Förlåt för att jag inte sagt något här. Jag har varit helt inne i mig själv. Jag har börjat plugga till mentalvårdare/undersköterska på samma gång som jag jobbar helger och är föräldraledig på vardagar. Inte förens jag pratade med Bina (Bina.se) via msn (en underbar tjej!) så kom jag på att jag faktiskt inte sagt något om detta på min hemsida. Jag är fram till slutet av maj, helt inne på studier.

Mina pojkar mår dock bra. Jag är helt fascinerad över hur fantastiskt underbara de är. Visst. Alec retar vansinne på mig många gånger med sin envishet och benägenhet att "småjäklas" med sin bror. Men både han och Oliver är... fina killar.

Jag hävdar bestämt att när jag fick barn blev jag mänsklig. Innan dess var jag en av "de" som betedde sig normalt, men som ändå inte brydde sig nämnvärt om andras öde. I DAG är jag engagerad i allt som har att göra med människor, särskilt barn. För det påminner mig om min egna svaghet. Min Alec, som har världens finaste sätt när det gäller att få andra att tänka till och Oliver, som får folk att skratta....Helt plötsligt KAN jag inte sluta att bry mig.

Jag vill ändå säga något jag bara pratat med Caroline om (bakel.se). Alec är väldigt efter i utvecklingen på många sätt och vi är just nu under utredning varför det är så. I dag, efter lång försening, kan han gå och springa, men han har svårigheter med både tala och en viss motorik. Den 28 juni ska vi åka till Danderyd för att undersöka varför. Jag är otroligt inspirerad av Carolines sätt att hantera hennes Kevin, och jag säger som henne. Det är inget handikapp, det är bara annorlunda. För Alec är precis som alla andra barn. Han älskar att busa och babbla, han gör det bara på sitt sätt.

2006-05-28

I dag sov jag till halv två på dagen! *visslar* Jag och två kompisar var på "Galways" igår (en irländsk pub med dansgolv på Kungsgatan) och det var verkligen efterlängtat! Eftersom jag både pluggat, varit föräldraledig (LEDIG? jo tjena...) och jobbat varje helg så har mitt sociala liv varit öken. Jag fattar inte vad jag tänkte med? Varför börja plugga heltid när man faktiskt inte har tid? Det är nog en sån där typisk grej man får för sig som mamma. "jag fixar allt" mentaliteten gör en smått sinnesförvirrad, inte konstigt att så många mammor gråter flera gånger dagligen över alla krav de inte orkar med... Nu är jag dock inne på sluttampen av studierna så jag har snart en välförtjänt tre månaders skoluppehåll att se fram emot.

2006-05-29

Jag var och träffade en barnläkare i dag. Hon skulle kolla Alecs allmänna hälsotillstånd och observera eventuella "fel". Hon sa att hon upplevde honom en aning svår att få ögonkontakt med (han lekte med sin bil...) samt att han hade autistiska drag. "Va?! Hur tänker du då?", frågade jag. Hon sa att han dels var väldigt sen med talet och dels var "alldeles för snäll". När hon undersökte honom så gick han med på att bli petad på med kalla instrument, vänd på och runtskickad utan att han reagerade nämnvärt. Visst, jag kan hålla med om att Alec är annorlunda andra barn på många sätt, men han är definitivt INTE autistisk. Skulle en autistisk pojke vara supersocial och leka med andra barn, på samma gång som han vet var alla sociala gränser går? Hämta leksaker åt lillebror som ibland är ledsen och gosa med sin pappa som att det inte finns en morgondag? Jag vet att man som förälder är en smula subjektiv, men jag VET hur autistiska barn beter sig (även om det är en mild grad) och Alec HAR det inte. Jag vill markera att jag inte är arg på läkaren på något sätt för hon var trots allt duktig. Hon sa dessutom att hon inte känner Alec så pass bra att hon kan utvärdera honom, så det hela får bero tills vi varit på Danderyd i juni.

