Det spökar runt Trångsunds herrgård
Nästan alla som bor i Trångsund känner till att det spökar kring Trångsunds herrgård. Många är berättelserna om hur man på mörka kvällar hört fotsteg, kvistar som brytits och stenar som slagits mot varandra, utan att någon annan synts till. Andra har sett ett par gnistrande par ögon i mörkret som plötsligt bara försvinner. Trångsundsbor som har rastat hunden kan intyga hur hunden blivit som förbytt och börjat skälla och yla i området kring gården, till synes utan orsak. Här nedan följer den sanna historien om svarta damen.
Historien om svarta damen
I början av 1773 fick Klara Drifvenbladh som 18-åring anställning på Trångsunds Herrgård som piga. Klaras liv hade hitintills varit tragiskt. När hon var sju år dog hennes far i lungsot. Tre år senare omkom modern vid en brand i ett spinnhus på Södermalm. Klara hade inga syskon eller övrig släkt. Den äldre stammande damen Aleina från spinnhuset fick ta hand om Klara. Aleina var godheten själv, tog vardagen som den kom och hade nära till skratt trots fattigdomen och det slitsamma arbetet. De stunder de fick tillsammans mellan allt jobb berättade Aleina historier och fakta om världens händelser. I stearinljusets sken satt flickan Klara och lyssnade spänt med stora ögon. De skrattade ofta hjärtligt tillsammans och roade sej ibland med att Aleina lärde ut om Tarotkort och astrologi. Aleina lärde även ut så gott hon kunde om hur man läser, skriver och räknar. Stunderna tillsammans med Aleina var Klaras enda ljuspunkt i livet, här kunde hon glömma den smutsiga arbetsvardagen.
Fattig och präglad av de fattigas klass dök det liksom inte upp något tillfälle där hennes skrivkunskaper kunde ge henne ett bättre liv. Flera år jobbade hon i spinnhuset trots att hon bara var en ung flicka. Om hon gjorde något misstag så att det hände någon mindre olycka fick hon stryk. Hennes enda riktiga vän Aleina dog så småningom av en lunginflammation. Aleina som hade varit som en mor. Klara blev sorgsen och nedtyngd.
Hon kände sej sliten och tänkte till sist att det får bära eller brista. Hon sparade ihop en slant och sa upp sej från spinnhuset. Vandrade bort från staden och la sitt liv där bakom sej. Så småningom hamnade Klara som piga vid Trångsunds herrgård. Här blev hon snabbt omtyckt, med sitt blänkande svarta hår och kristallgnistrande ögon. Dessutom visade det sej rätt snart för de andra på gården att hon till viss del var bildad och kunde föra sej verbalt och dra skämt som till och med ibland uppskattades av den öfvre klassen i huset. Ibland satte hon sej till och med upp mot herrefolket om hon tyckte något var orättvist, hon blev en hjälte för de andra pigorna.
Klara blev favoriserad och fick en alltmer privilegierad plats på gården med lättare och färre arbetsuppgifter. Hon fick börja servera vid middagar när herrskapet hade fina gäster. Efter några glas brukade Klara bli tilltalad av de fina besöksherrarna. De fastnade väl för hennes långa blänkande svarta hår och de pigga, unga, men ändå kloka ögonen. Kommentarena var ofta bryska och manschauvenistiska, men Klara fann sej alltid och kunde med ett leende ge svar på tal och skämta tillbaks med gästerna på det mest vitsfulla vis. Hon lärde sej snabbt jargongen och hur man för sej i öfvre klasser.
Så framgångsrik var Klara att hon redan efter några veckor fick pengar till att köpa finare kläder samt att hon fick sitta med i bjudningarna. Efter ett halvår på gården var hon på sin höjdpunkt. Det hade vänt. För första gången i livet var det riktigt bra. På sommaren 1773 besökte hon flera gånger Fållans torp vid sjön Magelungen. Här roade hon sej tillsammans med fint folk och sveriges största skalder. Vid den här tiden var man influerad av Frankrike. Charader, ordlekar, astrologi och utflykter med båt på Magelungen var vanliga. Det var underbart att slippa den unkna luften på Södermalm och istället njuta av den friska naturen och kulturen i Trångsunds omgivningar. Klara gillade att leka med orden och var ofta med och skrev dikter och rim. Vem vet, kanske Klara ligger bakom en del av innehållet i den kända dikten Amaryllis som skrevs ute på Fållan. Hon spådde med tarotkort såväl herrefolk, diktare som musiker. Hon återberättade de mest vidunderliga historier som hon tidigare hört av Aleina. Förtjusningen över Klaras historier var lika stor som över snapsarna och vinet som hävdes friskt. Hon kallades "Klara den rara". Ofta när hon tog fram tarotkorten eller började ägna sej åt astrologi fick hon dock ett allvarsammare anletsdrag i sitt annars så glada söta ansikte. Det allvarsamma anletsdraget tillsammans med hennes svarta hår och ibland svarta kläder, fick de andra att raljera vid dessa tillfällen genom att skämtsamt säga "Är det svarta damen som kommer fram igen". När hon hanterade korten var handen snabbare än ögat, siffror hanterade hon snabbare än bäste revisorn. Det här var ett tidevarv fyllt med med magi och mystik. Sådant som lyckoamuletter, spådomar och trolldom var viktigt. Hennes lyckotal var fyra. Som elementen eld, vatten, jord och luft eller de fyra kortfärgerna eller årstiderna.
