Ett rått, folkligt SKRATT

Den enda huvudbonad som passar en kvinna är ett stekt ägg.

Jag tycker mig ha hört det förr, glömt det och återupptäckt formuleringen i LOB:s bok Excelsior. Detta är utan något som helst tvivel säsongens märkligaste bok på svenska språket. Inte därför att den är "bra" utan för att genom den väldiga osorterade volymen rungar det råaste folkliga skratt som hörts i landet sedan medeltidens skämtan med abbotar.

Många kritiker har det senaste decenniet letat efter det "karnevaliska" i svensk litteratur med magert resultat. Här finns det i ett överflöd så man storknar.

LOB - troligen heter han Lars-Olof Bengtsson och kommer från Kortedala i Göteborg - har de högsta ambitioner. Han vill skriva om precis allt, och han gör det. Men hans perspektiv är mycket snävt, ett brant grodperspektiv. Hans värld består till stora delar av skit och piss och sex. En snuskhummer som Bukowski kan slänga sig i väggen. Henry Mille förgasas.

Texten är kvinnoförnedrande, fördomsfull och lögnaktig - precis som dagens och alla tiders folkliga muntliga kultur är. Den resonerar aldrig, påstår alltid. Den är envis intill ältandets gräns. Den drar ner allt och alla i skiten. Bertil Gärtner, Gud, Sune Mangs och Staffan Tapper råkar kanske värst ut.

Jag kan tänka mig att ett anständigt bokförlag efter konsultation med sina jurister skulle vägra ge ut den här boken på grund av åtalsrisken. Därför kommer den på Författares bokmaskin som äntligen, äntligen får vara så subversiv och folklig som den alltid önskat men aldrig fått chansen att vara.

Excelsior är ingen roman. Den består av småbitar löst sammanfogade efter ett möster lånat från Första Mosebok - lika många kapitel, lika många avsnitt per kapitel som verser, latinska citat ur Vulgata som motton. Men detta är naturligtvis bara en av de otaliga nertagningar av klassikerna som finns inströdda på lämpliga och olämpliga ställen i texten.

Visst finns här myter, men de är av det jordiska slaget. En mytfigur kallas Prostatauslingen (och annat mera onämnbart). Han har väl nån gång råkat pissa bredvid på en badrumsmatta och får äta upp det i mer än trehundra sidor. Onan - han som spillde sin säd på jorden - uppträder mest i LOB:s egen gestalt.

Det dominerande känsloläget är ilska. LOB:s skratt är vredgat och våldsbenäget. Allt skirt och finstämt går i kras näär det närmar sig.

Är detta proletärlitteratur? Nej och åter nej.

Det kan tyckas som om LOB tillhörde någon av de mer hårdhudade vänstersekterna, men hans text tillhör en tradition lika gammal som den mänskliga kulturen. Vi får först syn på den i de grekiska satyrspelen. Den skymtar hos Catullus och blommar friskt på väggarna i Pompeji. Den får sitt fulla uttryck hos Rabelais. Och i det moderna Sverige kan man se avglansen från den i Hasse Alfredsons limerickar och i Ekelöfs groteskerier. Men så fulltonigt vulgärt har den aldrig hörts hos oss som hos LOB.

Jag läser honom med äckelblandad förtjusning - man är ju gudbevars tuktad till skönande av det fostrande intellektuella livet. Långtifrån allt är bra i denna bok. Den blir tung och tråkig ganska ofta. Men läppjad, ströläst är Excelsior mycket uppfriskande och uppmuntrande.

Folklorister bör läsa den mycket noga. Vi andra kan och bör ta en tumvers då och då i LOB:s Mosebok.

Risken finns att vi fått en kultbok på halsen.

Magnus Ringgren

P.S.
Boken finns redan i en ny och mycket vackrare upplaga men nu på det hittills okända Göteborgsförlaget RAN.