Pratade just med en kompis (som jag också lärt känna via jobbet) och vi
bestämde oss för att ta en picknick på Långholmen så fort hon blev frisk från sin
magsjuka. Jag har lovat att ringa henne hela sommaren men jag har varken ringt eller
svarat på hennes medelanden. Jag har hellre valt att vara själv i stället, vill liksom inte
träffa någon. Visst, det låter jättekul. Men... Problemet med mig är att jag ofta
suger till mig folk. När väl Ella (picknicken) och jag bestämt oss för en träff så får jag
tre förfrågningar till från andra kompisar. Det låter hemskt, men jag mår dåligt av att
folk vill träffa mig. En i taget då och då är ok. Men jag känner mig så pressad när
man börjar boka hela veckor. Jag vill ha utrymme... Det är "jag" att vara för mig
själv och grubbla. Jag är inte så beroende av att ha massa folk runt mig hela tiden.
Särskilt inte om jag mår dåligt (lila är ett undantag). Då vill jag vara i fred.
Lyckligtvis verkar jag ha träffat så pass bra vänner att de förstår (inte alla, men de
som inte är så får i såfall vänja sig eller träffa någon annan)

Det har varit en lång dag här på jobbet. Kul på så sätt att vi suttigt och pratat och
garvat, men jobbigt eftersom jag inte kan få ihop tillräckligt med personal för nästa
vecka. Min chef, Mona, gjorde ett urkorkad schema innan hon gick på semester
och nu sitter jag här med fyra personal, när det egentligen behöver vara sju (och nu
har jag räknat med att alla är friska på måndag).

 

2003-08-02

Lördag... Helt underbart med helg. I fredags eftermiddag fick jag en av mina plötsliga feberattacker (kan få plötslig feber i några timmar som sedan går över utan att jag vet varför. Misstänker nån slags stress) men jag blev piggare mot kvällen och  gick och kollade på "terminator 3" med Fredrik (skitbra film!) Idag ska vi eventuellt iväg och tälta, får se hur det blir...

 

2003-08-03

Har precis börjat leva igen efter att ha haft en släng av migrän. Jag är fortfarande otroligt seg men har åtminstone inte den där jäkla huvudvärken. Morris och Ceasar verkar också vara sega. De ligger tätt ihop på sin klätterställning och snusar varandra i örat. Katter är så otroligt härliga djur. Varje natt när vi går och lägger oss kommer de galopperande och myser ner sig på var sin människa :)

Fan jag har halsbränna... Herregud, är jag nittio år gammal eller? Halsbränna, svullna ben  och huvudvärk....

 

2003-08-04

Mår fruktansvärt dåligt... Började jobba halv åtta, trots att jag mådde dåligt redan på morgonen. Sen, vid elva, kräktes jag upp det lilla jag ätigt så det var bara att packa ihop sina grejor och åka hem igen. Fy, jag har verkligen kräkfobi. Jag gör i princip vad som helst för att slippa, även om jag mår sämre

 

2003-08-08

Jag är hemma från jobbet i dag med. Tänkte att de var lika bra eftersom jag inte mått så bra de senaste dagarna.

Jag känner mig allmänt seg och oengagerad. Försöker komma på något vettigt att göra men jag har ingen lust för varken det ena eller det andra. Jag vet att jag borde göra en hel del, men intresset saknas. Sen är jag på ett sånt dåligt humör också ( kan i och för sig ha att göra med att jag ska få mens i morgon.) Blir jätteirriterad för ingenting. Att lägenheten är smutsig, att katterna hoppar omkring, att telefonen ringer. ALLT stör mig *morr* Jag ska nog hoppa in i duschen nu. Måste gå ut och handla mat och sen ringa veterinären för att boka om katternas vaccination.

Har precis ringt veterinären och bokat om tiden (ska dit om en timme). Fick panikångest när jag ringde... :( Vet inte var den kom i från, helt plötsligt blev jag bara jättestressad av att behöva prata. Som tur är veterinären världens goaste tjej så jag behöver inte känna mig dum på något sätt. Men det är ändå jobbigt med attacker, man får så ont i musklerna. Fast jag måste ändå säga att jag hanterar min ångest rätt bra. Jag tror att det har att göra med att jag någonstans börjat tycka om mig själv och acceptera mina svaga sidor. Det jobbigaste med min sjukdom är att det är så tvära kast. Ena stunden mår jag skitbra och den andra är jag djupt deprimerad.  Det går inte att säga "idag mår jag bra" för det kan ändras nästa sekund. Sånt där är svårt för min omgivning att förstå. Varför man inte mår likadant underlängre perioder än fem minuter. Men vad ska jag säga? Försöker ju verkligen...

 

2003-08-07

07:45
Sitter på jobbet och försöker att kvickna till. Anna, som sitter i receptionen kom precis in och sa "välkommen tillbaka" och vi bestämde att vi skulle ta en fika vid tio och prata lite eftersom vi inte setts på två dagar. Jag har världens pms, molande värk och allmänt dåligt humör, men jag blev ändå glad när jag såg Anna. Sånt piggar alltid upp, när någon är genuint trevlig.

