Våldtäkt

kaotisk värld, utan sunda regler. Jag blev från födseln lärd att "smärtsamma saker pratar man inte om". Vi
låtsades alltid som allt var normalt, även om jag, eller någon av min familj, dagen innan blivigt slagen i tusen
bitar. Varje gång en smärtsam, avskyvärd händelse inträffade (tex våldtäkt), tillämpade jag den enda
metoden jag kunde, att glömma och gå vidare. Nu, idag, kan jag se min historia med andra ögon, eftersom
jag inte längre lever i samma kaos. Jag har även bearbetat mina våldtäkter, och har därför också en
annanutgångspunkt än den som till exempel befinner sig i själva krissituationen just nu. Jag ska dela med
mig av mina erfarenheter, hur jag själv bearbetade händelserna samt vad mina råd till dig som själv sitter
"mitt i skiten" just nu (eller du som bara vill veta). Det som följer är skrivet av mig själv. Jag har tagit vissa
delar från min dagbok, och andra från minnet.

Del ett: våldtäkten

"Jag hatar mig själv"

Det kan låta bisarrt, men jag kan inte definiera begreppet ”våldtäkt". Det har hänt så många gånger att det
nästan känns normalt. Ena dagen sitter man där, i katastrofens mitt, och i nästa tar man på sig kläderna och
tänker: "jag måste till skolan". Sen äter man frukost, tar en dusch och sätter sig på bussen mot skolan.. För
om man bara förtränger händelsen, har det aldrig hänt. Allt är normalt. Fast jag
ljuger nog lite. Det har aldrig känts normalt. Jag har bara intalat mig det. Från när ska jag börja räkna? När
jag blev våldtagen i mitt egna hem, som tretton åring, av mammas ”vänner”? När jag som sjuttonåring
somnade vid fel tillfälle? Den gången jag söp mig full för att jag inte ville leva mer? Jag har förträngt mycket.
Minns inte mer än fragment. Minns att jag alltid kämpade emot, men… I bland blir slagen man tar emot för
starka, minnena för många. Och man somnar in; och man tänker: ”jag hatar mig själv”. Jag har ärvt den
mycket sällsynta förmågan att dölja det som finns inuti. När jag blivigt våldtagen, har jag inte haft några
problem med att dölja det. Jag har skrubbat bort alla spår. Precis som vi gjorde i min familj. Kanske just
därför jag hatar alla män, och sällan sover. Det gör för ont… Det är rätt lustigt hur minnen fungerar. Det är
som en biofilm, där inne i huvudet. Jag minns fåniga saker. Som att jag
ställde klockan den kvällen, för att hinna upp till skolan nästa dag. Jag minns att jag hade ett siden nattlinne,
i ljus-rosa. Jag har alltid gillat siden, och jag kommer ihåg att det kändes skönt att krypa ner i sängen.
Rummet var ett väldigt vanligt tonn-års rum. Planscher på väggarna och massor av saker överallt. Jag var
tretton år gammal och min mamma hade en av sina "perioder". Pappa var bortrest i
affärer, syrran var på rymmen, och mamma. Ja, hon hade en av sina vansinnesperioder. I klartext Innerbär
det: fylla, bråk och alkoholiserade män som ockuperade vårat vardagsrum. Jag ställde klockan, släckte
lampan och gosade ner mig i sängen. Jag trodde att jag låst dörren, brukade alltid maniskt kontrollera det,
men jag hade glömt det den kvällen. Här minns jag bara fragment. Saker som att dörren slets upp.
Flämtningar. Händer som tar tag i mina handleder, och den där lukten. Den där jävla lukten... Jag vet att de
var flera, och att jag kämpade emot. Men jag hade inte en changs. Jag var bara tretton år. Men kände mig
som hundra... Här tillämpade jag något som jag senare fått arbeta en massa med. Jag lärde mig att inte
känna. Jag flöt bort på något konstigt sätt, mentalt.

Del två: Vad hände efteråt?

