"Paranoid megalomani"
av Bengt-Olof Larson
Foto:
Judith Polgar |
JAG FÖRNAM EN EGENDOMLIGT MJUK värme
omsluta mina spekulationer. Tanken
på en ändlig existens försatte mig inte i förtvivlan. Den var mera
meningsfull än odödligheten. Mitt själstillstånd var direkt motsatt
Bertrand Russels i »Man and the Cosmos» från 1903. Jag kände en behaglig
frid.
Döden är en olycka endast såtillvida att man inte längre kan njuta livets glädje. Hur är det Cicero formulerar sig i den första av Disputationes Tusculanae?
Den döde saknar inte bara livets glädje, han saknar också livet. Men den som inte finns kan inte sakna något. »Sakna» är en förnimmelse, men den döde förnimmer inte. Saknar alltså heller inget. Beklagansvärd är endast den olycklige, olycklig endast den som känner sig så. Och den döde kan inget känna. Låt oss leva så att vi vid livets fullbordan känner oss ha levat nog.
Hedonister, epikureer, sybariter och andra lyckofilosofer hade rätt! Vi får den här chansen och sedan - slut. Eller med Sartres existentialism: Det finns inte någon yttersta mening, inget slutligt ändamål eller syfte med det mänskliga livet. Livet är i den bemärkelsen »absurt». Vi är »förlorade och övergivna», måste helt ta hand om oss själva, dömda till frihet. Men det behöver inte vara negativt.
Det är dags för Hamlet att sluta sprätta omkring över tiljorna och undra över »i döden - vad drömmar i den sömnen månde komma... Vem gick och släpade i svett och möda under levnadsoket, om fasan ej för något efter döden... skrämde viljan att hellre bära våra vanda plågor än fly till andra, dem vi icke känna?»
Ord, vilka sedan länge reducerats, från betraktelser över människans livsvillkor och ångest inför döden, till blott en skön poetisk yta, transmitterad av Carl August Hagberg.
Likadant är det med Kristus och evangelierna. Skapade av grekisk-judisk-romerska karriärister för ett par millenier sedan och därefter brukade av fattiga syndare för att skaffa lite tröst. Ett uns hugsvalelse åt individer som står inför sådana ofantligheter för vilka den mänskliga hjärnan inte räcker till.
Och så är det med alla religioner. Förutom att tilldela makthavare himmelsk sanktion, skall den skänka frid åt de oroliga själar som ställs inför evigheten och universums ofattbara proportioner - och människans blygsamma roll däri.
Strävan att finna ett religiöst syfte med jordelivet, föreföll mig bara resultera i att man befriar det från allt syfte över huvud taget.
Samtidigt är det så beklämmande att tänka på alla dessa myriader av exegeter, teologer, skolastiker, lärda munkar, mystiker och filosofer, och hur de har stridit och med glädje offrat sina liv för tolkningen av ett ord i en bok vars hela fundament vilar i tomma intet.
Hur många biljoner arbetstimmar av förspilld kraft? Hur många årmiljarder av mänskoliv till ingen nytta? Hur mycket lidande, mördande och hat? Och ändå talar jag bara om en av de hundratals, kanske tusentals, religionerna! Helt visst är tron på en gud och hoppet om ett evigt liv den största destruktionsanläggningen för mänsklig möda!
Det rör sig inte om ett opium för folket, utan om något som förintar, totalförstör, utraderar...
MINA TANKAR AVBRÖTS av nattprataren på radio. Till en början lyssnade jag inte på vad han sa, men efter några ögonblick blev jag varse den starka anspänningen i hans röst. Sakta gick det upp för mig att han talade om annat än skivtitlar och hur mycket klockan var. Han sa:
...han sköts i kväll i centrala Stockholm. Olof Palme sköts ner i korsningen Tunnelgatan-Sveavägen och han dog senare på Sabbatsbergs sjukhus. Regeringen är informerad.
- VA!!? Vafan sa han!? ropade vi båda unisont. Höj för helvete! skrek jag.
...finansminister Kjell-Olof Feldt och vice statsminister Ingvar Carlsson är informerade och de bekräftar båda att Olof Palme har avlidit. Polisen har ännu inte sänt ut något rikslarm, varför vi för ögonblicket inte kan lämna någon upplysning om huruvida någon gärningsman eller gärningsmän har...
- Det var det jävligaste..! var allt jag och min gode vän kunde få fram där vi satt helt handfallna med tappade hakor.
- Tror du... började Carl.
- TYST! röt jag.
...avbryter härmed det ordinarie nattprogrammet för...
