Det var en vinterdag i mitten av åttiotalet. Jag satt på tåget på väg till Stockholm och en lumparkompis; faktiskt den ende sådan som jag hållit en kontinuerlig kontakt med genom åren. Jag hade dagen innan tankat i mig så mycket att jag inte kunde minnas hur kvällen slutade - som vanligt. Så jag hade väldigt ont i håret, var törstig som en kamel och kåt som en hund med två kukar.

Jag fördrev tiden med att läsa Isaac Asimovs »Katastrof» som handlar om de tänkbara undergångar vårt arma släkte kan komma att möta i en mer eller mindre avlägsen framtid. Den var faktiskt väldigt intressant.

HAN REDOVISAR en teoribildning, som framförts av bland andra Helmholtz och framför allt Clausius - den som antyddes inledningsvis.

Entropi har med värme att göra. Värmeenergi som strömmar från varmt till kallt. (Ta till exempel ett isberg som smälter i världshavet. Det är ett absolut enkelriktat förlopp. Vi kan omöjligen föreställa oss ett isberg växa fram i tropikerna, samtidigt som det omgivande vattnet blir allt varmare.) Ju högre entropi, dess jämnare värmefördelning.

Enligt termodynamikens andra huvudsats kan ett slutet systems (exempelvis Universums) entropi inte minska.

Clausius tänker sig en ultimat maxentropi, eller en »big stel» kanske man skulle kunna kalla det, som skapelsens sista suck. En stor stelning. En stor styvnad.

Vore jag en vitsig person, skulle jag kunna alludera på huruledes denna ultimata maxentropi kan liknas vid det irriterande bakfulla tillståndet hos organet som tillfälligt doldes av min gylf och kalsong.

Men sådant aktar jag mig för. Smärtsamt har jag lärt att det måste finnas absolut vattentäta skott mellan å ena sidan vitsighet och humor och å den andra sidan svensk litteratur.

Universums energiinnehåll är konstant. Energin är oförstörbar. Den kan bara övergå från en form till en annan och alla spontana förändringar av energin blir till värme - den energiform som lättast fördelas jämnt.

Vid maxentropi har alla energiformer omvandlats till värme och alla delar av universum har fått samma temperatur - en krympande bråkdel över den absoluta nollpunkten. Då är det, enligt teorin, oundvikligen och obönhörligen slut. Kosmos blir en allt större svalnande tomhet.

Till detta eventuella slut tror Asimov att det är »minst en biljon år, kanske rentav många biljoner år». Denna ändalykt är visserligen både fridfull och enormt avlägsen, men den är på samma gång smärtsamt definitiv och slutgiltig.

Teorin medför också att kosmos inte kan vara oändligt gammalt. I så fall skulle maxentropin, värmedöden, redan ha inträffat. Hypotesen bygger nämligen på en lag och inte på sannolikhet.

En annan indikation på universums tidsbegränsning är att vi inte kan observera materia som befinner sig längre bort än 15 miljarder ljusår. Den fysiska distansen påvisar ett tidsavstånd - att det inte fanns någon materia före denna tidpunkt.

Hunnen hit i boken, befann jag mig - i vårt kända universum - ungefär vid Hallsberg. Jag öppnade min näst sista bers och tände en cig. Som tur var hade jag en liten Bell's i innerfickan också. Jag gick och satte mig på tågdasset för att vädra pungen och lyssna till bullret från rälsrytmen.

VID FRAMKOMSTEN HADE SKYMNINGEN redan övergått i natt och jag började skaka något. Det var i slutet av februari och termometern tillkännagav sex minusgrader.

Från centralen gick jag till adressen på Malmskillnadsgränd 6, där min gode vän för tillfället var inhyst. Vi hade avtalat att jag skulle göra mitt uppdykande kring halvåttasnåret, men för en gångs skull var jag för tidig. Jag skulle egentligen ha kommit med efterföljande tåg. Klockan var bara sex men mörkret över riket var ändå timmen gammalt. Stjärnfrosten fick mina ögon att vätas. Råkylan i luften bet i kinderna och bedövade, stumnade den hud som inte täcktes av kläder.

