|
|
Det här är en MYCKET kort sammanfattning av mitt liv... 0 år Föds. Min familj består av syrran "Marie" (som är två år äldre), mamma (hemmafru) och pappa (stationschef på ett större flygbolag). Mamma hade redan här enorma humörsvängningar som till och från gjorde henne extremt våldsam mot alla som kom i hennes väg. |
1 – 4 år Mamma är hemmafru och hon tar ensam hand om mig på dagarna medans pappa jobbar och syrran går på lekis/skolan. Jag minns denna tid som ganska lycklig eftersom min mamma ofta och gärna lekte med mig (har senare kommit fram till att mamma var så bra med mig för att hon mentalt har fastnat på en nivå som motsvarar ca elva år). Har mina första minnen av att mina föräldrar bråkar och att mamma mitt i natten slet upp mig ur sängen för att ta mig med henne. Vart minns jag inte. Jag har inga större minnesbilder av min far eftersom han antingen arbetade eller var utomlands genom jobbet. Har häftiga mardrömmar. 5 år Börjar på lekis. Är väldigt omtyckt, men otroligt tystlåten. Mina föräldrar bråkar mycket och det slutar oftast med blodiga slagsmål och vansinnesscener. Har ständiga mardrömmar och går flitigt i sömnen. 6 – 8 år Går grundskolan. Är väldigt tystlåten och rädd för uppmärksamhet. Har trots allt många vänner. Lärare upptäcker att jag är väldigt intelligent, och några gånger i veckan får jag gå i en grupp med ”andra smarta barn” där vi får läsa och skriva på en högre nivå än de andra barnen. Mina första minnen av extrem prestationsångest. Jag har fortfarande inga större minnesbilder av min far eftersom han inte engagerade sig i hemlivet. Jag och mamma hade tidvis roligt i hop. Gjorde massa utflykter, klädde ut oss, läste sagor osv. En schizofren tillvaro, eftersom det till och från var jättebra och sen avskyvärt. Mamma börjar bli värre när jag är runt åtta. Gråter mer, ”pratar konstigare” (hon kunde säga saker som att pappa och jag ska skiljas, vem ska ni bo hos? Tvinga mig och min syster att säga vem vi skulle bo hos, och sedan nästa dag förneka att hon ens frågat. Det var nästan som att hon njöt av uppmärksamheten hon fick av att få oss barn, på sitt sjuka sätt). Familjen reser väldigt ofta utomlands och vår omgivning tycker att ”vi har en sån tur som får se världen”, men sanningen är den att våra föräldrar ser det här som en changs att få bråka fritt och vi blir utskämda på samtliga hotell eftersom de tar sönder både inredning och varandra. Pappa låser sig ofta in i mitt rum när han och mamma bråkar. Jag har inte ett enda minne från dessa tillfällen, förutom att han kommer in och låser dörren om oss varpå mamma skriker utanför att ”pappa är en jävla pedofil som luktar på sina döttrars trosor”. Vet än i dag inte om det låg sanning bakom detta. Har återkommande mardrömmar. Går i sömnen. 9 – 12 år Mamma börjar att ”smygsupa”. Gömmer vinflaskor i tvättkorgen som resten av familjen hittar (hon förnekar att hon dricker, men det är rätt uppenbart eftersom hon luktar och är ostadig på benen). Hon dricker mer i perioder och har tyvärr ett fruktansvärt ölsinne. Tål inte sprit alls och hennes humörsvängningar förstärks. Hon ”flippar ur” i perioder och börjar släpa hem alkisar som hon festar med. Pappa ser till att arbeta så mycket som möjligt. När han inte arbetar, slåss han och mamma. Hon blir som en helt annan människa i dessa perioder. Ögonen brinner av raseri och hon skriker ofta och gärna att ”pappa är en horbock som knullar alla män och kvinnor i världen”. Jag minns att blodet rann från väggarna. Att porslinet och möblerna var trasiga. Och lukten. Den där jävla lukten. Nästa dag, eller så, vaknar man och hela huset är uppstädat. Mamma har jobbat hela natten med att städa bort alla minnen, och detta är en klar signal till mig och min syster att vi nu inte får nämna det som hänt. Nu ska vi leka normala familjen tills nästa ”period”. Varken jag eller min syster håller tyst, men vi kommer ingen vart med våra frågor och krav på en bättre miljö. 