7 dagar kvar till snittet...

Nu är det stor "bygga-bo-varning" på mig. Trots att jag har anemi, ordentliga sammandragningar, illamående, ont i huvudet; you name it, så tvättar jag, städar, möblerar, shoppar barnsaker på IKEA och står vansinnigt på alla fyra och skruvar ihop en spjällsäng när maken kommer hem från jobbet, trots att han sagt att han ska montera den så jag inte sliter ut mig. Det enda som snurrar i mitt huvud är meningen "tänk om h*n kommer tidigare? Måste göra i ordning" Helt sjukt... Om man frågar mig hur det känns att förlossningen är så nära förestående så känns det spontant bra och underbart. Jag är så otroligt nyfiken på den lilla och vilka egenskaper h*n har. Är h*n lugn som Alec och hans pappa eller är h*n temperamentsfull som jag? Hur ser h*n ut? Har h*n mina eller makens ögon? Är det en nöjd eller kinkig bebis? Hur kommer Alec och den lilla att fungera i hop som syskon? Tankarna är många... Jag är lite stressad över det faktum att ligga inne på sjukhus (vantrivdes under min förra BB-tid, trotts att de var jättegulliga där, pallar inte själva sjukhusprylen...) men som tur är så kan min man antagligen ligga kvar med mig. Vi träffade svärmor i går och hon erbjöd sig att sova över hos oss medan vi var på sjukhuset. Hoppas bara det inte är så fullt att maken inte får plats och att Alec inte blir allt för ledsen (har aldrig sovigt utan oss).

2005-08-03

5 dagar kvar till snittet...

AJJJ!!!! Jag har så förbannat ont i slutet av ryggen och sammandragningar från helvetet. Jag har inte sagt något till min man ännu men jag undrar om inte förlossningen är på g?

2005-08-05

3 dagar kvar till snittet...

I går var vi på inskrivning på kejsarsnittsmottagningen och fick ta prover och träffa operationsteamet. Det kändes inte så där jätteinformativt eftersom man redan visste det de berättade och filmen man fick se om själva ingreppet var värdelös eftersom de i princip sa "du kommer hit, vi lägger bedövning, de tar ut barnet, du hamnar på uppvak, skickas vidare till BB och sedan får du gå hem." Det som i  så fall var kul var själva känslan av att det snart är dags. Jag har farit på som ett jehu de senaste dagarna och har fortfarande inte ro att sätta mig ner, trots enorma sammandragningar och smärta i ryggen. Jag har tvättat rent alla sängkläder, bäddat spjällsängen, sorterat kläder, packat om BB-väskan 100 gånger, städat bort varje pinal som inte fyller en funktion. Jag kan inte ens gå på toa utan att städa något. Helt sjukt. Jag vet ju att den lilla inte behöver ett kliniskt rent hem eller allt jag ordnar, men det är något instinktivt som bara går i gång. Vill förbereda så mycket jag bara kan så jag är redo. Men det är man nog aldrig...

2005-08-07

1 dag kvar till snittet...

Ja... Då sitter man här, dagen före den stora dagen.... Jag känner mig konstigt nog väldigt lugn. Ingen panik eller känsla av att vara orolig inför det faktum att h*n kommer i morgon. Jag är i så fall mer stressad över att ligga på sjukhus i åtminstone två dagar (minimigränsen för hemgång vid kejsarsnitt.) Jag lider av grym sjukhusskräck och tål inte att bli kollad med frågor som "har du gått på toa?" "Har du duschat?" "Har du sovigt?" Jag vet att det är vårdpersonalens jobb att fråga men jag är väldigt privat av mig och vill liksom klara mig själv. Sen har vi de vita väggarna, lukten och den totala avsaknaden av något att göra *ryser*. Tur att man får en liten bebis under den här episoden. Annars skulle jag bli tokig.

Shit, jag kommer verkligen att få träffa den lilla i morgon! Man har väntat i så länge på att få ett ansikte på den som man tänkt på oavbrutet på i nio månader och att man sedan kan räkna ner timmarna tills det händer känns helt fantastiskt. Jag har tänkt väldigt mycket på min roll som mamma den senaste tiden och jag är faktiskt nöjd med hur mina tankar vandrat. Jag vill inte bli en sån där stressad person som tillslut bara ser det negativa med allt, typ  "ja, nu är livet slut. Sen jag fick barn har jag aldrig fått göra något kul utan springer mest fram och tillbaka och gör saker halvdant". Att få barn är ju en av livets små mirakel och borde vara därefter. Visst är den första tiden med ett litet spädbarn tufft eftersom man inte känner varandra ännu, men det är ju trots allt DITT barn och med tiden kommer man att sjunka in i rutinerna. 

Jag har drömt en hel del om min egen mamma och pappa (de förtjänar inte ens titlarna...) och jag kan se varför jag själv kännt mig så osäker i många situationer. Det mesta de utsrålat har varit negativt och jag kan inte minnas en enda gång min pappa varit glad för att ha en familj (han ansåg snarare att små barn var ofullständiga vuxna som man inte kunde prata med). Min mamma pendlade mellan att tycka om att vara mamma till att plötsligt utbrista "Jag hatar mitt liv. Ni suger ut mig som människa!" Hur ska man kunna hantera det på ett bra sätt som barn? När jag tänker tillbaka på alla de här situationerna så förstår jag varför man själv haft en inbyggd osäkerhet inför att skaffa barn/ta hand om de man har, men det är självklart ingen ursäkt för att fortsätta att tänka i dem banorna och där är jag nu. Jag väljer att inte göra som dem. Jag väljer att tycka om mitt liv, min familj, vänner och alla de delar som på något sätt är viktiga för att man ska vara en hel människa.