|
|
Jag var runt nio-tio år när min mamma började att "smygsupa". Hon gömde flaskor på alla tänkbara gömställen. I tvättkorgen, under sängen, i garaget, längs bak i kastrullskåpet. Listan är lång... Som i många andra fall, försvann själva smygandet efter ett par år, och hon började att supa öppet i perioder (i de "bra perioderna" var hon som en helt annan människa. Snäll, rolig och omtänksam. Men hon erkände aldrig att hon var en periodalkoholist). Jag vet inte riktigt vad som gick fel i hennes liv. Kanske kände hon sig pressad på något sätt? Hon bytte ofta och gärna jobb. Stannade sällan på ett ställe mer än några månader. Kanske blev hon utfryst av sina arbetskamrater? Vad vet jag.Hon tillhör inte den typen av människor som ärligt kan diskutera sådana ämnen. Ämnen som gör ont. Det är nog så hela den här härvan satte igång. Min mamma hade enorma problem med att hantera sina inre demoner. Om du läst min lilla livs-resume, som du finner på första sidan under texten "vem är jag?", lägger du säkert märke till att min mamma i grund och botten är en ganska aggressiv person. Hon kunde "flippa", fastän hon var nykter, men blev som sagt mycket värre berusad. Alkoholen gjorde henne helt vansinnig. Och när jag säger vansinnig, menar jag vansinnig. Ett exempel är att hon kunde släpa hem vilt främmande (alkohol och narkotikapåverkade) karlar i vårat hus, där jag, som ett barn, fanns. Hon sålde vid ett tillfälle våran frys, "för att hon behövde pengar". Hon tömde även mitt sparkonto (som jag själv sparat ihop med mina veckopengar) och drack upp varje öre vi behövde till mat. Vidare hamnade hon ofta och gärna i vilda slagsmål och drog sig inte för att springa spritt språngande naken ned för våran gata och skrika. Det finns ett flertal rapporter, skrivna av bland annat polisen som anser att min mamma faktiskt behöver tvångsvård, eftersom hon är så otroligt labil i berusat tillstånd. De sociala myndigheterna gjorde anteckningar, skrev brev till mina föräldrar samt kallade mig och min syster till diverse möten, som aldrig ledde någonstans. I praktiken hände inget. Socialen gömde sig ständigt bakom ord som "vi utreder ärendet just nu", "vi ska ta upp detta på nästa möte" osv. Alkoholism är ett laddat ämne. Ofta vill inte missbrukaren i fråga ens erkänna att den har problem, men även om den gör det, är det ändå jobbigt för de anhöriga. Man blir offrad och bortglömd. Alkoholism är en egocentrisk sjukdom som gör alkoholisten till sin slav; som till och med super bort sina barn, i form av att de ständigt väljer att fortsätta sitt race, även om det betyder att utsätta sina anhöriga för det värsta tänkbara. För det är precis så det känns. Man blir såld. Man blir ständigt påmind om att alkoholisten väljer bort dig för den förbannade spritens skull. Jag kan inte uttala mig om hur det känns att leva som en partner till en alkoholist, men jag tror vi delar erfarenheter. Allas historia är unik, men när det kommer till effekter alkoholisten skapar, och hur de påverkar offren, är de ofta lika varandra. Jag förstod aldrig då vilka djupa och långvariga effekter min mammas missbruk skulle ge mig. Jag kommer nu att berätta delar av mina egna erfarenheter. Som ni säkert förstår är det omöjligt att återge allt som hänt. Del ett: "Att leva med en alkoholist" Texten som följer är baserad på min dagbok och mina minnen, som jag sedan satte i hop till en text. Jag vill återge vilken vardag jag hade och jag kommer mellan varven att kommentera och i slutet ge råd. "Bakom stängda dörrar" Musiken från Roy Orbinssons "Only the lonely" slungas ut i högtalarna, och man hör nästan inte skriken då. En sjuk stämning infinner sig; bisarr. Mamma lyssnade alltid på den skivan när hon började att