12 - 15 år Mamma ”smygsuper” inte längre, utan dricker helt öppet i perioder. Till och från är hon en ”helt vanlig mamma”, och i perioder är hon ”vansinnig”. Pappa ser till att arbeta utomlands, och vi barn får ensamma ta hand om allt som sker hemma. Jag börjar högstadiet och är inte längre tystlåten i skolan. Pratar ofta och gärna, och har väldigt många vänner. Skolkar mycket, men har å andra sidan otroligt kul med mina vänner. Socialen bli inkopplade. Vi har en hel pärm av incidenter, polisrapporter och besök hos dem, men ingenting händer. De ”utreder” i evighet, och jag och syrran inser ganska snart att de heller inte har någon tanke på att ingripa. Fortsätter dock att kontakta dem, varvid de ger oss möten och tomma löften. Ber desperat (oändligt många gånger) att pappa ska hjälpa oss. Han svarar att han inte vet vad han ska göra. Att jag, hans unga dotter, kan hantera mammas ansinnesperioder bättre, och överlåter därför hela ansvaret till mig (han sa ordagrant att jag skulle se till att mammas suparkompisar ”åkte ut ur huset” medans han var utomlands, eftersom han inte tyckte om att de var där). Min syrra och jag rymmer hemifrån för första gången. Första försöket av många (blir kidnappade av våran far, som ständigt letar upp oss och ser till att vi kommer hem igen). Jag kommer hem igen (Marie är fortfarande på rymmen). Där får jag ta hand om en mamma som till och från stupar av alla sprit och fest. Fly undan hennes suparkompisar som mer än gärna tafsar på mig. Se till att det finns mat hemma. Det vill säga, sno pengar från mamma så att man kan handla mat. Det var ett rent lotteri. Jag kunde gå dagar utan pengar och mat eftersom hon söp bort det mesta – pappa vägrade av någon anledning att ge mig pengar. Har mitt första minne av fullbordad våldtäkt (har förträngt mycket av min barndom och minns därför inte om det skett tidigare). Våldtäkten sker hemma i min egna säng, av mammas suparkompisar. Jag är tretton år gammal. Jag börjar att hetsäta och kräkas i perioder för att sedan gå långa perioder utan någon mat alls. Jag väger 48 kilo och är 1:64 cm lång men är helt övertygad om att jag är oerhört fet. Funderar allvarligt på självmord, men har som tur en väldigt nära vän som ständigt finns där som stöd (vi är fortfarande nära vänner, Lila och jag). Lider av daglig ångest och nattliga mardrömmar. 15 – 17 år Hoppar av gymnasiet, tar sabbatsår och får en praktikplats på en vårdcentral. Syrran och jag sticker hemifrån för sista gången och lyckas till slut få en egen lägenhet som vi delar. Får min första panikattack. Tror jag ska dö och hamnar på sjukhusets akutmottagning ett antal gånger. Genomgår massor av undersökningar som alla visar att jag är kärnfrisk. Ingen förklarar för mig att jag har panikångest, och jag går därför runt i ca två år med konstant lufthunger och dödsångest utan att veta varför. Har fortfarande massor av vänner som jag flitigt umgås med. Skaffar pojkvänner, men gör rätt snart slut med dem, eftersom jag aldrig känner något annat än hat för det manliga släktet. Börjar gå hos en underbar terapeut på PBU som blir min enda vän bland vuxna. Har fortfarande ångest och mardrömmar. Påbörjar ett flertal studier, som jag avbryter. Arbetar på diverse jobb, men säger upp mig ganska snart. Söker för första gången läkarhjälp eftersom jag får okontrollerade raseriutbrott och lider av ångest. Får Cipramil och Klomipramin samt sömnmedel och Bensodiazepinderivat för ångesten. Får enorma biverkningar och avslutar medicineringen själv och säger upp kontakten med läkaren. 