ETT PERSIFLAGE liknande Lobs andra bok Biblia har väl aldrig tidigare sett dagens ljus i Sverige. Iallafall inte i Kortedala. Jag vill för säkerhets skull här skjuta in att jag inte läst Lobs förstlingsverk Excelsior, enligt uppgift skrivet också det i Kortedala.

Lobs nya smädeskrift ger sig alltså blygsamt ut för att vara Böckernas bok, Biblia. Det är en 383 sidor tjock lunta, lika finstilt som grovkornig. "Litteraturens historia är dess ligisters", hävdar Lob inledningsvis, och ger sen prov på hur en sådan historia kunde ta sig ut. Den yttre formen har han hämtat från Boccaccios Decamerone. Under pesten 1348 flyr där tio florentinska damer och herrar ut på landet, där var och en av dem under tio dagar - decamerone betyder just "de tio dagarna" - berättar en historia om dan för varandra.

Lobs ramhandling är moderniserad, förbättrad och förtydligad, skulle han väl själv hävda, samt till Göteborg förlagd. I Göteborg utbryter sålunda en förskräcklig herpesepidemi. Sju damer med anknytning till vissa antika muser och tre herrar flyr epidemin. De slår sig ner på Känsö i en tio dagars lång karantän. Där låter Lob dem återberätta åtskilliga verk ur världslitteraturen, i sammandrag.

Lob är en skapelse, som gör vad som faller honom in. Liksom Falstaff, fakiren, parodierar och pastischerar han. Men han gör det utifrån en position hitom Lenny Bruce. Persiflaget, förlöjligandet, förhånandet har dock en lång tradition, där det smädats med könsord och fekalier, där det hetsats mot folkgrupper och där kvinnor förnedrats, för det är en mansdominerad tradition, liksom samhällena där den odlats. Det gäller att håna, kanske inte allt vad heligt är, men allt vad heligt anses vara. Oslagbar mästare i detta överbjudande av en samtids alla moraliska och intellektuella lågvattensmärken är förstås den encyklopediske Rabelais. (Encyklopedi är f ö ett av de många ord som Rabelais har hittat på, av grekiskans ord för "kretsformig" "uppfostran".) Men vad är Rabelais egentligen? En ligist? Snarare en till ligist förklädd moralist. Utan några jämförelser i övrigt tror jag det gäller också för Lob.

Författaren Lars-Olof Bengtsons skapelse Lob är en man som vantrivs i kulturen på riktigt. Och med kulturen menas här framförallt kändiskulturen. Det är ingen tillfällighet att han på bokens baksida anför tre älskvärda förhandsomdömen om Biblia, tillskrivna respektive Lennart Hyland, Hagge Geigert och Siewert Öholm. Dessa tre är föremål för infernaliska angrepp tvärs genom hela Biblia och förföljs alltså ända ut på dess baksida. Andra som får schavottera är K Lönnå, C Peters, jur kand H Sjöström, fil dr E Witt-Brattström, herr och fru Søgaard, S Tapper, L Babs, P Svanslös, O Dysseus, E X Pressen - jag kan inte ränka dem alla upp, en sådan tabula honoratiores skulle fylla halva den här sidan.

Lobs metod påminner mig om ett gammalt Blandarcitat. Jag är inte ute efter monarkin som sådan, utan efter kungen personligen! Och i en intervju i G-P Aveny (11-17 sept) tillstår Lars-Olof Bengtson också att han är ute efter ärekränkning.

Den utmattade anmälaren rekommenderar ingen att, liksom han har varit tvungen göra, läsa Biblia från pärm till pärm på kort tid. Men en varning till den alltför late läsaren är kanske på sin plats. Lösryckta bitar säger nog föga om styrsel, riktning och mål utöver personangreppets nivå. Det råder inget tvivel om att Lob är otrevlig på riktigt, och att läsningen av denna hyperbolens kataklysm ibland kan vara seg som gummi arabicum. Men det råder heller inget tvivel om att han ofta är riktigt rolig, vass, rentav briljant i sin groteska satir, och ödmjukt eller iallafall fogligt underkastad dess benhårda krav på konsekvens.

Det råder inte heller något tvivel om att Lars-Olof Bengtson med Lobs Biblia etablerat sig i första ledet bland svenska samhällshäcklare.