dricka. När "hennes andra jag" kom fram. Den avskyvärda, kalla människan. Hon som ständigt avgjorde våra liv. Möbler välts, saker går sönder. Skrik. Någon tjuter som ett djur. Ett rent inferno. Mamma skriker: "Du suger kuk va? Suger den som en jävla bög". Orden är menade för min pappa. De har ingen relevans. Orden hon använder har bara ett syfte. Förnedring. Mammas inre demoner kommer fram. Hon ser inte längre verkligheten, utan slår honom, min pappa, och han faller. Blodet rinner. Jag går i mellan, och hon backar för en stund. Sen börjar vi om. De skriker, gråter, blöder. Till och från ser jag allt i ultrarapid. Hur vi springer runt, vansinnigt. Allt till tonerna av "Only the loney". Natten är lång. Allt handlar om att ständigt överleva rent fysiskt. Jag hinner tänka: "jag hatar mamma". Sen… Kanske tre dagar senare, sitter vi vid frukostbordet och äter. Jag, syrran och mina föräldrar ser jättelyckliga ut. Blodfläckarna på väggen är bortskrubbade, och vi pratar inte om vad som hänt. I stället pratar vi om vädret, eller något roligt program vi sett på tv. Vi pratar aldrig om kaoset.Aldrig om våldet. Vi skrubbar bort det, precis som blodfläckarna på väggen. Sen, om låten "Only the lonely" råkar komma på radion, så skrattar vi bara. Det blir som ett skämt, inget allvarligt. Verkligheten är relativ för oss…. Vi kan inte prata om kaoset, då går vi sönder. Alla... Kommentar: Våran familj var "en av de bättre". Min pappa var chef på ett företag, och min mamma var hemmafru. Utåt sett var vi "perfekta", och mina föräldrar var alltid måna om att ngen visste hur vi egentligen hade det (förutom mina vänner), och om man ska vara ärlig, frätte det sönder mig, inifrån. Jag fick aldrig någon möjlighet att ventilera detta kaos, utan tvingades ständigt till att fortsätta leva i det. Nu, i efterhand, har jag ofta tänkt: "men varför stoppade aldrig min pappa detta vansinne genom att skilja sig och ta mig och min syster därifrån?". För några månader sedan skrev jag ett brev till min pappa där jag sa att han svikigt mig på många sätt. Jag ställde även frågan varför han inte hjälpt mig. Jag fick inget svar. Kontakten är nu bruten. Jag anser att det är direkt livsfarligt att låta barn leva och växa upp under sådana här omständigheter (det är farligt för "äldre" också, men jag syftar främst på att barn faktiskt är barn och därför inte KAN göra något åt situationen. De växer dessutom upp med detta vansinne och tror därför att det är normalt). I mitt fall ledde det till att jag var helt övertygad om att jag levde normalt. Mina behov, som personen Kristin, blev totalt utplånade. Allt handlade om mamma. "Bråka inte med mamma, för då börjar hon dricka", "Prata inte om det som hänt, för då blir hon galen" osv. osv. Om jag mådde dåligt på grund av allt som hänt hemma, och började gråta eller dyl., då fick jag bara höra att det var för att JAG var så nervös eller jobbig. Ni förstår ju själva hur den historien utvecklar sig. Inte konstigt att man får det svårt som tonåring/vuxen. Man har ingen stabil plattform att stå på, utan lever som man lärt. Jag har alltid haft extrema problem med att "leva normalt". Får genast ångest och söker mig till nästa utmaning. "Vansinne" "Jag vill inte leva mer". Mamma låg i en pöl av blod, och hela min värld stannade för en stund. Hon viskade fram sina ord, medans jag tog tag i hennes klena kropp, och lyfte upp den. Lyfte den, ännu en gång. Jag var ensam hemma den kvällen, året var 1989 tror jag. Jag var hur som helst runt tretton år då. Pappa var bortrest igenom sitt arbete, och syrran var på rymmen. Mamma hade haft en av sina många fester, med allt som hör till. Sprit, män och allmän perversitet. Under kvällen hade många av hennes "vänner" sökt upp