"Låtsas som ingenting"

Dagen efter gick jag upp ur sängen, ställde mig i duschen och gick vidare till skolan. Bisarrt? Ja, väldigt,
men det var det enda som kändes rätt för mig, då. Jag klarade inte av alla frågor, känslor och situationer.
Det enda jag ville, var att allt skulle vara "normalt". Jag hade massor av vänner i skolan. Vi hade alltid
otroligt kul i hop, och jag gjorde allt för att komma i från allt kaos som rådde i mitt hem. Därav min
reaktion angående våldtäkten. Den tillhörde kaoset hemma. I många år fortsatte jag att leva som att "inget
hänt". För mig var den här våldtäkten bara en händelse i raden. Jag levde i ett enormt inferno. Som tur var,
hade jag min bästa kompis (vilket många inte har). Hon och jag är fortfarande bästa vänner, efter mer än
tretton år. Hon misstänkte ofta att det "hänt mer än jag berättade", men jag gav bara vaga svar när hon
frågade. Det hade inget att göra med våran relation till varandra. Nej, det hade snarare att göra med min
överlevnad. Om jag hade berättat för henne (som var den enda jag verkligen litade på), skulle själva
berättandet bevisa att våldtäkten hänt. Jag skulle därför bli tvungen att konfronteras med den, och det ville
jag inte. Det kändes dessutom väldigt skamligt och jag hade vänt allt mot mig själv stället (som många gör).
Det var jag som var smutsig. Det var jag som hatade mig själv. Jag var helt övertygad om att min
förträngning av händelsen skulle löpa relativt smärtfritt. Att det på ett sätt var en isolerad händelse, och inte
skulle påverka andra delar av mitt liv. Som till exempel framtida anställningar osv. Oj vad fel jag hade...

Del tre: Hur påverkade det mig, egentligen?

"En långdans"

Jag var som sagt övertygad om att mitt sätt hantera våldtäkten (och de som följde) var ett bra sådant.
Visst. Jag hade minnen av att det hänt, men jag låtsades som ingenting och gick vidare (jag minns att jag
faktiskt tänkte: "jaha. Hänt har hänt. Bryt ihop och gå vidare"). Om man ser glad ut, pratar med kompisar
och går på disco; då är allt normalt också. För inte skulle man väl kunna göra allt det där om man mådde
så dåligt? Jag levde så här, och det fungerade, då i alla fall. Nu, efteråt, kan jag se tillbaka och se det
mönster som byggdes upp. Från början var jag en "helt normal tonn-åring". Hade vänner, gick på discon
och pratade ofta och gärna i telefon med mina tjejkompisar. Jag började skaffa pojkvänner vid tretton, men
relationerna avslutades ganska fort, och alltid av mig själv. Jag hittade på den ena efter den andra ursäkten.
"Han var ju så jävla mesig", "han kvävde mig", "han var så korkad". Jag var mästare på att få folk att tycka
som jag, och rätt snart hade jag övertygat alla mina vänner om att jag var otursförföljd av killar som var
dumma i huvudet. Sanningen var att jag hade börjat hata dem. Inte helt underligt med tanke på att alla män i
min uppväxt, var just avskyvärda. Jag tyckte inte att just denna "biverkan" var så farlig, och fortsatte att
avsky killar. För om det bara var killar jag skulle få leva utan,
var det ändå bättre än att konfronteras med våldtäkterna (vilket är en lång och svår process). Vid sjutton
års ålder, var jag berusad på en nyårsfest. Killen i fråga, var någon som jag kände. En helt vanlig kille som
just då gjorde lumpen och bodde nära mitt hem. Jag somnade till strax efter tolvslaget, och jag minns att
killen kom in i rummet, stängde dörren och skojade lite om andra på festen. Jag gillade honom och lät han
lägga sig i sängen bredvid mig. Sedan försökte kysste han mig. Jag tyckte det var helt ok, och kysste
honom tillbaka. Sedan började han ta av mig kläderna, men det kändes fel. Jag sa "Nej, jag vill inte", men
han blev jätteförbannad och tyckte att "jag inte skulle ha fått honom upphetsad i såfall". Nu var det mitt fel,
och inte hans. Jag blev våldtagen - ännu en gång. Samma reaktion. Jag gick upp dagen efter, duschade och
fortsatte som vanligt. Vid tjugo års ålder började jag att må väldigt dåligt psykiskt.
Jag förstod att allt som hänt mig tidigare, inte bara våldtäkterna, var orsaken till att jag nu hade daglig
ångest och mardrömmar. Jag förstod det, men jag hade ingen aning om hur man bearbetade det. Jag ville
så gärna konfronteras med alla mina minnen, men det gick inte. Jag var fortfarande inställd mentalt på att
"inte känna något". Jag kunde "se" händelsen i mitt huvud, men det följde inte några känslor med det.
Snarare ett: "Jaha?". Jag började umgås flitigt med en annan tjej, och tillsammans utgjorde vi någon form av
kollektivt självmord. Vi festade och levde så vansinnigt, att det inte fanns något annat slut på det än en
katastrof. Jag blev våldtagen, en tredje gång. Denna gång var det även väldigt brutalt, och mannen i fråga
misshandlade mig svårt. Han försökte vid ett flertal gånger att strypa mig, men jag hade änglavakt. Gjorde
det jag var bäst på. Att överleva.

