2003

2003-11-12

Det var ett tag sen jag skrev här, har haft en del att tänka på samt mått dåligt pga. graviditeten (trötthet, illamående osv.). Jag har varit hos en ny psykiatriker efter att min förra slutade (vilket inte var det lättaste eftersom remissen slarvades bort och min mödravård i slutändan fick TJATA sig till en tid) Han är ok. Typisk överläkare som knappt kollar på en när man berättar något och snarare blir besvärad när man säger något, men han kan det kemiska och har kontakter så jag behåller honom tills vidare. Ska börja i terapi på fredag hos någon Maria, hoppas hon är bra, annars byter jag.

Är fortfarande glad över graviditeten men har en hel del panikångest. Det kommer främst när jag jobbar (har gått ner till halvtid) och jag är inte helt säker på att det kommer att hålla att arbeta en längre tid. Kommentarerna man får från vissa kollegor på jobbet hjälper inte så mycket heller. "Varför är du så neutral? När JAG va gravid så sken jag som en sol hela tiden" "Varför är du så trött? Själv var jag pigg som en mört i v 18" "Varför springer du på toa hela tiden? SÅ kissnödig är man inte förens sista veckorna" FÖRLÅT så jävla mycket för att jag inte följer era manualer! Visst är man mer känslig just nu men ibland blir jag bara så trött på "hjälpsamma" åsikter. Jag gör så gott jag kan, och ärligt talat. På mina fyra timmar gör jag mer jobb än de gör på en vecka.

2003-11-14

Fy fan vilken dålig dag.. Sitter på jobbet just nu, trots att jag absolut
inte vill, men om jag stannar hemma i dag så kommer jag aldrig mer att gå.

Var på min första terapi timme i dag. Har egentligen inte så mycket att
säga om det. kvinnan, Maria, var väldigt klinisk och ställde rent
pskykriatriska frågor, varav frågan "vad vill du få ut av våran kontakt?"
tre gånger. Jag vet inte om det är bra eller dåligt att terapeuten är personlighetslös, det positiva är väl att man inte ser den som en människa med behov men å andra sidan har jag aldrig varit så tyst under terapi som jag var nu. Som det känns nu så kommer jag inte att orka jobba särskilt länge till. Allt är så jobbigt och mörkt, allra minst vill jag ha kontakt med andra människor så jag kommer inte att ha det heller. Det är tvärstopp, vill inte, orkar inte, bryr mig inte.

När jag satt på terapin kändes det inte naturligt att "babbla på". Hon var
så klinisk att det smittade av sig, och när jag väl sa något var hon så
tyst att min sista mening lät som jag vore helt knäpp. Vid ett tillfälle
berättade jag att det var jobbigt att folk på jobbet hade åsikter om att
jag inte var tillräckligt glad över graviditeten. Hennes svar var att min
depression kanske syntes igenom, och mitt svar var "jaha? Och då har de rätten att säga vad de vill?" "Nej.. du känner dig kritiserad då eller?"
"Ja, vad tycker du? Är inte det kritik?" "Jo"..... *tystnad*

Va fint, vi kom jättelångt i den disskutionen... Jag fattar väl att hon
bara ställde de frågor hon lärt sig att ställa men det hindrar inte mig
från att tycka att de var dåliga. Hela hennes sätt var så kallt att jag
inte kunde låta bli att kännas mig lika dissad som jag var vid fjorton och
försökte övertyga socialen om att jag inte hade det bra hemma.

På jobbet fattar folk att jag inte mår bra men de vet inte hur de ska
hantera det och jag orkar inte bry mig om att verka må bra. Jag kan inte
bry mig mindre om dem och deras "enorma problem" som att de inte förstår datorn och att företag inte är mer familjevänliga. Det känns som att jag alltid är den som får vara den som lyssnar, förstår och anpassar mig, nu skiter jag i det.

När jag satt på tunnelbanan påväg till jobbet tänkte jag tanken "varför
överlevde jag allt egentligen?" Alltså... inte hur det var tekniskt möjligt
utan varför överhuvudtaget. För vad? Jag är ingen lycklig människa. Jag vet inte ens när jag var genuint lycklig senast. Ord som "glad" har helt andra betydelser för mig.