mig. Bankat på min låsta dörr, och försökt att komma in. För mig var det inget ovanligt. Jag hade lärt mig att "hennes män" alltid gjorde så. För mig var det normalt att de åtminstone skulle försöka att våldta mig. Sov alltid med en kniv under kudden när min pappa var bortrest. Jag hatade dem allihop. Alla män, pojkar, killar; va fan man nu än kallade dem. Antingen var de som min pappa, ynklig, eller som dem, avskyvärda. Och de var avskyvärda. Äckliga. Djuriska. Ambulansen kom den kvällen. Hämtade min mamma, och lämnade mig ensam kvar. Jag var tretton år då. Kände mig som hundra... När de åkt började jag att städa. Skrubbade bort blodet. Skrubbade bort verkligheten. Jag minns att jag vid senare tillfälle, i ren desperation, berättade för min pappa om vad som "egentligen" hände när han var borta. Om mammas alla fester, med alkoholiserade, äckliga män. Om hur illa jag mådde. Hans blick var plågad när jag berättade, men… Han var för svag. Visst, han lyssnade. Ville självklart inte att jag skulle fara illa, men klarade inte att bryta sin livslögn. Klarade inte av att bryta upp från min mamma, och ge oss barn ett bra liv. Jag skrek: "Men för I helvete! Om de en dag tar död på mig, va fan gör du då??!!" Han sa... Inget. Om du bara visste pappa. Om du bara visste hur mycket jag inte klarade av att berätta just då. Jag klarade inte av att berätta alla äckliga detaljer. Hur de format mig, styckat mig inifrån. Hade de gjort någon skillnad? Hade de?! Pallade det inte. Det gjorde för ont att vända ut och in på mig själv. Skämdes. Hoppades att du skulle förstå när jag skrek ut min ångest. Skrek ut den till dig, som var den enda nyktra, intelligenta, vuxna personen. Jag gråter just nu. Är fruktansvärt splittrad, fortfarande. Idag, mer än tio år senare. Menar inte att vara elak, men jag känner mig bara så jävla vilsen. Vet inte vad jag ska göra av allt. Alla minnen. Hur ska man leva normalt när man ständigt hör ljudet av skrik i sitt huvud? Skrik från vårat hemliga inferno. Jag älskar dig pappa, men det gör bara så jävla ont. Varför hjälpte du mig aldrig???? VARFÖR? Jag var ju bara ett barn... egentligen... Jag ville jämt och ständigt vara en person du kan vara stolt över, men... jag lyckades inte pappa. Orkade inte. Lyckades inte. Skulle ha gjort något av "min intelligens", men orkade inte. Var för trött. Förlåt... förlåt... Kommentar: Att leva med en alkoholist är ingen dans på rosor. Det innebär i klartext att man blir utnyttjad på tusen olika sätt. I mitt fall blev det även fysiskt, eftersom min mammas missbruk ledde till att hon hade fester med andra alkoholister. Att leva, äta och sova mitt i allt detta, var rent ut sagt förjävligt. I mitt fall utvecklades det till extremiteter av kaos. Jag blev våldtagen, i mitt egna rum, av min mammas suparkompisar (medans hon själv var bortdomnad i dimmor, och min pappa var på affärsresor). Våldtäkt är inte alltid en följd av detta leverne, men det förekommer. Hur som helst är alkoholistens beteende något som påverkar dess offer. Barn till alkoholister bygger ofta en mur omkring sig. Och inte helt sällan, utvecklar de själva ett självdestruktivt mönster. Man vet tillslut inte hur man ska hantera saker. Ingenting är normalt. För mig var det jobbigast att veta att ingen faktiskt brydde sig. Min pappa var svag. Han gjorde inget konkret för att hjälpa mig, utan valde i stället att arbeta utomlands så ofta han kunde. Socialen "utredde", och skolan hade inget skyddsnät som fungerade. Jag var ensam. När det gäller framtida relationer, tror jag också att man har väldigt svårt för att leva normalt med någon. Antingen blir man som jag, att man inte känner något och behandlar sin partner som något katten släpat in, eller så blir man