17 år Blir våldtagen på en nyårsfest. 18 - 19 år Syrran och jag flyttar i sär och jag skaffar en egen lägenhet. Har massor av vänner som ständigt finns i min närhet. En rolig period i mitt liv. Påbörjar och avslutar studier och yrken på löpande band. Avslutar aldrig något ordentligt. 20 – 21 år Börjar att må väldigt dåligt psykiskt. Träffar en tjej som mår lika dåligt som jag själv, och vi inleder en lång period av gemensamt vansinne. Vi super och härjar. Drar vid två tillfällen utomlands och hamnar i dåligt sällskap. Blir våldtagen på en av resorna. 22 år Flyttar till Skåne för att plugga. Avbryter studierna och flyttar tillbaka till Stockholm. Lider av mardrömmar och ångest. Läkare skriver ut starka lugnande mediciner åt mig som jag efter en lång tids användande blir beroende av. 23 år Bryter i hop psykiskt. Blir sjukskriven och påbörjar en lång-dans med otrevliga läkare, oförstående arbetsgivare och felaktiga mediciner. Den första läkaren jag träffar (arbetar som psykiatriker på PBU), vill inte egentligen inte sjukskriva skriva mig. Trots att jag är ett fullkomligt nervvrak (jag gråter, skriker och skakar så häftigt att jag inte ens kan sitta still i stolen). Motvilligt sjukskriver han mig i två veckor, varvid jag får gå tillbaka till min arbetsplats, där en väldigt kall och osympatisk arbetsgivare väntade. Hon gav mig några dagar senare ett ultimatum. Antingen skulle hon avskeda mig, eftersom jag var så mentalt labil, eller så kunde jag själv säga upp mig. Jag valde att säga upp mig, och min läkare skrev motvilligt ett sjukintyg och en remiss till vuxenpsyk. Han skriver ut medicinen ”Fontex”, utan att följa upp mig. Får biverkningar i form av mani och blir väldigt labil. Jag väntar dagligen på att få en tid på vuxenpsyk, men får ingen tid förens tre månader senare. Jag kontaktar läkaren på PBU, och han ger mig en annan medicin. Aurorix. Han ignorerar mina redogörelser angående maniska biverkningar, och ger mig Aurorix, som även denna medicin ska undvikas av människor med anlag för mani. Jag sjunker djupare in i en depression med ångest och självmordstankar och hamnar slutligen på psykakuten. Där möts jag av (ännu) en arrogant läkare som i princip skickar hem mig utan någon som helst åtgärd. Kommer tillslut till psykmottagningen och får genomgå en lång rad undersökningar (hjärnröntgen, ekg, eeg, blodprover etc.). Läkaren ger mig Remeron, som fungerar på depressionen. Drabbas smygande av social fobi. Kan inte prata med folk utan att bli ett komplett nervvrak och är så spänd att jag bara klarar av att träffa min bästa kompis (och ibland inte ens det). Blir mer och mer isolerad och från att ha varit en utåtriktad, självsäker och populär tjej, är jag nu en livrädd, nervös och ensam ung människa som gör allt för att undvika affärer, sociala engagemang och liv i allmänhet. Har panikångest varvat med mardrömmar, social fobi och ångest i allmänhet. Hatar mig själv väldigt mycket. Min bästa kompis "Lila" finns där för mig under alla svåra stunder. Ett flertal maratonsamtal äger rum och hon hjälper mig att orka, en dag i taget. På mina egna villkor (orkade ju som sagt inte ens träffa henne i bland). Jag hamnar på beroendemottagningen för mitt missbruk. Jag får veta att jag inte kan få en tid för avgiftning förens flera månader senare, i samma stund bestämmer jag mig för att göra det själv. Genomlider en lång period av helvetisk abstinens men fick aldrig ett återfall. Har i dag varit drogfri i tre år, men är sugen varje dag. Marie och jag bryter kontakten, efter en mängd konflikter. 