Min morfars morfar hette Claes Wilhelm Ståhle. Han föddes i Fellingsbro 1836 och gifte sig 1859 med Albertina Elisabeth Österlund (född 1826 i Odensvi).
I husförhörslängden för år 1868 står det som anmärkning; "Gått från hemmet i maj 1868 och sen ej låtit avhöra sig, se lösa listan." Claes Wilhelm kom aldrig tillbaka till Odensvi igen. Frågorna var många; vart han tog vägen, vad var det som hände och varför hörde han aldrig av sig…
Det blev ett långt letande, fullt av spekuleringar om vad som egentligen hände Claes Wilhelm, efter att jag hade läst "En bok om Odensvi socken i Västmanlands län" så fick jag en tänkbar förklaring till varför han gav sig av den där majdagen för 140 år sedan.
Här nedan följer ett citat ur boken: "En bok om Odensvi socken i Västmanlands län" av L.L. Lorichs , 1938. (fortsättning följer efter citatet)
"Ett prov på den domsrätt som kyrkorådet utövade gentemot oeniga makar, vilket prov även kan utgöra ett exempel på hur illa det kunde vara ställt inom åtskilliga äktenskap innan de lagliga skilsmässorna blevo vanliga.
Exemplet är av så sent datum som 1863, då kyrkorådet den 18 oktober sammanträdde under ledning av dåvarande kyrkoherden Lyrberg.
"Efter åtta dagar förut skedd kallelse, inställde sig f.d. soldaten Claes Vilh. Ståhle och hans hustru Albertina Elisabeth Österlund å prästgårdens ägor för att i avseende å deras oeniga sammanlevnad undfå nödiga varningsord och förmaningar. Även var socknens fjärdingsman, Jan Petter Ersson i Kumla, som en längre tid varit granne till detta hjonelag, då de bodde på Kastena ägor, Köpings socken, anmodad att närvara för nödiga upplysningars meddelande. Och han, J.P. Ersson, intygar, att hustrun Österlund den tiden varit mycket trätgirig och levat i ständig osämja med grannkvinnorna. Ståhle och hans hustru hade flera gånger, så enskilt som gemensamt, blivit av pastorsämbetet varnade och förmanade till fridsam kristlig sammanlevnad, men hittills förgäves. De voro nu därför kallade inför kyrkorådet till undergående av den i kyrkolagen föreskrivna s.k. andra varningsgraden. Ordföranden, församlingens pastor, tillsporde dem om upprinnelsen till deras osämja, de anledningar därtill, som tid efter annan förekommit, och tillsade dem att en i sänder framställa sina klagomål.
S t å h l e anförde, att hustrun var trätosam och att hon snart nog efter deras år 1859 ingångna äktenskap, i vilket två barn blivit födda, röjt sitt trätgiriga lynne och arga sinnelag men att hon dock varit någorlunda dräglig, så länge de bodde i Köpings socken, men tilltog i ondska och bitterhet, så snart de inflyttade till Odensvi för att taga i besittning den stuga, som genom arv efter hennes föräldrar tillfallit dem. Utom det att hon dagligen och stundligen med sitt knot och stickande ord oroade honom, var hon dessutom lat och liknöjd, i högsta grad osnygg samt oduglig, slösaktig och misshushållande till den grad, att ingenting ville förslå under hennes händer, varpå han anförde såsom exempel att sju tunnor råg åtgått till bröd samt dessutom något siktad råg och vete, allt under ett års tid. Han påstod ock att han vid sin hemkomst från arbetet ofta själv måst laga sin kost under ovett och förbannelse från hennes mun.
H u s t r u n däremot invände, anförande såsom orsak till sitt missnöje med mannen många besvärande tillmälen, såsom att hon ej fick en skilling till sina behov för att skaffa skodon och kläder åt sig och barnen, att han med stryk och slag överfaller henne så att märken på hennes kropp burit vittne om hård framfart. Mannen, tillspord hur härmed förhöll sig, genmälte att vad kläder vidkomme, så hade de i sitt bo mycket ull som borde till kläder användas, som dock låg orörd för hustruns lättja och oduglighets skull, för övrigt vore icke gott om penningar, då allt vad genom dagligt och träget arbete kunde förtjänas, åtgick till föda m.m. Vad åter beskyllningen om stryk och slag anginge, så tillstod mannen, att han, men endast en gång, givit henne en lindrig husaga, såsom han uttryckte sig och det först sedan hon länge oroat honom med de grövsta otidigheter, svordomar och skällsord. Ordföranden erinrade, att vad stryk och slag vidkommer, så vore det ett brottmål, som icke tillhörde kyrkorådet att handläågga, men makarna fingo starka varningar att för all del avhålla sig från att handgripligen tillrättavisa varandra.
