Vi var på läkarbesök med Alec i torsdags (tillsammans med psykologen). Doktorn sa att han inte kan se autism, men däremot en utvecklingsförsening orsakad av neurologiska orsaker (som antagligen kom till vid födseln, då Alec var väldigt stressad mot slutet, vilket tyder på syrebrist). Han gjorde en utförlig fysisk kontroll med reflexer, muskler, ögon, öron, lungor, hjärta, retbarhet på olika områden, kollade hur Alec reagerade när han lekte med honom osv. (Alec har aldrig blivigt så grundligt kollad förut!). Sedan pratade vi i ca en timme och han ställe en rad olika frågor om allt i från hur Alec reagerar på socialt sampel till hur han äter.  Doktorn förklarade att Alecs hjärna inte kopplar all information han får och att det därför blir en hel del förvirring för honom, vilket resulterar i en utvecklingsförsening och andra nedsättningar som att han inte alltid förstår reaktioner. Eftersom Alec trots allt går framåt i utvecklingen (om så än sakta) sa läkaren att det tyder på att Alec klarat sig väldigt bra och att hans försening går att träna. Vi ska därför få en remiss till habiliteringen där en pedagog några dagar per vecka ska träna honom med tal och annat han behöver hjälp med. Under tiden vi väntar på en tid (kan ta två månader), så ska vi gå hos psykologen för att fortsätta den utvecklingsutredning vi redan håller på med för att habiliteringen lättare ska kunna anpassa träningen efter det. Vi kommer även att få en tid för hjärnröntgen.

Det känns skönt att veta mer. Tidigare har det varit "kanske autism" "kanske något annat". Eftersom de inte haft någon aning så har vi heller inte fått några konkreta råd att följa, men nu ska vi börja fokusera oss på att hitta Alecs exakta utvecklingsnivå och arbeta med andra sakkunniga för att få igång saker som tal och förståelse.

Att kunna prata är något man själv inte tänker på så mycket, men jag har märkt hur handikappande det kan vara i ett samhälle, eftersom Alec inte kan förmedla sig (han säger mindre än 30 ord, och de flesta är väldigt sluddriga) Min mardröm är dagis då de andra barnen kan säga om de är hungriga eller inte. Alec kan inte det, och pga sin "specialare" så kopplar han heller inte hunger med att äta, och kan därför gå utan mat i fem timmar, vilket har hänt flera gånger. Jag är faktiskt inte arg på dagispersonalen, för de har verkligen försökt få honom att äta, men det har inte gått. Det är bara vi föräldrar som vet hur han funkar (och jag börjar bli less på folk som antyder på att vi "daltar" med honom, för det gör vi inte. Skulle man be en blind att se?). Nu kan man få hjälp av psykologen tex. Hur vi ska gå tillväga för att Alec ska kunna få sina behov fyllda på andra ställen än hemma och även utbilda dagispersonalen.