desperat beroende av den andra. Utplånar sig själv för att inte bli ensam. Att vara barn till en alkoholist är jobbigt på många sätt. I första hand är det fruktansvärt att se sin förälder sakta tyna bort. Långt inne i sin dimma. Sen är det också svårt att forma en bra grund åt sig själv. I mitt fall utvecklades en förmåga att aldrig ta itu med saker. Jag förträngde mer än gärna allt jobbigt, och har aldrig haft några som helst problem med att "verka normal", trots att jag tio minuter innan fått veta att en av mina äldsta vänner vill bryta kontakten. Eftersom ingen bekräftade att det som hänt faktiskt är rent farligt, så antog man på ett omedvetet plan att allt var som det skulle. Jag blev expert på krislösningar, men urusel på det normala livet. Jag kunde utan problem fixa nya jobb osv., eftersom dessa saker ingick i kategorin "krislösningar" ("Panik! Jag har inget jobb, inga pengar!" - Ringer på ett jobb och framställer mig mer perfekt än jag är, eftersom min bakgrund lärt mig att för att övertyga folk om hur bra allt är. Utan problem får jag sedan jobbet. Bra, krisen är löst). Men sen när man jobbat ett tag, och allt börjar bli normalt, med allt det hör till. DÅ får jag panik. Jag har ingen aning om hur man "lever normalt". Allting har ständigt handlat om tillfälla lösningar. Inget normalt liv med lägenhet, sambo och fast arbete. Att vara barn till en alkoholist är nästan samma sak som att vara född till ett annat barn. Jag ska inte tala för andra, men för mig själv ledde det till att jag blev beroende av vansinne och kaotiska situationer. Om allt var för tråkigt och jämt, såg jag till att träffa folk, hamna i situationer osv. som fick mitt liv att bli mer lik den berg-och-dalbana jag var van vid. När det gäller social fobi, ångest, ätstörningar och depression, så tror jag det är lätt att få dessa fobier och sjukdomstillstånd om man levt ett liv som jag gjort. För mig personligen har mycket handlat om att jag ständigt ska göra ett bra intryck. Och jag behöver väl inte förklara det problemet närmare? Man KAN INTE vara perfekt jämt. Och där föll jag. Personen "Kristin" försvann där någonstans bland alla krav. Att vara barn till en alkoholist/psykiskt sjuk ÄR ingen dans på rosor. Ens egna behov blir utplånade och istället får alkoholisten all uppmärksamhet. "Samtal" "Varför är du här Kristin?" Frågan är direkt. Den kvinnliga terapeuten vill ha ett svar. Sitter och vrider mig. Är fjorton år. Känner mig som hundra... Tittar lite besvärat på mitt ben, som jag tycker är tjockt. Jag säger tyst: "jag mår inte bra". Tystnaden blir ett faktum. Jag är fjorton år gammal, och trotsig. Det är inte lätt för mig att vara ärlig, men jag måste. "Berätta varför du mår dåligt", säger terapeuten. Och jag berättar... Min mamma dricker i bland. Min pappa jobbar mycket. När han inte jobbar, säger jag till honom: "varför gör du inget?", han svarar: "Jag vet inte vad jag ska göra". Terapeuten säger: "Hur får detta dig att känna?". Jag svarar: "Jag vet inte". Kommentar: Klart jag visste. Men det är som Pandoras ask. Om man öppnar den, vet man inte hur det ska sluta. Det är fruktansvärt svårt att få förtroende för en myndighetsperson eller annan vuxen efter att man varit med i karusellen som följer med alkoholmissbrukande föräldrar. I mitt fall slutade ändå denna kontakt med terapeuten bra. Hon visade sig vara en väldigt sympatisk och hjälpsam person. Men det är inte alltid man har så tur. Det viktigaste är ändå att alltid veta att man ska ta allt i sin egna takt. Jag är helt övertygad om att kroppen själv vet när den vill "släppa på saker". Det enda man kan göra är att lyssna på den. Mitt råd: Jag vet själv hur svårt det är att vara barn till en förälder som lider av