Kl 12:15
Hade panikångest på lunchen :(
Anna och jag gick ut och satte oss en stund och då kom den bara, helt utan förvarning. Det var inte den värsta varianten utan mer åt det hållet att man fortfarande kan verka normal, fast än man har svårt att andas normalt och blir lite stel. Det jobbigaste är att man inte har någon kontroll. Man vet inte om det blir värre eller går över, det är bara att vänta...

Kl 14:15
Vill gå hem!! Anna och jag tog just en fika och vet ni vad hon föreslog? Att jag borde sjukskriva mig eftersom jag såg så stressad ut... Vi pratade i allmänhet om att vi inte trivs med vår arbete och då kom hon in på att "vet du hur lätt det är att sjukskriva sig?" och berättade om nån kompis till henne som gjort det och tillade att "det borde inte vara något problem eftersom du ser väldigt stressad ut" Kul... Så mycket för att jag trodde att det inte syntes... Hur som helst tänker jag inte följa hennes råd eftersom jag inte tror att det hjälper mig att vara sjukskriven.

Hemma! Jag och Fredrik åt pizza till middag och hyrde två filmer varav vi ska kolla på den ena nu. Helt underbar avslutning på dagen.

 

2003-08-09

Satt och grät hela kvällen igår. Det hela började med att min arbetskompis fick ett samtal från en kille som var väldigt otrevlig. Hetsade henne, sa att hon var otrevlig (fast hon var hur trevlig som helst) och avslutade med att kalla henne "korkade subba" (då la hon bara på). Samma snubbe ringde mig några sekunder senare och frågade om jag var rädd för honom eftersom han nu ville prata med VD:n "Varför skulle jag vara rädd för dig? tyckte jag. Precis innan jag skulle koppla upp honom till direktionen sa han "djävla hora" "Va sa du??" sa jag chockat (det hade varit helt tyst i luren och så sa han bara det spontant). "Eh, inget" tyckte han då, varvid jag sa "dra åt helvete" och la på. Efter det här fick vi bara skit för vårat bemötande. Direktionen ringde ner och sa att de måste ringa våra arbetsgivare osv. Jag stog på mig. Förklarade hela scenariot och tillade att "så där behandlar man inte folk och jag ångrar inte ett ord jag sa". Hon, sekreteraren, som i vanliga fall är känd för sitt humör, blev jättestressad och fnittrade fram "vilken dålig fredag".

Jag känner mig  så jävla kränkt! Är det ok att kalla telefonister "jävla subba och hora"? Är det det jag ska lära mina framtida barn, att om de arbetar så måste de stå ut med att folk kallar dem va fan som helst och att de då ska avrunda med ett "nej nu är du väl lite elak *fniss, fniss*??? Det känns så förbannat orättvist. Varför backade ingen upp oss? Varför tyckte de att det var ok att kalla oss detta, bara för att behålla kunder? (om han nu var det, lät mer som ett psykfall) Visst tonar jag ner min person när jag är på jobbet. Pratar mer civiliserat, undviker att svära osv. Men det finns ju gränser för hur mycket man tonar ner sig.... Det finns inte en suck att jag ångrar att jag bett honom dra åt helvete. För första gången på länge är jag riktigt stolt över mig själv, även om det gör ont som fan...

 

2003-08-10

Jag har precis skrivit ett utförligt mail till Monas chef (Mona = min chef som lämnade mig i sticket med tre personal av sju) där jag förklarar exakt vad som hände i fredags, mina åsikter och avslutningsvis att jag i fortsättningen inte kommer att åta mig att vara chef när det inte står så i mitt kontrakt (jag får heller inget extra betalt så jag känner mig lite utnyttjad). Är faktiskt riktigt nöjd över brevet *skönt*

Jag har bestämt mig för att komma ifrån mitt nuvarande jobb och söka in på psykologlinjen. Jag har under en längre tid känt att jag är apatisk när det gäller mitt arbete. Jag trivs bland folket och så, men själva jobbet är så förbannat meningslöst. Mina närmaste problem är att jag saknar tre gymnasieämnen samt ett högskoleprov, men från och med måndag ska jag sätta igång och skriva in mig på komvux samt öva mig på gamla högskoleprov (såg att intagningen ligger på 1.8... max-poängen på provet är 2.0...) men det SKA gå. Det var länge sedan jag kände mig så övertygad om något *härlig känsla*

 

2003-08-11

Kunde inte sova en blund i natt. Låg och vred mig i timmar och tillslut kändes det som att jag kunde höra klockan ticka (vilket är lite svårt med tanke på att det är en klockradio). Jag var så jäkla trött på jobbet att jag var tvungen att ljuga om ett "läkarbesök" så jag kunde gå hem.