- ...så fick du som du ville i alla fall, sa Carl ironiskt.
- Vaihelvete menar du!?! gormade jag. Skulle jag vara nån jävla mördare, eller...? Jag har ju alltid ansett terrorism av det här slaget vara helt fel, för fan!!
- Nej, jag menar inte så! sa Carl lugnt. Men nu spelar dom ju klassisk musik...
DENNA HÄNDELSE RYCKTE naturligtvis in samtalet i nya banor. Vi diskuterade mordet på John F. Kennedy, mordet på Gustaf III och lynchningen av Axel von Fersen. Vi talade om Trotskijs död och om de dunkla omständigheterna kring påven Johannes Paulus I:s hastiga bortgång. På radion hördes Confutatis ur Mozarts requiem och så kom vi in på mystiska dödsfall överhuvudtaget. Jag tänkte på en artikel jag nyligen läst.
- Jo, du! sa jag. Har du hört talas om musikkritikern Lorenzo Arruga från Milano och vad han har skrivit om Mozarts död?
- Nej, svarade Carl. Berätta!
- Jo, han har kommit på vad han anser vara ett gemensamt svar på två intressanta musikhistoriska frågor.
- Vilka då? frågade min vän och bjöd på en andra cigarr.
- För det första: Varför kunde man aldrig finna Mozarts grav i Wien? För det andra: Varför slutade Rossini att skriva operor redan 1829, fast han levde i ytterligare nära fyrtio år? I libretton till operan »En viktig hemlighet, eller Barberaren i Salzburg» klargör han sammanhangen.
- Jaha, och hur hänger det ihop då? sa Carl roat.
- Jo, så här var det. På grund av trassliga kärleksaffärer spred Mozart i december 1791 ut ryktet om sin död i Wien och begav sig i hemlighet till Italien. I Bologna gjordes han uppmärksam på en begåvad ung slyngel i padre Matteis kompositionsklass vid namn Gioacchino Rossini. Under dennes namn skrev sedan Mozart en lång rad mycket lyckosamma och snillrika operor fram till 1829, då han avled vid sjuttiotre års ålder.
- Aha, föll Carl in, du menar Barberaren... Tjuvaktiga skatan... Semiramide...
- Just precis, svarade jag. Rossini fick naturligtvis sin beskärda del av alla intäkter och kunde sedan i lugn och ro ägna sig åt det som han alltid haft mest fallenhet för - kökskonsten.
- Jaså? sa Carl. Matlagning? Det hade jag ingen aning om!
- Att Mozart avslutade sin långa karriär med en opera med nationella schweiziska motiv - Wilhelm Tell - förklaras av att han ville tacka den schweiziska nationen för att den så beredvilligt låtit honom sätta in sin aktningsvärda förmögenhet på ett diskret nummerkonto och obrottsligt vägrat att avslöja hans inkognito.
- Hahaha! skrattade Carl hjärtligt.
- Javisst! Och till detta musikhistoriskt sensationella avslöjande har en annan italienare - Sergio Rendine - skrivit ytterst spirituell musik; och om man får tro tidskriften Opernwelts rapportör från festspelen i Schwetzingen är det en sällsynt njutbar och rolig enaktare, som de båda italienarna åstadkommit.
- Ja, såna där spekulationer, skrattade Carl, är ju väldigt roliga, även om de naturligtvis inte håller för en källkritisk granskning. Men jag har hört att Rossini kallats för »den italienske Mozart».
DET SKÅLADE VI PÅ och tog så småningom upp tråden om regentmord. Vi reflekterade över vem som kunde ha gjort det och eftersom jag var något osäker om Stockholms lokaliteter, visade Carl på en stadskarta exakt var nedskjutningen hade ägt rum.
- När hände det? undrade Carl. Hörde du vad han sa?
- Nej, han nämnde aldrig tidpunkten! svarade jag. Men det måste väl ha hänt omkring midnatt.
Tystnad.
- Jävlar! Vilken grej alltså!!! Det är ju helt otroligt! sa vi i mun på varandra.
Det började efterhand gå upp för oss vad som hade hänt. Vi var med när det skrevs ett stycke svensk historia. Känslan vi rönte var närmast surrealistiskt.
Vi förde saken på tal om det fanns något samband mellan mordet och våra upplevelser under kvällen, men de tankarna slog vi genast bort, eftersom nyheten då skulle ha kommit ut i radio mycket tidigare.
- Vad tror du förresten om jordfästningen? undrade jag. Det blir väl århundradets statsmannabegravning kan jag tro.
