För er som undrar så mår jag skapligt. Vissa dagar är bättre och andra sämre. Något som fick mig att vakna till var att Oliver fick RS-virus för ca två veckor sedan och hamnade på Astrid Lindgrens sjukhus eftersom han fick svårt att andas. Redan efter en timme hade jag tappat räkningen på hur mycket mediciner de gett honom. Det var inhalatorer, syrgas, adrenalin och en massa annat jag inte ens han fråga om. När man sitter där med sitt sjuka barn så blir allt så enkelt. Man har bara en endaste tanke och det är att ens barn ska må bättre. Få leva ett långt liv och söka sina egna vägar.

Oliver med sin snuttefilt

2006-02-10

En bidragande del till att jag mått dåligt mentalt (inte orsaken, bara en del) är att barnens sov vanor inte varit de bästa. Alec är bäst på att sova. Han sover ca två timmar på dagen och sedan för natten vid sju-halv åtta. Däremot har han kvar sin ovana att äta på nätterna och gör detta ca två-tre gånger. I sig är det inte så farligt, men i kombination med Oliver som vaknar ungefär varje timme på natten samt inte sover mer än en kvart  någon gång under dagen, plus att man måste vagga honom ca 40 min varje gång han ska sova, så är det rätt påfrestande. Efter att jag bröt ihop en kväll av ren trötthet så bestämde vi oss att prova fem-minuters-metoden, som jag alltid föraktat. Första kvällen grät han en timme i sträck (rena tortyren att höra), samt några gånger under natten. Men dagen efter somnade han själv och sov i åtta timmar!!! Jag är mycket piggare rent fysiskt nu och kan därför tänka klarare. Det betyder inte att jag är "botad". Bara att jag är mer utvilad. Jag har fortfarande ångest som kryper i min kropp och ett tungt sinne som tränger sig på. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag mår dåligt utan det ÄR bara. Naturligtvis finns det anledningar, men de är inte alltid så lätta att klura ut. Mycket har att göra med att jag i grunden är en väldigt otrygg person. I mitt bakhuvud finns alltid känslan av att jag inte kan/vill stanna på samma ställe eftersom jag inte vet hur man hanterar ett vanligt tryggt liv. Visst har jag  kommit en lång väg, men jag är inte framme än.

2006-02-18

Alec har de senaste två dagarna varit ojämn i humöret. Han gråter för ingenting, slänger sig på golvet och skriker i rent vansinne. Han vill upp i famnen så fort man bara tittar på hans bror och han GNÄLLER konstant. Jag vet inte vad det här beror på? Han brukar vara lugnet själv så jag är rent ut sagt chockad av hans beteende.