2003-11-16

Fredriks mamma fyllde år igår och vi var på middag hos henne. Helt ok, jag gillar hans familj och är glad för att mitt barn föds in hos dem. Inte som min egna familj där allt berodde på min mammas humör och min pappas ego. Det enda jobbiga var att jag hade sviter av panikångest och var lite uppskruvad, men det var inte så farligt. Har lärt mig att hantera den rätt bra (när den inte är så extrem).

På måndag ska vi gå på ultraljud *kul* Fredriks mamma tyckte inte att vi skulle ta reda på könet men det tycker vi, ska tjata oss blåa :)

2003-11-18

Vi ska få en son!!! Var på ultraljud i går och barnmorskan såg "en liten grej" :)

2003-11-21

Jag kom precis hem från terapin. Det var andra gången i dag och jag kan med glädje säga att Maria (terapeuten) är bra, helt fantastisk om jag ska vara ärlig. Vi pratade en hel del om min panikångest och om min oro inför moderskapet. Jag har aldrig känt att en terapeut kommer så pass nära att man själv kommer i kontakt med det man egentligen känner, men hon gjorde verkligen det *glad men utmattad* Hon påpekade att det kanske var dags för en heltidssjukskrivning snart eftersom jag inte mår så bra. Ska ju dessutom sluta med Efexor i December (läkaren ville testa) och på allt har man ju alla andra graviditetskrämpor. Får se hur jag mår i December när jag träffar läkaren...

2003-11-24

Skönt med helg, behöver verkligen sova ut på morgonen, den senaste tiden har jag bara sovit ca 4-5 timmar per natt.

2003-11-24
Fy fan vilken dag... På jobbet fick jag inte vara ifred en enda sekund. Alla vänder sig till mig så fort de inte förstår eller vet något, trots att allt de borde veta svaren vid det här laget (LÄS manualerna för en gångs skull! Hur tror ni jag lärde mig? Jag jobbar på samma nivå som er och är ingen chef...) Sen får man inte ens ta rast ifred utan en kund kommer och ber mig fixa hanns anknytning och hundra andra saker. Jag sa, vänligt men bestämt att "det går bra att fråga vem som helst i växeln, jag har rast just nu", men det funkade inte. Han skulle absolut ha hjälp av just mig och när jag skrev ner hans nummer och sa att jag fixar hans ärende när JAG ÄR TILLBAKA FRÅN RASTEN *pik, pik* så hade han mage att tycka att det var ett konstigt sätt! Avslutningsvis kommer min chef och påpekar att jag inte är lyhörd nog mot henne samt (efter tjafs mellan oss) ber (fräser fram) att hon behöver min hjälp med en manual hon håller på att skriva när jag redan slutat för dagen! Klart man blir irriterad! Just nu lutar det mot att jag ber om en heltidssjukskrivning i December, det här funkar inte. Det kan ju inte vara meningen att man har panikångest för all stress när man är gravid? Som Fredrik sa så förtjänar Bubblan och jag bättre *arg och ledsen*

2003-11-25

Hade feber i dag men gick ändå till jobbet (fråga mig inte varför, oerhört korkat... ) Väl framme så stod det en blombukett från min chef på mitt skrivbord. Hon sa att hon hade fått ångest över att hon glömt min födelsedag i helgen men det var nog en kombination av det och hennes beteende från igår. Hon hade nämligen skrivit alla kollegors namn på kortet men när jag gick runt och tackade för blommorna så visste ingen ens om att de ens gett mig några... De var alltså från henne, bara :) Men, trots allt är det fortfarande en kylig stämning mellan oss och vi undviker varandra så gott det går, och lika bra är väl det, orkar inte med några intriger.