Naturligtvis var polarn inte hemma, så jag blev nödgad att fördriva halvannan timme på egen hand. Hade jag bara haft en bukett fräcka porrisar på en låst toalett, så hade jag inte haft något emot det.

Jag begav mig iväg för att uppsöka närmaste utskänkningsställe med fullständiga rättigheter. Jag vandrade Regeringsgatan norrut i riktning mot Johanneskyrkan, över stenbron och nedför trapporna, varpå jag tog åt höger på Kungsgatan och huttrande klev in i värmen på ett ställe som hette Mon Cheri.

Först sedan jag hängt av mig och satt mig vid ett ledigt bord, insåg jag att det inte var en krog, utan ett café. Men jag orkade helt enkelt inte kränga på mig alla ytterkläder och stövla ut i kylan igen, utan beställde in en kopp svart kaffe.

Till min stora förvåning och glädje fann jag detta vara en av de få lokaler i huvudstaden som inte torterade sina gäster med musikskval. Visserligen stod en videoapparat med tillhörande TV i ett hörn och visade nån MTV-smörja. Det var visst Aretha Franklin för tillfället. Men i den ände av lokalen där jag satt rådde en ljum tystnad. Jag betalade för mitt fika och satt förstrött och läppjade på detsamma.

ETT FÖR DEN LAGOM BERUSADE människan typiskt drag, är att hon är en väldigt social varelse. Tankarna far friare i ruset än eljest omkring i våra skallar, vi blir ärligare och vi förlöser idéer i detta tillstånd som vi annars skulle betrakta som osunda eller i alla fall tämligen löjliga.

Och vi känner framförallt att vi behöver höra dessa infall sägas högt - därför uppskattar vi någon att tala med.

Jag satt där och spädde successivt, allteftersom kaffet sjönk i koppen, på med whiskyn. Jag reflekterade över vad jag hade läst. Enkelheten och självklarheten i tankarna steg i takt med konsumtionen av min varma skotsk-brasilianska dryck.

Jag hade väl varit nedslagen för mig själv i den bekväma stolen i gott och väl tjugo minuter och gjort mina betraktelser, och var just i färd med att beställa en påtår, när en man kom fram till mitt bord och frågade om han fick slå sig ner.

-Javisst, svarade jag och makade åt mig koppen och askfatet som man gör när någon vill sätta sig vid ens bord. Liksom för att bereda nykomlingen plats.

Han var väl i 35-40-årsåldern, med normal längd och kroppsbyggnad. Han hade ett smalt ansikte med skarpa, markerade drag, rak näsa, tunna läppar och ett mycket mörkt, vågigt hår. Jag tyckte att han påminde om Olle Nordin, den där smålänningen som ett kort tag spelade i Blåvitt och som nu var utnämnd till förbundskapten. Med en avgörande skillnad - ögonen.

Det var sådana där ögon som bara kan tillhöra en otroligt målmedveten människa. En frapperande hårdhet och ett iskallt beräknande strålade ut från dessa gnistrande kolbitar. »En sån där jävel som är i stånd till vafan som helst!», tänkte jag. »Precis vad som helst! Bara han ger sig fan på det...»

Han bar en grå, stickad tröja och blekta jeans. Skorna han hade var grå och av kängtyp, och så luktade han väldigt mycket av vitlök.

HAN VERKADE KÄNNA ÄGAREN och sa något skämtsamt till denne, samtidigt som han beställde vad han skulle ha. Det gick inte att undgå att höra att han talade med en tydlig amerikansk accent. Det verkade som om han inte ville att man skulle undgå det heller.

