Vårens romandebuter präglas av lågmäldhet, bedövande findstämdhet. Men ett rejält tramp i klaveret kan noteras.

På våren satsar bokförlagen på debutanter och nyare författare. Då finns det förhoppningsvis mer utrymme och intresse för nyheter än på hösten. Det är således så här års man ska försöka ta reda på vart svensk berättarkonst är på väg inför 90-talet.

Det första intrycket är att vi befinner oss i en perod av närmast bedövande finstämdhet och lägmäldhet. Tystlåtna unga herrar och damer berättar om ännu tystlåtnare unga herrar och damer. Är man "ensam och språklös" har man sen ett par år stora chanser att få sitt öde skildrat i samtidslitteraturen.

- - -

Ingen estetisk masochist i Istanbul kan bli ens hälften så utmanande som en vanlig, öldrickande, svensk motorcykelkille från Göteborg som säger vad han tycker om kvinnor och feminister. Excelsior (Kulturföreningen Ran) av signaturen LOB har redan blivit en kultbok för präktighetströtta svenska intellektuella.

Det är som en Lasse O' Månsson med pornografiska förtecken. Det är en orgie i vulgaritet, snusk och kvinnoförakt. Boken är omöjlig att citera, ja att referera. Den känns mycket befriande. Det mesta är gjort för att jäklas, men emellanåt får LOB in en klockren fullträff, som stycket om hur hans stil uppfattats om han varit feminist eller den lilla bilden från Carola Häggkvists Scandinaviumkonsert.

Naturligtvis är inte heller detta någon möjlig väg för svensk roman in i 90-talet. Men i väntan på författare som vill berätta vad som händer i Sverige är det åtminstone befriande med någon som stör ordningen.