Det kändes så märkligt och bisarrt att komma från Bvc i dag. Orden läkaren sagt ringde i mina öron "jag kan inte med gott samvete säga att Alec är normal". Vad är normal?? I kväll var han precis likadan som kvällen innan. Han samlade ihop sitt lego i en påse och släpade runt på den och tjöt av skratt när den skramlade. Sen ville han upp i pappas famn och de satt bägge två med en bakåtvänd keps på huvudet och surfade framför datorn. Jag vill absolut veta om han har någon slags funktionsnedsättning eller annat "fel", men jag vill heller inte experimentera med honom. Det är så lätt hänt att hamna i en karusell av olika diagnoser som egentligen inte går att bevisa med blodprover, så jag måste gå på min instinkt. Och den säger mig att Alec är annorlunda, men inte autistisk. Han har alltid varit väldigt lugn. Observerar innan han ger sig in i något och tar alltid försiktiga steg om det är det minsta gupp i marken. Han är inte lika kramig som Oliver, inte med vem som helst i alla fall. Men när jag ser honom med andra barn så blir jag ofta förundrad över hur duktig han är på att läsa dem. Han går ofta fram till det barn som sitter ensamt och sätter i gång något bus som tio minuter senare leder till att det ensamma barnet är med Alec och övriga barn i vilda lekar. Sen kan han plötsligt få för sig att "nu räcker det" och gå där i från för att fundera en stund medan han sitter och pillar på en bil.  Han blir aldrig arg om man avbryter honom i hans "lugna stund", utan tittar så där vuxet på en, ungefär som att han tänker "ok, jag ville egentligen vara i fred, men vad vill du?" Jag vet inte ens vad ordet "normal" är längre. Jag vet bara att jag älskar honom. I bland får jag känslan av att han är en väldigt gammal själ. Det går inte att sätta fingret på vad det är, och det leder till en viss distans, ungefär som den respekten man får om man träffar en äldre vis munk. Men han är ändå mitt lilla barn många gånger. Någon som vill sitta i famnen medan jag sjunger en vaggvisa jag sjungit sen han föddes.

Jag älskar dig Alec...

2006-05-31

I natt vaknade jag av en rejäl panikattack och kunde inte andas på samma gång som hjärtat rusade och jag var övertygad om att jag skulle dö. Det är säkert en reaktion på all stress (plugg, jobb, Alecs utredning osv) men det känns inte mindre jobbigt för det. Det som är värst är den där molande ångesten man får efteråt. Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men jag mår jättedåligt över något.

Min man var snäll nog att stanna hemma från jobbet i dag för jag skulle inte ha klarat av att ta hand om barnen ensam. Det har blivigt alldeles för mycket den senaste tiden. Det jobbigaste är att aldrig ha tid för sig själv. Antingen måste jag finnas där för barnen (vilket tar 200% av din kropp och själ) och sen stressplugga på nätterna och jobba helger. Det krävdes en förändring så jag har dragit ner på jobbet till varannan helg i stället för  varje och i dag är sista dagen i skolan, så nu är det "sommarlov". Det jag inte kan förändra är situationen med barnen för min man gör redan mycket. Han kommer hem sent, typ sex halv sju på kvällen, men avlastar alltid mig med det som finns kvar att göra plus att han tar i princip alla nätter. Det känns dumt att klaga på att vara föräldraledig eftersom jag faktiskt får umgås med mina härliga pojkar, men det är tufft. Man ska ha koll på allt. Har alla fått mat? (typ var tredje timme) Bytt blöja? Är kläderna rena? Vad ska vi göra i dag? Lekparken eller åka till stan (vilket man än väljer kräver en stor planering och packning) Har någon tid på Bvc? När ska jag hinna städa allt det här, som var rent i går kväll? Går det bra att leka ihop eller kommer någon av er att dra den andra i håret? Sen har vi den tuffaste biten. Uppfostring. Alla som är föräldrar vet hur marig en tvååring kan vara när han testar sina gränser. Jag vet inte hur ofta jag tillslut börjat gråta i ren ilska för att Alec inte lägger av med att exempelvis krama Oliver jättehårt och busa med honom på ett sätt han inte förstår och klarar av rent fysiskt. Sen tittar Alec så där trotsigt på en som att "du bestämmer inte över mig" och tar upp ett glas med vatten och häller det på golvet medan han stirrar på mig och ser så där nöjd ut, typ "du vinner aldrig". Eftersom jag är helt emot våld så gör jag det jag kan. Lyfter honom och ställer ned honom i ett annat rum och säger/ryter (beroende på om det är första eller hundra första gången) "så där gör du inte, fy!" Men tror ni att det hjälper? Nu gör ungen i stället sitt djävulskap och springer där i från så pass fort att jag inte hinner med min "procedur". Det hela kan låta komiskt så här i efterhand, men det är påfrestande att alltid vara den som tar den här biten och aldrig får en endaste rast. Tillslut sitter man där klockan nio på morgonen och räknar ner tills maken kommer hem.