Efter den här händelsen snurrade allt på högvarv. Jag var rastlös, ångestfylld och i jättedåligt skick. På mina
arbetsplatser var det aldrig någon som undrade något. Jag var en mästare på att dölja det som pågick inuti,
och hade en helt annan fasad utåt. Jag var en glad, intelligent och ansvarsfull person. Mina arbetskamrater
gillade alltid mig, och gav mig ofta mer ansvar och möjlighet att utvecklas. Det som sedan hände, kom
smygande. Jag blev mer och mer nervös som person. Klarade inte av att hålla föredrag, klarade inte av att
träffa nya människor. Till en början kunde jag fortfarande vara bland folk jag kände, och tillsammans med
dem kunde jag träffa nya människor. Men sakta kröp paniken sig närmare. Jag började må fruktansvärt
dåligt bland alla. Min bästa kompis var den enda jag inte blev (så) nervös av. Värst var det bland
killar/män. Jag blev stel som en pinne och fick knappt luft. Jag kunde inte ens vara i
närheten av min bästa kompis kille, som är världens snällaste. En dag trillade jag bokstavligt talat i hop på
mitt arbete, och kunde inte resa mig upp igen. Jag blev sjukskriven av en läkare för "depression, ångest och
gråtattacker". En rad undersökningar inleddes, eftersom inte bara mitt psyke var nerbrutet. Min kropp hade
rent ut sagt blivigt trasig. Hemligheter kan göra mer skada än man tror. Jag var heltidssjukskriven i mer än
ett och ett halvt år. Sedan inleddes några försök till rehabilitering, som misslyckades.Jag blev sjukskriven
igen. Under hela den här tiden, gick jag i terapi och provade olika antidepressiva och lugnande mediciner
och sömntabletter. Ingenting fungerade nämnvärt bra. Tyvärr. Från att jag haft full kontroll över min kropp
och mina reaktioner, löpte allt amok. Jag kunde börja gråta, utan förvarning, på affären. Jag klarade inte av
att ringa folk, ännu mindre att träffa dem. Jag darrade så
mycket på rösten, att ingen hörde vad jag sa. Terapin fungerade uruselt. Jag kände aldrig någon lättnad
eller såg någon lösning på mina problem, eftersom alla våra samtal slutade med att jag sa: "jag vet att det
inte var mitt fel rent logiskt sett, men det känns inte så". Till och med terapeuten insåg tillslut att det hon sa,
inte bet på mig. Kanske hamnade jag hos fel terapeut (kemin måste stämma väldigt bra), eller så var det
bara så att den blockeringen jag själv hade mentalt, som gjorde att jag inte kände något utan ständigt gick
vidare, inte ville släppa med någon annans hjälp. Den enda som kunde lösa upp den blockeringen, var jag
själv. Jag tror mer på det sistnämnda (möjligtvis en kombination av saker, men i huvudsak stämmer det
sista alternativet som mest).

Del fyra: Lösningen

"Jag har blivit våldtagen"

