Det var ett bra tag sen jag skrev här. Kan kortfattat dra det senaste...

• Jag fick en son i april. Gick 17 (!!) dagar över tiden och blev igångsatt med dropp. Förlossningen gick åt helvete kort sagt... Blödde 2,1 liter, fick panikångest och förlossningsdepression. Till alla som säger att en förlossning är underbar och vacker, säger jag: Det är den inte alls! Det är fruktansvärt, äckligt och förnedrande. Jag hade mer eller mindre kommit över det värsta av mina våldtäkter men blev nu smärtsamt påmind om det igen. Aldrig mer vanlig förlossning!
• Mina föräldrar har skilt sig och min mamma är numer hemlös. Jag har ingen kontakt med någon av dem och har inga planer på det heller. Pappa vill jag aldrig mer se, men jag saknar ofta min mamma. Tyvärr vågar jag inte ta upp kontakten igen eftersom jag måste skydda min son.
• Jag går inte längre i terapi eftersom både terapeuten och psykiatrikern ansåg att jag inte skulle ha tid för det efter att jag fött barn. Personligen skulle jag ha velat fortsätta. Maria, terapeuten, var bra i början, men måste ha blivigt utbränd eller något. Hon var totalt ointresserad av att lyssna på mig och läkaren led själv av social fobi (!!!) och betedde sig riktigt underligt åt.
• Jag mår så där... Vissa dagar är jättebra, andra skitsvåra.

I dag står alla tankar stilla och jag kommer inte ihåg mer händelser (får skriva om det en annan, mer koncentrerad dag).

Till er som undrar hur det går med min son, kan jag säga att vi sakta men säkert börjar finna varandra. Fick ju en förlossningsdepression och kan ärligt säga att jag ångrade honom till en början. För det första så gjorde blodförlusten mig extremt svag de första veckorna och själva förlossningen påminde mig om alla övergrepp jag varit med om (läs om min förlossningsberättelse här ). Jag har aldrig varit särskilt barnkär och helt plötsligt satt man där med en gall-skrikande kolik-bebis. Vad att göra liksom? Jag höll skenet uppe inför min omgivning, eftersom det är alldeles förbjudet att erkänna att man mår åligt av sitt barn i vårat samhälle, men inuti var allt kaos... Hur mycket jag än låtsades så kände jag aldrig något för Oliver (egentligen hans mellan-namn. Jag vill inte gå ut med hans riktiga namn här). Han var hur söt som helst, men det var tomt. Jag kunde inte tänka på något annat än hur skönt jag och Fredrik hade haft det innan han kom. Dagarna flöt förbi och jag trodde aldrig att jag skulle må bättre, men det gjorde jag. Vet inte exakt vad det berodde på, men sakta kunde jag känna mer än tomhet för Oliver (jag fick terapi via Bvc, men jag gick bara dit en gång eftersom det tog så pass lång tid att få hjälp att jag redan mådde bättre då.). Det var småsaker som hans speciella personlighet, som är väldigt allvarsam (han ler i princip aldrig åt andra än mig och Fredrik. Tittar bara skeptiskt som "jaha? Och du vill...?" Han e ju såååå cool). Jag började att känna ett band till den här lilla killen, som i dag är min älskade son.

Oj då, plikten som mamma kallar, får skriva mer sen...

2004-10-11

Klockan är halv sex på morgonen och Oliver är pigg som en mört... Jag kommer ALDRIG att vänja mig vid att gå upp vid den här tiden (mitt i natten juh!), men vad gör man inte för sina barn? När jag ser honom undrar jag hur min egna mamma kunde överge och skada oss på det sättet hon gjorde? Jag har fortfarande en hel del dåliga dagar, men jag skulle hellre hugga av mig armen än att göra Oliver illa. Barn är som tomma skal, man kan fylla dem med vilka känslor och reaktioner som helst. Hur kan man då frivilligt göra sina barn nervösa och kaotiska? *älskar dig lillen*.

Kl 09:30  Jag vet inte varför, men jag har en sån jävla ångest i dag. Det river och sliter i kroppen, och jag vet inte hur jag ska göra för att klara dagen. I morse, när Fredrik gick till jobbet, sa jag till honom att jag hade ångest. Det kändes så otroligt korkat att säga det eftersom jag så ofta säger samma sak (han var självklart jättegullig och sa att han kommer hem så fort som möjligt i kväll). MÅSTE börja klara mig själv.

Jag tog precis 75 ml Theralen, hoppas det hjälper... Jag kan inte fatta att Oliver är så perfekt som han är. Han besitter ett inre lugn som jag själv aldrig haft. Det är skönt att se, och för hans skull gör jag allt i min makt för att må bättre.

2004-10-13

Ska snart gå till ett vårdhem för en arbetsintervju. Jag behöver verkligen ett extrajobb nu när man tar ut så få ersättningsdagar som möjligt, får se om det här jobbet verkar kul (eller ok). Jag är verkligen dålig på det här med att må bra... Först mådde jag dåligt för att jag inte hade några pengar, och nu mår jag dåligt för att jag kanske får ett jobb (social fobi och panikångest). Herregud, är det någonsin bra?

Fick föresten höra av min syrra att våran mamma ringt hennes man. Hon hade berättat att jag skulle flytta, grejen är bara den att jag inte pratat med henne på över ett år och inte har någon kontakt med min släkt, hur fan kan hon veta att vi ska flytta?! Det känns lite olustigt...

Ju högre musiken spelar, desto fortare dansar jag, till toner ingen annan hör, men alla känner genom mig. Och det skrämmer dem, för vansinnet är plötsligt så nära inpå.