Åren gick och hon fortsatte som piga och serverade och var representativ vid bjudningar. Vid en bjudning träffade Klara en mycket högt uppsatt man som arbetade inom hovet och dessutom redan hade ingått äktenskap, dock ett olyckligt sådant. Det var en av Adelkrantz yngre bekanta. Namnet kan ej avslöjas ens här. De blev förälskade. Klara träffade sin förälskelse i största hemlighet under promenader i naturen eller på något dunkelt värdshus nära staden. Vid allmänna bjudningar fick det hemligt förälskade paret skicka lappar till varandra eller viska för att bestämma mötesplats och tid. Under sina promenader pratade de mycket om vilka möjligheter det skulle finnas att bygga ett liv tillsammans. Båda gillade det enkla och naturen. Han gillade egentligen inte de plikter och den strama värld som fanns vid hovet. Han drömde om ett enkelt och lyckligt liv med Klara. De var båda som tvillingsjälar och tänkte på varandra hela tiden. Det blev allt mer frustrerande att träffas så sällan och alltid i hemlighet. Ofta var det korta men intensiva möten och de var ju unga.
Dagarna gick och ödet började visa sin mörkare sida. De andra pigorna var avundsjuka på att Klara inte behövde slita alls lika hårt som dem. De tyckte att Klara började te sej allt märkligare, ibland såg hon så lyckligt drömmande ut och ibland så oroad, och varför var hon borta så ofta på promenader eller besök närmare staden? Det började gå allt fler rykten om Klara, om tarotkorten, trolleri och häxkonst. De andra pigorna hade just börjat ana det som Klara vetat ett tag, det blev allt svårare för Klara att dölja putmagen. Pigorna kände till att hon ibland hade kallats svarta damen vid mer muntra tillfällen. Nu användes detta smeknamn av pigorna, nu adresserat med mer mörka skäl. Det var tisslet om havandeskapet, och ryktena om svarta konster som åsyftades. Klara orkade inte med pressen, ingen på gården pratade längre med henne, hon började för någon gråtandes berätta om sitt havandeskap och vem hon i hemlighet träffar från hovämbetet. Ämbetsmannen på hovet anförtror även han sina närmaste och berättar vad som hänt. Den totala skandalen är nu på väg att bli ett känt faktum! En mycket högt uppsatt man inom hovet som lever i ett äktenskap, har vid sidan om gjort en enkel bondpiga havande, som dessutom har rykte om sej att utföra svartkonster.
Två dagar senare fick den blott 23-år gamla Klara en hälsning om att hennes förälskelse ville träffa henne vid vattnet en bit bort från Trångsunds Herrgård. Den 12 maj år 1777 någon gång efter klockan tio på kvällen började hon sakta gå ner mot sjön, det hade hunnit mörkna. När hon väl kom fram var det inte hennes förälskelse som väntade där. Hon blev fastbunden samt fick munkavle och blev snabbt och brutalt utförd med båt i Drevviken. Hon bands fast vid ett ankare och kastades över bord åt sitt öde. Någon minut senare kunde man på himlen se ett fenomen, fyra ljuspunkter rörde sej i ett oroligt mönster. Det var en hälsning från Klara. Hennes namn ströks ur alla räkenskaper och anteckningar som fanns på Trångsunds herrgård. Ryktet säger att högt uppsatta tjänstemän inom hovet även såg till att hennes namn ströks överallt där det överhuvudtaget träffades på. Hela historien tystades ner i möjligaste mån.
Kärleken kände inga klassgränser. Inte ens döden kunde riktigt stoppa Klara. Klara bor nu i ett bättre, fridfullare ställe. Men än i vår tid gör Klara sej påmind. Vid särledes skumma kvällar träder en skepnad av henne fram kring Trångsunds Herrgård och är bitter mot oegentligheter. Skepnaden kallas i folkmun för svarta damen.