2003-11-27
I morse tänkte jag "varför ska jag gå till ett jobb som bara ger mig hjärtklappning och ångest? Jobbet finns alltid kvar, men inte min och Bubblans hälsa", så jag sjukanmälde mig (förhoppningsvis så sjukskriver läkaren mig till förlossningen *hoppas*) Det kändes som ett väldigt bra beslut, jag orkar inte vara en sån trött och nervös människa jag blir av att jobba. Varje dag slutar alltid med tanken "fan också, orkar inte mer" jag vill att den ska vara "åh, nu sparkar sonen i min mage". Min chef kom genast med kommentarer som att jag borde ha kommit till henne (jaså? För att få ännu fler sura kommentarer för att hon själv är stressad eller snokande frågor om mitt privatliv...) Man får den kontakt man förtjänar, det räcker inte med några blommor för att bygga upp en kontakt. Skulle hon för en gångs skull erkänna att det är HON och inte alla omständigheter runt som gör henne sån skulle jag tycka annorlunda, men hon gömmer sig alltid bakom "omorganiseringar" när man påpekar att hon är onödigt sur (alla på avdelningen har samma problem som jag... MÅNGA har slutat pga henne...)

2003-11-28
Jag minns ingenting längre... Kom på att jag hade en tid hos terapeuten idag men att jag redan missat den. Ringde till Marias telefonsvarare och förklarade att jag helt enkelt glömt och att jag kommer den 28/11, som bestämt. Sen ringer hon upp och frågar hur det är egentligen. "Inte så farligt" tycket jag "något särskilt du tänkte på?" "ja, du sa att du kommer den 28/11 på telefonsvararen, det är ju idag... Menar du tiden vi har i December?" Total förvirring. Jag mindes inte ens vad det var för dag, kollade bara på lappen där alla tider står och fick för mig att den 28:de var nån annan dag, allt är nyheter för mig...
Pratade med K idag. Hon är helt exalterad när det gäller min graviditet och ville absolut att jag skulle komma och kolla på hennes dotters spädbarnsaker som hon inte behöver längre, kul! Vi ska preliminärt ta med oss våra barn (hjälp! Låter vuxet!!!) på utlandssemester i sommar, får se hur Lill-killen mår och är först, men annars skulle det vara kul.
Jag och Fredrik har julpyntat i dag *mysigt* och nu sitter vi här och äter pepparkakor och dricker (alkoholfri) glögg. Ska vila lite nu och sniffa på hyacinterna....

2003-11-29
Jag hade en hemsk mardröm i natt och vaknade med en sprängande huvudvärk. I korthet handlade den om att jag slagit till en tjej (Britney Spears av alla människor... Inga analyser tack!) och hennes pappa hade sett till att jag skulle bli tvångsomhändertagen på psyk vilket skulle leda till att de skulle ta vårat barn i från mig. Det där med Britney var ju rätt kul, men inte att bli jagad av myndigheterna som skulle sno mitt barn, vaknade helt genomsvettig och livrädd. Det "positiva" med drömmen är ju att jag känner i själ och hjärta att det som växer i mig är MITT BARN, och ett älskat sådant. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag gjorde något korkat som skulle leda till att han mådde dåligt...
För första gången på länge känner jag en viss harmoni i min kropp, jag är sååå glad för att jag sjukskrev mig. Det funkar inte att jobba på som vanligt när man för varje dag som går bara mår sämre och sämre. Nu har jag plötsligt fått många positiva tankar som "åh va härligt med jul!", det kunde jag inte tänka när jag jobbade, då blev det snarare "ännu en sak jag inte orkar med"

2003-11-30
Lila ringde i går, härligt att höra hennes röst! Vi ska försöka att träffas så snart som möjligt, antingen åker jag till henne (ren ekonomifråga, måste i första hand köpa barnsaker och lägga undan pengar till möbler) eller så kommer hon hit över en helg eller så. Hon ville så gärna vara med när hennes nya "släkting" kommer. Min kompiz... *rörd* Sen kommer Isa till jul *underbart* Har saknat henne så, även om hon finns i mina tankar hela tiden. Sen, avslutningsvis skulle syrran, hennes man och mitt kära syskonbarn komma till Stockholm över mellandagarna, kul! Känns skönt att ha syrran här några dagar, så man kan umgås lite. Det kommer att bli en fantastisk jul!
Trevlig första advent på er alla! *en glad Kristin*