Minnen och dikter

Jag kommer trött hem en kväll. Vrider om nyckeln i dörren och hör hur mamma och hennes vänner
härjar runt i huset. När jag kommer in i hallen står en främmande man där och stirrar glas-artat på
mig med ett flin "här kommer en snygg tjej till", säger han roat. Jag är tretton år, knappast
"kvinna", men det stör honom inte. Jag går snabbt upp i mitt rum och låser om mig. Drar på
stereon på högsta volym med min Guns´n roses skiva. "Jaha, nu då?" tänker jag. Det gör så ont
inuti. På samma gång är det tomt där inne, jag har slutat känna på ett sätt. Kaoset är så vanligt för
mig, jag märker inte längre hur fel allting faktiskt är. Sen går jag in på toaletten och väger mig. 48
kilo, herregud, jag är fet!, konstaterar jag. Jag är 1:64 cm lång och tycker att 48 kilo är att vara fet.
Jag stoppar fingrarna i halsen och kräks upp det jag tidigare ätigt. Pizza med mina vänner. Bland
dem, kompisarna, är jag känd för att älska pizza. De de inte vet om är att jag alltid kräks upp den
efteråt. På gympan är jag alltid "lat". Min lärare fattar inte varför jag inte anstränger mig. Till min
syster har han sagt att han VET att jag är skit-duktig, men att jag är alldeles för lat för att orka bry
mig. Jag är inte lat, bara utmattad. Vad vet han om att aldrig sova och att aldrig ha näring i
kroppen?

Jag har precis fyllt tretton. En kille i skolan som tillhör "de coola" frågar mig om jag vill bli
tillsammans med honom, och det vill jag. Han är vän till en tjej jag brukar umgås med, och ryktet
sprider sig fort. Samma kväll går vi ut tillsammans. Han har sin arm över mina axlar och vi hånglar
då och då. När jag kommer hem ringer jag honom, för att säga "god natt". Hans mamma säger att
han inte är hemma, jag undrar för mig själv varför. Dagen efter, i skolan, får jag veta att han bara
blivigt tillsammans med mig pga ett vad. De andra trodde inte att jag skulle bli tillsammans med
honom - han vann. Jag går fram till honom och säger "det är slut", fast det hade inte behövts, för
för hans del var det ju redan över. Änu längre senare får jag veta att han egentligen hade velat ha
min kompis, men hon ville inte ha honom. I stället antog han vadet och resten är historia.

Jag ser mig om i rummet. Det i vanliga fall välstädade sovrummet är i en enda röra. Det luktar död
katt om sängen och någonstans bland skitiga kläder och skrynkliga sedlar ligger du, min älskade
mamma; halvdöd i sina egna spyor. Du kommer aldrig att få veta det, men jag vände på dig den
natten. Annars hade du kvävts till döds. Du brydde dig säkert inte om vilket. Ville antagligen inte
ens vakna, men jag ville det. Jag kämpade så hårt för att hålla dig vid liv, om så bara för en endaste
dag till. Sen gick jag till skolan. Jag gick dit, fastän jag inte orkade. Behövde komma ifrån och vara
"Kristin" igen. Hon som för tillfället satte ihop en hel teaterföreställning som skulle vara final på
skolavslutningen. Varken du eller pappa kom för att se den när det väl blev dags. Ni han inte. Hade
fullt upp med att skapa kaos och vansinne. Jag tror att ni var de enda föräldrarna som inte kom.
Jag låtsades som att det inte gjorde något, men det gjorde det. Det är lustigt hur känslor fungerar.
Mer än tio år senare kan jag fortfarande känna samma sorg jag kände den dagen. Sorg för att jag
blev bortvald. Allt för det där förbannade kaoset.... Jag kommer aldrig att sluta älska dig mamma,
men ibland är det bara så svårt att göra just det

Vansinnet rider mig. Det finns där när jag vaknar, duschar och går till jobbet. Men det syns inte.
"Ska vi gå och fika Kristin?" "Visst". Och vi går till arbetets kafeteria. Där pratar vi om något vi
sett på tv dagen innan och om hur dåliga löner vi har. Men det som inte syns utanpå är det enorma
kaos som dansar i min bröstkorg. Innan vi går tillbaka till våra uppgifter frågar min arbetskompis
om vi ska gå ut efter jobbet i morgon. "Visst" svarar jag, men jag vet redan att jag inte kommer
tillbaka i morgon. Jag kommer aldrig mer att ens träffa den här tjejen i mitt liv. Jag vet det, men
inte hon. Inte änu i allafall. Den kvällen packar jag mig väska. Det kan inte bli mer symboliskt. Jag
lämnar kaoset. Går ombord på flyget som ska föra mig till et annat liv. Jag ringer bara mina två
närmaste vänner för att säga att jag ska lämna dem. De blir chockade, undrar varför. Jag bara
säger kallt: "jag har bestämt mig". Jag flyttade inte bara ifrån min stad, jag lämnade till och med
landet. Det var sen-sommar minns jag. Jag hade en free-style med mig, och låten jag lyssnade på
när planet lyfte var "the show must go on" med Queen. Ok, nu börjar mitt nya liv, tänkte jag när
jag gick och la mig den kvällen. Två veckor senare tröttnade jag på mitt nya liv och återvände till
Sverige igen, till mitt gamla. Kaos må vara fruktansvärt, men jag vet åtminstonde hur man hanterar
det. Att plötsligt sitta på en sängkant och höra barn jollra utanför mitt fönster och få lena
förfrågningar som "vill du ha mjölk i kaffet", är mer skrämmade för mig än att vakna med en hand
mot min strupe. Jag vet att det låter konstigt, men vad ska jag säga? Det här är jag. Och mitt liv är
inte som andras.