Han bröt som en rollgestalt ur en svensk 40-talsfilm. En dittills okänd onkel som återvänder mot slutet av filmen från »Amerikat», som en deus ex machina, och löser alla problem med en väska full med dollars, en cowboyhatt och en puffra. Det är perfekt svenska, fast med tjocka amerikanska »r» och lite well, yes och no instoppat här och var.

Jag frågade om han ville ha en skvätt whisky i kaffet. Då blev han förbannad och sa att han var nykterist. Han sa någonting, som jag inte uppfattade ordagrant, om hur fördärvlig spriten var och att sprit ska man inte dricka. Han sa att spriten hade varit den indirekta orsaken till att hans morsa så tragiskt ryckts ifrån honom och allt möjligt elände. Och han hade förresten även synpunkter på mitt rökande - uteslutande negativa, förstås - vilka han inte drog sig att ge ljudligt utrymme åt. Att han själv stank av vitlök verkade däremot inte genera honom det minsta.

Jag orkade inte lyssna särskilt uppmärksamt. Jag har hört sånt där skit till leda. Jag sa att han får dricka sitt, så dricker jag mitt.

- Jag hör att du är göteborgare, sade han efter att ha lugnat ner sig och skärskådat mig en liten stund.

- Från Kortedala, sa jag göteborgskt, kanske något överdrivet. Och du är inte heller från Stockholm, eller hur?

- Nänä, svarade han. Jag har visserligen en liten lägenhet på Klövervägen i Hallunda, men egentligen är jag amerikan, från Salisbury, North Carolina. Fred Grant var namnet. Om jag inte reser under mitt alias, förstås. Då kallar jag mig Guy Swanson, hahaha!

Han gillade att snacka. Hade han bara satt igång så kunde han hålla ångan uppe hur länge som helst, förstod jag. Han hade fått in en hel kaffekanna och pladdrade oavbrutet medan han hällde upp och rörde om i koppen.

-Egentligen var det min farsa som var amerikan och som såg till att jag fick medborgarskap i the good old U. S. of A. Mamma var från Småland, men henne hade jag ingen vidare kontakt med.

Han berättade att han ofta grubblade över religiösa och eviga ting, och så kom vi in på boken som jag hade läst på tåget. Jag lade fram tesen om »the big stel» för honom och han blev fängslad av tankegången.

- Tja, men jag vet inte... sa han fundersamt. Jag har alltid tänkt mig ett kosmos som kommer att implodera.

Han ville kanske inte så gärna hjälpa mig att få in en periodicitet i systemet, som han verkade vara i ett stort behov av att få visa sig på styva linan och ådagalägga vilken överlägsen hjärna han trodde sig ha.

- Samma här! sa jag. Och att vi satt fast i ett evigt ekorrhjul; bang-glork-bang-glork-bang. Låtande som en gammal cykel med skevt framhjul...

- MEN, SA HAN, man kanske kan räkna med att det finns ojämnheter i Clausius system. Kanske en gång på... låt säga, varje sextiljonte (10³⁶) år, uppstår en stor ojämnhet med mycket låg entropi i värmedödens oändliga hav. Stor nog för ett nytt universum. Det tar lång tid för detta lågentropiuniversum att jämnas ut igen. Så där en biljon år, eller mer.

Hände detta vid big bang? En lågentropiuniversumlucka uppstod och när entropin började jämnas ut på nytt, så differentierades massaenergin till galaxer och stjärnor och planeter, frambringande liv och intelligens. Och här sitter vi nu och undrar hur alltihop gick till.

Här kände jag mig manad att bryta in.

- Och hur är det med de svarta hålen? Materia faller in i, men aldrig ut ur, svarta hål. Processen är enkelriktad, vilket innebär att allt mera av världsalltet slukas av svarta hål. Slutligen äter de svarta hålen varann. Ingen vet hur stor del av universums massa dessa svarta hål utgör. Kanske tillräckligt för att det ska kollapsa i en big glork..?

Följ samtalets fortsättningen i nästa veckas upplaga av följetongen på nätet!