 

2003-08-13

Tvisten på jobbet är över! *pustar ut* I väldigt korta drag ringde jag facket på morgonen och fick prata med en väldigt trevlig kille som ansåg att jag hade rätten på min sida och att man kunde ta till facklig förhandling om min arbetsgivare skulle gnissla. Jag ringde den som är chef över Stockholmssektionen på företaget jag jobbar på (tillhör ett uthyrningsföretag) men hon var på ett kundbesök... Jag plitade ner ett mail där jag skrev att jag pratat med facket och att hon måste ringa mig, senast i dag, annars sjukskriver jag mig. Hon ringde en timme senare... Hon var silkeslen (annars känd för att vara ett rivjärn) och bad mig komma till kontoret för att träffa henne och hennes medarbetare. Det hela slutade med att hon ska ha ett möte med Mona och mig nästa vecka angående det här med mina tre veckor som chef med en urusel planering och hon skulle ta kontakt med företaget jag arbetar på och klargöra att hon stog på min sida. Det känns bra att det slutade som det gjorde men frågan är om det hade slutat lika dant om jag inte ringt facket?

Är helt färdig nu så jag orkar inte skriva mer.... *trött men glad*

 

2003-08-15

Är lite smådeppig i dag. Det är så mycket att bearbeta, tankar och händelser jag inte tagit upp i dagboken (gör det vid ett senare tillfälle) som mal i mitt huvud. Känner mig som att jag vore fyra år med alldeles för stora kläder...

 

2003-08-16

Mår mycket bättre i dag, bland annat för att jag sovit i tio timmar *skönt*

Just nu är jag ensam hemma. Fredrik är hemma hos sin syrra och de skulle prata och äta gott. Det var länge sedan de träffades bara de två så jag är glad att han kom i väg. Själv är jag ganska inne i mig själv. Hösten börjar närma sig och det efterlängtade regnet är här, helt underbart, jag älskar regn...

 

2003-08-20

Jag hade ett möte med min chef igår. Hon ville höra hur det gått att vara hennes ställis under semestern och jag var helt ärlig. Berättade om det korkade schemat, incidenten med idioten som kallat mig hora och vad som hänt under mitt möte med huvudkontoret. Konstigt nog fick hon inga plötsliga humörsvängningar (brukar ofta få det vid kritik) utan sa bara att hon tyckte att jag skött allt perfekt, att hon förstod varför jag bett mannen dra och att huvudkontoret betett sig underligt åt. Sen log hon och frågade om ryktena om facket var sanna (att jag ringde facket när huvudkontoret inte verkade bry sig) "Vem har berättat om det?" undrade jag, men det ville hon inte säga. Inget mysterium i sig, men där ser man. Det var det avgörande, tur att jag ringde! Mona instämde i min tanke, skrämmande nog...

Jag fick precis ett sms av en kompis som försökt få tag på mig de senaste fem veckorna. Det är inget fel på henne, jag känner bara inte för någon mänsklig kontakt just nu. Har varit och lånat en hel hög med böcker på biblioteket jag tänkte sjunka in i. Det finns inget bättre än att bara ligga i soffan med en bra bok. Fredrik pratade häromkvällen om sin 30-års kris (vi är bara 26, men det är ju närmare till 30 än 20...) och något lustigt hände. Jag insåg att jag inte har någon ålderskris längre. Jag är jättenöjd med att vara 26 och ser faktiskt fram emot att mogna och bli äldre. Man väljer ju själv hur vuxen man blir, eller hur? :)

 

2003-08-24

Jag hade mardrömmar om min mormors hus i natt (jag drömmer ofta om det huset, vet inte varför?) I drömmen såg jag ett reportage i tidningen som handlade om hennes hus och där fanns även en bild på mig själv som lite flicka och en efterlysning på mig eftersom jag var den enda som visste något om allt märkligt som hänt där. Jag kontaktade reporten som skrivit artikeln och han kom till huset och jag började berätta om det. Minns inte vad jag sa men kommer ihåg att jag var väldigt rädd. Vad handlar den drömmen om? Varför drömmer jag ofta om hennes hus för?  

 

2003-08-26

Jag har köpt Phil Mcgraws bok "angelägenheter" som handlar om att finna sitt autentiska jag. Tanken är att man har ett "äkta jag" från födseln och lever man enligt det så mår man bra. Men eftersom tiden går ökar kraven från omgivningen och man kanske tar ett arbete för att ens föräldrar ska bli nöjda, för att det är bra betalt osv men man känner ingen "glöd" och kommer därför ifrån sitt autentiska jag och skapar ett fiktivt jag. Det låter väldigt flummigt men för mig stämmer det. Jag har ofta gjort val i livet för att behaga andra. Jag kamouflerar det för mig själv eftersom man är stolt och inte vill vara en person som är lättpåverkad, men sanningen är den att jag har enorma problem med att inte få bra omdöme från andra. På jobb blir jag alltid den som är duktigast, mest omtyckt osv. Det kan ju vara positivt på många sätt men inte om man blir besatt av det. 

 

2003-08-27

Fan vad jag låtsas bra. Jag är inte alls glad och lycklig, jag mår skitdåligt egentligen. Inuti är jag helt tom, utgröpt, borttagen, använd och kastad.

 

 

Dagbok augusti 2003