- Ja, det kan du tänka dig! sa Carl. Herregud! Då kommer väl varenda jävla politiker från världens alla hörn och av alla tänkbara politiska färger, för att »med djupaste deltagande beklaga sorgen» och säga att Palme »lämnar ett stort tomrum efter sig». Trots att de inte gjort annat än öst invektiv över honom hela tiden.
- Föreställ dig att detta hade hänt under antiken! kom jag plötsligt att tänka på. Vilket jävla mausoleum det hade blivit!
- Ja, och tänk om det hade hänt i Egypten, flinade Carl. Det hade faktiskt varit rätt snyggt med en pyramid i Kungsträdgården.
- Absolut, bekräftade jag. Först har ni rätblocken vid Hötorget, sen ska ni blåsa upp den där sfäriska Globen vid Skanstull, så en pyramid i Kungsan hade liksom bara fullbordat geometrin, om man säger så!
Vi skrattade båda och så började vi dryfta pyramiderna vid Gizeh.
- Tänk bara på hur mycket arbetskraft det måste ha gått åt, sa Carl. Man kan med enkel trigonometri räkna ut att Cheopspyramiden måste bestå av två och en halv miljoner stenblock som vardera väger cirka två och ett halvt ton. Det måste ju ha tagit minst hundratusen slavar minst tjugo år att uppföra detta byggnadsverk.
- Nja, sa jag. Denna mängd av kalkstensblock bygger på en förhastad slutsats. Pyramidens hela volym behöver ju inte bestå av handgjorda, välformade, lika stora stenblock rakt igenom!
- Hmm... Kan du utveckla det där? bad Carl.
- Jag läste på sjuttiotalet en essäsamling som hette »Bröd och skådespel» av Hans Furuhagen, i vilken han framför en mycket beaktansvärd tanke. Han framkastar idén att innandömet, kärnan, består av en bergknalle, vilken huggits ut i trappsteg och avsatser, på vilka man placerat mycket stora block.
- Så du menar, sa Carl, att det bara är det yttre skalet, det som vi kan se, som består av dessa rätblock?
-Javisst! svarade jag. Bara själva manteln. Det finns visst en ås vid al-Jizah som skurits av för att bilda kärna i åtminstone de två största pyramiderna. Om detta stämmer så utgör berget kanske närmare en fjärdedel av hela byggnadsverkets rymd. Vidare tänker han sig system av skalmurar med fyllningar av stenbumlingar och avfall från stenbrotten; stenskärvor och murbruk.
- Fan, va smart!
- Det är ju väldigt märkligt, sa Carl, att jag inte har stött på denna slutsats någon annanstans, trots att jag har avverkat en hel del böcker i ämnet, varav många tryckts nu på åttiotalet!
- Tja, sa jag. Dessutom var det knappast några slavar, utan utskrivna säsongsarbetare, som utförde byggnationen. Det är väl så att all vetenskap har en viss eftersläpning. Det dröjer väl ett bestämt antal år innan en teori nått tillräckligt stor spridning och allmän acceptans.
- Jo, sade Carl eftertänksamt, det finns onekligen egendomliga felaktigheter som tycks oförmodat svåra att ta död på. I dagens läge florerar en hel uppsjö av logiska felslut, missuppfattningar, förvillelser, överdrifter och myter som betraktas som sanningar i folkdjupet, vilka man antingen ännu inte känner till att de har blivit vederlagda, eller som man från allmänt håll av en eller annan anledning inte vill rätta till.
Han drog fram en tidskrift som han lade på bordet, och fortsatte:
- Man behöver ju bara nämna den remarkabelt efterhängsna tron på
subliminala klipp. Så sent som i förra numret av den amerikanska
tidskriften Popular Science kunde man läsa det här, sa Carl och pekade på
den uppslagna artikeln. Jag översatte så gott jag kunde medan jag läste:
Vad som verkligen har fått sinnena att koka i USA
under de senaste 30 åren är insikten om att reklamen påverkar
konsumenterna på ett sätt som de inte kan försvara sig emot. Nämligen
genom "subliminals" - påverkan utanför den normala och medvetna
uppfattningen.
|
 |
|
|
Budskapet visades bara under bråkdelar av en sekund. Härigenom
uppnådde man att budskapet uppfattades utan att åskådarna lade märke till
det.
|
Tillhör ni dem som tycker "subliminals" är ett fruktansvärt redskap i händerna på hänsynslösa kapitalister för att kunna kontrollera vårt undermedvetna. Då ska ni inte missa fortsättningen på följetongen, nästa fredag...