Jag ska förstöra allt med en gång. Det finns inga snabba lösningar. Det är en mening du måste ha i minnet.
Motsägelsefullt nog tillhör jag den skara av människor som avskyr saker som tar lång tid. Jag är
fruktansvärt otålig och vill inte vänta på något. Men i det här fallet, fick jag göra just det. Ha tålamod. Det
är första steget av många för läkningen. Ta mig som exempel. Det tog mig närmare tio år
innan jag ens ville erkänna att jag blivigt våldtagen. När jag väl gjorde det, tog det mig två år till innan jag
började se slutet på vad jag själv kallar en fruktansvärd fängelsevistelse. För det är precis vad det är. En
fängelsevistelse i sig själv. Man blir utsatt för en fruktansvärd händelse, men sjukt nog blir det du själv som
döms för brottet och skickas till ett inre fängelse där du ständigt blir påmind om att du inte längre är "en av
de andra". Som ett resultat av våldtäkterna, och andra händelser som påverkat mig negativt (se bland annat
min "livsresume" i länken "vem är jag" som du finner på första sidan av min hemsida), kom jag att bli en
väldigt nervös och introvert människa. Från att ha levt väldigt socialt, förlorade jag allt och alla och blev helt
isolerad (den enda som jag "behöll" var min bästa kompis). Vid den här punkten hade jag insett att jag
verkligen hatade män, och mig själv. Att jag inte skulle kunna leva ett normalt liv, vare sig med en man eller
med andra. Det var kört, trodde jag. Jag mådde fruktansvärt dåligt, och ångesten red mig häftigt, dag som
natt. Under den här tiden skrev jag ofta i min dagbok och när jag läser igenom den idag, ser jag ett
mönster. Jag hade faktiskt inte slutat hoppas. Mellan raderna, letade jag hela tiden efter en lösning. Internet
blev ett redskap jag började använda rätt flitigt under den här tiden, och runt mars 2000 "träffade" jag en
kille på passagens chatt. Vi började att maila varandra och bestämma nya tider för en "chatt-date". Jag
förklarade redan från början att jag hade en hel del problem med det sociala, och därför inte ville ringa
honom, allraminst träffa honom rent fysiskt. Han tog det väldigt bra, och vi inledde en intensiv kontakt via
nätet. Konstigt nog släppte mycket av mina blockeringar av att bara prata med honom. För att göra en lång
historia kort, så träffades vi till slut, och blev sambos. Med honom kunde jag sakta men säkert börja
bearbeta mina våldtäkter. Det jobbigaste för mig var att han just var en kille. Våldtäkterna hade gjort mig
hatisk mot alla i ”den kategorin”. Det har nu gått två år sedan vi träffades. Under den här tiden har jag
dagligen kämpat med mina minnen. Det svåraste, just nu, är att kunna slappna av när killar/män är i
närheten. Blir alltid så fruktansvärt stel i deras närvaro

Mitt råd:

Jag kan inte ge ett generellt råd till dig som blivigt våldtagen. Alla situationer är unika, men för din egen
skull; ignorera inte händelsen. Oavsett om du anmäler händelsen till polisen eller ej, så ska du aldrig
medvetet förtränga vad som hänt. Så här i efterhand har jag önskat att jag anmält våldtäkterna till polisen.
Kanske inte just för ”hämndbegäret”, utan snarare för min egen skull. Så att jag på ett
undermedvetet plan hade registrerat att det som hände inte var mitt fel. För tyvärr är det ju så. Om man
tystar ner något, så blir det i slutändan du själv som skäms. Och det är fel. Jag vet att det inte är världens
enklaste sak att gå till polisen. Och om du av någon anledning väljer att inte göra detta, så ber jag dig att
åtminstone söka hjälp på andra sätt (så att du inte känner skuld och som jag, utvecklar ett beteende
senare). Det finns massor av hjälp att få. Surfa på nätet (kommer att lägga upp bra länkar på min hemsida),
läs böcker (kommer att skapa en särskild sida för boktips), boka en tid hos en terapeut, prata med någon
du känner dig trygg med. Det kommer att följa en lång process av känslor, tankar och reaktioner efter
våldtäkten, och det är bra att du pratar med andra för att få objektiva synvinklar. LÅT det ta tid. Jag kan
garantera dig att du kommer att ta dig igenom det här. En dag i taget bara. Själv tog det ju mig som sagt
mer än tio år att komma dit jag är idag. Nu, idag, ser jag tillbaka på min ”bakgrund” som en lång resa. Den
började fruktansvärt, men slutade bra. För tillfället håller jag på att arbeta med att kunna umgås med
killar/män, utan att få panik och äckelkänslor. Vissa dagar går bra, andra är skitjobbiga. Man blir stel som
en pinne och helt gråtfärdig av att bara titta på någon. Men det viktigaste jag har lärt mig är att oavsett hur
smutsig, skitig och äcklig jag än känt mig, så ÄR jag det inte, egentligen. JAG bad aldrig om att bli
våldtagen. De var DEM som gjorde det mot mig. Även om jag ”hetsat upp killen”. Jag vet inte hur det är
med er, men när jag råkade ut för dessa händelser, hände något i mitt inre. Jag ”försvann”, lämnade min
kropp mentalt. Precis just det använder jag mig av nu. Ok, nu lät jag förvirrad :). Låt mig förklara...
Eftersom jag mentalt ”lämnade min kropp”, betyder det också att min
förövare inte kom åt mig, personen ”Kristin”. Den personen ”somnade” under våldtäkten. Med andra ord
skyddade jag mig själv, och just därför kunde heller inte min våldtäktsman göra mig till en lika äcklig person
som han själv är/var. Kortfattat. Ingen kan ”utplåna dig”. Det som är viktigt, är personen ”du” (eller jag,
eftersom man menar sig själv). Använd detta i din läkning.