I vad sålunda vid förhöret förekommit, jämfört med vad kyrkorådets medlemmar enskilt hade sig i målet bekant, fann man bekräftat den gamla anmärkningens ord: "att ej en allena vållar träta mellan två". Bägge voro mycket felaktiga, dock fann kyrkorådet, att största felet och huvudgrunden till osämjan låg hos hustrun, som ända från ungdomen var känd för en trätlysten, svår, ond och argsint kvinna.
Ordföranden förehöll dem bägge i allvarliga ord deras hittills förda oeniga, okristliga levnad och sökte väcka dem till besinning, till kristelig försonlighet och till allvarligt beslut att på bättringens väg återgå var och en till sina plikters noggranna uppfyllande samt att å ömse sidor bemöda sig att icke giva anledning till nya tvister. De hade ju tvenne barn, vilka skola försörjas och uppfostras och åligger ansvar, om de försumma de dyra föräldraplikterna och föregå sina barn med ovärdiga exempel och föredömen! Ordföranden förmanade dem att fly till Guds ord och bönen, varigenom allena kraft vinnes att besegra de vanartiga sinnesböjelserna och den onda viljans utbrott. "I män älsken edra hustrur och varer icke bittra emot dem och hustrurna skola vara sina män undergivna i allt ". Ordföranden uttryckte och den tanken, att många anledningar till osämja skulle undvikas, om hustrun med mera grannlagenhet och omsorg vårdade sitt husmoderliga kall och vore ödmjuk och sin man mera undergiven och välvillig, genom vilket mannen skulle bliva mera undseende, skonsam i sina omdömen om sin hustru och bitterheten å hans sida så kunna alldeles upphöra.
Han erinrade dem ock att äktenskapets band icke är ett lösligen knutet band, som efter eget godtycke kan upplösas. De kunna nu genom värdslig domstol tvingas till sammanlevnad, och det beror av dem själva att göra denna sammanvaro dräglig eller odräglig. Åsynen av äkta makar, som leva ett fridsamt och lyckligt liv, bör beveka dem att söka finna samma sällhet !
Ordföranden bad dem lägga allt detta på hjärtat och sökte än en gång med allvarliga ord att uppmana dem till kristerlig endräkt och fridsamhet; att å ömse sidor icke möta ont med ont, icke bannor med bannor utan enligt kristendomens föreskrift, övervinna det onda med det goda samt förlåta allt det framfarna; samt tillkännagav slutligen att i motsatt fall, därest de nu inför kyrkorådet givna föreställningarna icke verka till åsyftad förbättring, makarna skulle till den varning och näpst, som Kungl. förordningen av den 20 november 1860 föreskriver, till värdslig domstol instämmas."
Efter att ha läst ovan citerade text så stod det ganska klart att förhållandet mellan Claes Wilhelm och hustrun inte var det bästa. Jag antar att han till slut fick nog och bara stack iväg. Frågan är bara vart han tog vägen?
Del II, Claes Wilhelm dyker upp från ingenstans
Nytt 2001-04-02
Efter att ha varit försvunnen eller på rymmen i drygt 28 år så flyttas Claes Wilhelm plötsligt från listan över "obefintliga personer" i Odensvi till samma sida som sin hustru Albertina Elisabeth. Återvände han till Odensvi och i såfall varför?
Jo, visst kom han tillbaka till Odensvi... Den 28/12 anlände han till församlingen för att erhålla "flyttbevis till Västerlövsta, där han vistats i 7 år och 8 månader". Jag misstänker att han aldrig kontaktade sin hustru, för samma dag som han anlände så fick han sitt flyttbevis och därefter så satte han nog aldrig sin fot i Odensvi igen.
I Västerlövsta så står han noterad som inflyttad den 28/12 1896 med anmärkningen "saknar attest 1868-28/12 1896", med andra ord så verkar det hopplöst att få reda på var han hållit hus de år han varit på rymmen.
Det verkar i alla fall som att han inte skaffat sig någon ny familj. 1896 lever han som jordbruksarbetare i Hårsbäck, Västerlövsta. Något år senare flyttar han till Ytter Säfne, Västerlövsta där han fram till sin död 1913 står skriven som lantarbetare. Den 14:e Februari 1913 avlider han av hjärtfel, 76 år gammal.