När lillen kom till jorden...

Den 27/4 åkte vi in till Södersjukhusets förlossning. Lillen var jättestressad och hans hjärtslag pumpade på i 170-180 slag i minuten, så de fick av-vakta med igångsättningen tills han lugnade sig fyra timmar senare.

När de väl gett mig gelen så drog förlossningen igång direkt. Jag hade blivigt varnad för att det kunde göra ondare vid en igångsättning kontra en normal, och DÅ förstod jag vad de menade. Värkarna blev så pass intensiva att läkaren fick ge Bricanyl för att lugna ner förloppet (pauserna man i normala fall har mellan värkar försvann i mitt fall, och det var INTE skoj). Precis allt gick fel. De lade om Epiduralen tre gånger och gav mig bäckenbottensbedövning medan jag sög i mig lustgas, men det hjälpte inte mer än de första timmarna. Jag var toklycklig medans den gav effekt Varvade med att sjunga om storskogen (?! en egen låt jag komponerade i stundens hetta) och tycka att "de små röda rävarna" var fruktansvärt söta till att känna skuldkänslor för att jag var så hög av gasen. SEN kom det jävliga, ångesten. Jag mindes alla våldtäkter jag varit med om och rent ut sagt kändes det som ett övergrepp att bli så utfläkt inför främmande människor. Det hjälpte inte att majoriteten av personalen var ur-gulliga, jag mådde skit ändå. Snacket om att en förlossning var helt annorlunda än allt man tidigare varit med om och inte alls gick att jämföra med vanlig smärta och andra vidrigheter stämmer inte. Till dem kan jag säga att det var precis så äckligt och vidrigt jag trott innan. Nej föresten, det var värre... Jag hatade varje sekund och kommer aldrig att göra om det.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli så våldsam under förlossningen men där fick jag lära mig något nytt. Vid ett tillfälle tokflippade jag på en överpeppig sköterska som tyckte jag var såååå duktig och skrek åt henne att jag redan visste att jag var duktig och att hon kunde hålla käften (min man fick be henne att vara tyst med förklaringen att jag inte tål peppiga människor). När jag fått epiduralen lagd av en tredje läkare (sparkade bokstavligt talat ut den andra med en spark i sidan och ett vrål "ta ut henne!!") så började förlossningens slutskede. När krystvärkarna kom så kastade jag plötsligt ut min man. Det där var ännu en grej som inte stämde. Jag skämdes visst för att visa mig under själva utdrivningsdelen, trots en enorm smärta och droger. Efter 20 minuter föddes min son med sugklocka (skrek efter den eftersom jag inte pallade mer). Han var det vackraste jag någonsin sett och jag grät hysteriskt av lycka (han var det enda som inte var äckligt).

Precis allt i mitt underliv gick sönder och barnmorskan sydde för fulla muggar. Sen kom problemet. Moderkakan lossnade inte. De förberedde mig för operation men precis i sista sekund så kom den, men då hade jag redan förlorat 2,1 liter blod.

När jag tog en dusch efter förlossningen så fick jag plötsligt ingen luft och allt var suddigt. Jag ringde på sköterskan som tog mig i en rullstol och förde mig till sängen. Då kom den. Panikångesten. Jag bara låg och grät och skakade Läkaren gav mig lugnande, men det ville inte riktigt ge med sig. Min man fick vara vaken med mig hela natten ut och trots att jag fick sömntabletter dagen efter så kunde jag inte somna den natten heller.

Själva BB-personalen var helt underbara under våran tid där, men jag kan klart säga att jag aldrig vill föda på naturlig väg igen. Min son är det vackraste och mest underbara som finns, men vi har ännu en lång väg framför oss att hitta varandra. Men jag tror att vi kommer att få det rätt bra ändå (älskar er alla som gett mig så mycket stöd under den här tiden).