24 år Lider fortfarande av social fobi, ångest och mardrömmar. Får träffa en kognitiv terapeut som visar sig vara helt fel för mig. Personkemin stämmer inte och det slutar med att jag avbryter kontakten eftersom jag inte känner att det leder någon vart. Internet är nu bland de få medel jag använder för att ha kontakt med omvärlden. Jag börjar att chatta med en kille som jag inleder en djup mail-kontakt med. Det tar mig fem månader av intensiv trafik via mail, chat och telefon innan jag vågar träffa honom i verkligheten. Det visar sig vara en full-träff. Han är otroligt sympatisk, tålmodig och kärleksfull; och sakta med säkert vågar jag känna kärlek för första gången. Blir sambos efter en kort tid. Får en tid hos försäkringskassan, och tillsammans med rehabiliteringsavdelningen på arbetsmarknadsinstitutet fixar vi en praktik på ett apotek. Efter två och en halv månad drabbas jag av svår nervositet och säger upp mig. Har ett enormt stöd från min sambo och min bästa vän. 25 år – Mitt liv känns som en berg-och-dalbana. Ibland mår jag bra, och ibland mår jag förjävligt. Jag skaffar mig ett jobb på en cafeteria, vilket fungerar bra till en början. Trots att jag är nervös mest hela tiden, tvingar jag mig själv till denna ”terapi”. Jag har sedan länge tillbaka insett att det bara är jag själv som kan lösa mina problem. Detta är början till många försök att återvända till ett normalt liv. Jag och min sambo förlovar oss. Efter fem månader på mitt jobb, bryter jag ihop, igen. Blir sjukskriven. Får träffa en arbetsterapeut som jag döper till "miss olydig". Ogillar henne till en början, men finner rätt snart att hennes metoder faktiskt fungerar. Kontakt etableras, och vi bygger sakta upp en plattform. Hon är en av de få terapeuterna jag litar på. Jag skriver ett långt brev till min pappa där jag berättar "allt", saker som hänt, varför jag känner mig sviken av honom och slutligen att jag inte vill ha någon kontakt mer - han svarar aldrig på brevet och jag anser att kontakten är bruten. Min mamma får senare se brevet jag skrivit och ringer upp och skäller ut mig för det, jag bryter även kontakten med henne efter att jag sagt att jag älskar henne, men att hon måste söka hjälp innan jag pratar med henne igen - hon dricker fortfarande och kontakten är även där bruten. Får ett nytt jobb som telefonist. Pratar med min pappa i samband med en annan händelse. Frågar då varför han inte svarat på mitt brev, men han ger inget direkt svar. Tillägger att jag blivit våldtagen som trettonåring, i min egna säng medans han varit på sina affärsresor, och hans enda kommentar är "ja, men jag hade det inte så lätt heller. Du vet inte hur elak din mamma är". Någonstans där i mellan antyder han på att det är Fredriks fel att jag mår så dåligt, varvid jag säger - en gång för alla, att "om du någonsin försöker att kontakta mig eller någon i min närhet så kommer jag att gå vidare till polisen. Han har inte hört av sig sen dess. Blir gravid och gör abort. Gör ett självmordsförsök och åker in med ambulans till S:t Görans. Blir tvångsomhändertagen men släpps efter att ha övertalat läkaren om att jag inte blir bättre på ett sjukhus (det fanns endast psykotiska och schizofrena på min avdelning) Tar kontakt med min syster igen, efter flera års avbrott. Blir gravid och gör abort. Sätter på samma gång in en spiral eftersom jag är väldigt fertil och inte svarar på p-piller. Börjar sakta men säkert inse att jag kanske har en ljus framtid, även om det är svårt många gånger. Gifter mig. Blir gravid med min första son. Får ett bakslag i form av en förlossningsdepression. Går i terapi, efter att ha skämts för detta "fenomen" som visar sig vara vanligt. Börjar må bättre en kort tid efter terapin. Får en till son, 14 månader efter min första. Det är tufft, men jag får ingen förlossningsdepression utan trivs rätt bra (har mina upp och ner gångar)
|