Det är inte så att jag är "färdig" med den här sidan, jag har snarare behövt tid för att utvecklas på annat håll. Jag mår fortfarande som jag alltid gjort, fast något bättre. Eller... Eftersom jag numer är förälder så anstränger jag mig å det yttersta för att inte falla ner, för jag mår så fruktansvärt dåligt av att se mina barn bli påverkade av mitt kaos. Men ibland händer det ändå, tyvärr...

Ja just det ja! :) Jag har numer två söner. Min äldsta blir två år i april (herregud! redan?!) och min yngsta föddes i augusti 2005 (han är alltså snart fem månader). Det känns helt otroligt. Den ständigt ångestfyllda och kaotiska Kristin som för något år sedan inte ens ville leva, vaknar numer upp av att Fluffen (vårat öknamn på den äldsta) hojtar "MAMMA!" från sitt rum och Mini (den yngsta) snusar gott på kudden mellan mig och maken (han sover i sin egna säng på natten, men för att jag ska få sova lite mer på morgonen så kommer han över runt sex.) Jag kan liksom inte fatta att de här parvlarna är mina. Fluffen är en otroligt trygg och lugn kille som kan leka själv i timmar och sedan "kolla in" vad man själv gör för att sedan återgå till sin lilla värld. Han är oftast en glad skit men jag har också sett allvaret i honom. Han har sin egna värld och jag kan ana att han är en väldigt djup person. Han är väldigt annorlunda både Mini och andra barn i hans egna ålder. Han kan spendera timmar med att undersöka och fundera på saker för att sedan plötsligt spricka upp i ett leende och vara "tillbaka" igen. Mini däremot är två saker. Tjock och glad. Av en hel timme är han allvarlig i ungefär två minuter, och då rör det sig oftast om att han behöver påfyllning av mat. Han äter med god aptit (ser ut som Jabba the hut) och är bara så där härligt tillfreds med allt.

Jag kan inte säga att jag är den ideala småbarnsmamman för jag har fortfarande svårt för att passa in bland dessa "likar". Jag försöker att gå på småbarnsträffar, öppna förskolan osv men många gånger får jag känslan av att jag inte passar in. Och kanske vill jag heller inte göra det? Förstå mig rätt. Jag gör ALLT för mina barn. Vi är ute, leker hemma, går på alla möjliga evenemang och barnaktiviteter, men jag kan inte förmå mig att trivas bland folk som är så där hysteriskt lyckliga med att prata om dagis, Pingu och blöj-innerhåll (jo tack, jag har fått höra mycket om detta skumma ämne) Jag vill ha mer. Jag vill känna att livet också innebär andra delar. Djupare saker, både bra och dåligt.

2006-01-08

I dag kryper ångesten i mig...