alkoholmissbruk. Särskilt svårt är det just för barnen, eftersom de är tvingade till att bo kvar i denna misär (är omyndiga samt saknar ekonomisk förutsättning). Mitt råd kan låta flummigt, men lyssna först... I första hand ska du utreda om det är möjligt att förändra din situation. Det vill säga, prata med din förälder om missbruket. Berätta hur du känner. Lägg fram hur du faktiskt vill ha det, och betona att det liv du nu just nu lever inte är bra. Det kan ta tid att "få igenom sina krav", men det är värt att vänta på om det faktiskt blir bättre. I andra hand ska du kontakta en vuxen person. Till exempel BUP (barn och ungdomspsykiatri), BRIS (finns ett telefonnummer till barn som har det svårt. Där finns vuxna som kan lyssna, hjälpa till att skaffa kontakter till myndigheter mm telefonnummer dit är: 0200 230 230). Du kan också vända dig till skolans kurator eller sköterska om du känner att denna person går att prata med. Alternativt någon väns förälder. Jag kan inte ge exakta råd om vad du göra efter detta. Det är otroligt individuellt. Mitt fall, som andras, är unikt. JAG valde att rymma hemifrån. Det hade sin fördel, men även sitt pris. Något jag tycker är väldigt viktigt är att man försöker bygga upp en plattform. Ta reda på information. Kolla på hemsidor som till exempel Al-Anon i Sverige (en organisation för anhöriga till alkoliholister). Kunskap är makt! Ju mer du tar reda på om ämnet, ju mindre är risken att du själv utvecklar ett självdestruktivt mönster. Att få prata med en terapeut eller liknande på BUP eller BRIS är också något som kommer att hjälpa dig (i de flesta fall - beror ju på om personen du talar med är vettig eller ej). Gör upp ett mål. Till exempel: "när jag fyller 18 år ska jag flytta hemifrån och skapa mig ett bra liv, utan kaotiska inslag som min mammas/pappas missbruk". Det är viktigt att du har dessa mål, så att du inte "bara råkar" utveckla samma mönster som din förälder har. Ett av de många problemen med att växa upp med en alkoholist, är att man blir otroligt bunden till den personen. De har ofta en förmåga att kunna "styra dig". Låt mig dra ett exempel jag själv varit med om. Jag flyttade hemifrån, skapade en tillvaro som var trygg. Hade vänner, försörjning, lägenhet osv. Men så fort min mamma ringde, stupfull, och pratade om hur dåligt hon mådde, släppte jag automatiskt allt jag höll på med för att åka dit och för tusende gången hjälpa henne. Åkte jag inte, mådde jag så dåligt, att jag lika väl kunnat vara där. För mig fanns det inte de här normala strukturerna som andra familjer har. Det vill säga att föräldrar är föräldrar, och därför hjälper sina barn - och inte tvärt om. Fastän jag inte längre bodde med min mamma längre, så utplånades ändå mina egna behov så fort hon behövde mig. Låter det här som ett bra sätt att leva? Naturligtvis inte... Inte så konstigt att jag utvecklade ett självdestruktivt mönster... Man måste sakta vänja sig vid nya sätt att leva. Vi alkoholistbarn är "fel-programmerade". Vi har omvända roller. Vi har vant oss vid kaos, självutplåning och att ta hand om våra föräldrar. Därför måste vi "programmera om oss". Det tar tid. Det kan jag lova... Men ha inte bråttom. Ta ett steg i taget. "Tvinga dig" till att till exempel ignorera din förälders behov av felaktig uppmärksamhet. Förklara lugnt varför du inte vill hjälpa till. Strunta sedan i vad föräldern säger. Den här processen går ut på att din kropp måste få vänja sig vid att "göra rätt". För du vet väl innerst inne att det inte är normalt att vara den som ständigt finns där som en skugga när din förälder super? Kom i håg att allt tar tid. Både förändringar och att må bättre. DU avgör om du ska gå det är ok att ta två steg fram, och tre tillbaka. |
|