne. Samtidigt skrek han:
- Fan i helvete. Det brukar ju vara barnfamiljer här på wärdshuset. Jävla idiot!
Jag hade fått lingonsylt i ögonen och kunde inte se klart. Jag försökte rätta till lösmustachen, men den föll tillbaks på sniskan. Precis när jag trodde att min sista stund var kommen kom en ordningsvakt till undsättning. Vakten hade så mycket muskler att han rörde sej lika ledigt som ett kylskåp. Han motade tack och lov bort den arge snubben.
Ordningsvakten tog mej i armen och började släpa mej till utgången där jag fick stå medans de letade efter min jacka och keps.
Runt mej hade nu många samlats. Det var den arge snubben, ordningsvakten och även serveringspersonalen. Musiken hade tystnat. Alla på Trångsunds Wärdshus stirrade nu på mej. Där stod jag med tom blick, trasig ullkofta och mustachen på sne. Jag hade en pannkakshalva i varsin hand och kuvad nacke. Jag slickade bittert i mej lite av lingonsylten som hade sprätt upp i mitt ansikte, men med darrande röst, som skar sej lite ibland tänkte jag att det är bäst att försöka lätta upp den nu så dova stämningen genom att buktala lite skämtsamt. Samtidigt som jag tittade upp i taket och låtsades som det regnade, höll jag fram och viftade med min älgfigur Laban. Allt för att det skulle verka som att det var Laban som talade. Försökte röra mina läppar så lite som möjligt:
- Ni ehöer uäl inte uara så ut, ut, puuutt bå mej, ja förschökte ju ara skoja till det lite, äen on det uara bleu aannkaakaa aa alltihob.
Mitt buktalande var inte så uppskattat. Gästerna buade och man hörde någon skandera:
-För fa-aan, kör ut idioten!
Ordningsvakten sa åt mej att jag nog hade fått lite för mycket att dricka den här kvällen och att jag skulle gå hem och sova.
Bara att ta nya tag
Jag stapplade hemåt. Rev brutalt loss lösmustach samt ögonbryn och kastade i diket. Bah! Det kändes orättvist, "har fått för mycket". Jag var ju spiknykter och dricker för den delen aldrig alkohol. Alla kommande år ska jag dock i stället helt sverigetraditionellt precis som jag alltid tidigare om åren brukat göra under allhelgonahelgen tända ljus vid Tacksägelsekyrkan.
