| Krönika om kärlek,
bokhandeln och LOB.
Jag har alltid gillat att jobba med böcker. Det är antagligen perverst, men för den delen inte mindre sant. Som gymnasist arbetade jag extra på Stockholms stadsbibliotek. Där träffade jag min första kärlek(sic!). De andra fann jag i nämnd ordning på humanistiska biblioteket och Kungliga dito. Jag skulle inte titta åt en karl som inte gjorde sig med en bok i handen. Det är inte snobberi, det är exempel på god smak(sic!). Böcker är erotiska symboler. Freud suggererade ett samband mellan stark sexualdrift och intellektualitet. (Tänkandet skulle ha uppkommit i ett försök att sublimera drifterna.) Ha det i åtanke nästa gång ni är i bokhandeln... Den egentliga anledningen till att jag jobbar i bokhandel är nog att det aldrig upphör att fascinera mig hur och varför just den kunden attraheras av just den boken. Extra roligt är det förstås när det kommer vad man kan kalla riktiga vattendelare. Det händer. Första gången jag på allvar började grubbla över dettta(sic!) fenomen var när Suzanne Bröggers "Créme fraiche" kom och tidnigarna skrev (mest manliga recensenter) att det var en kvinnokampsroman med erotisk knuff. Vad händer? Så gott som inga kvinnor köpte boken, men en hel hoper välklädda män i yngre medelåldern gjorde det, ungefär samma sort som idag köper PC Jersild eller Per Wästberg. Inte Kerstin Ekman. Möjligen Combüchen. Dagens vattendelare heter "Excelsior" och är skriven av LOB, Lars Olof Bengtsson. Den har möts(sic!) av ovationer från alla (maskulina) läger. I DN påstår Göran Greider att det är det senaste skriket från arbetarklassen. I Expressen hyllar Mikael Löfgren LOB:s enorma mod när det gäller att pejla svenska folkets fördomar. Själv ställer jag mig undrande till både mottagande och litterär produkt. Det är beklämmande och torftig läsning; till största delen består boken av enbart könsord, rättare sagt ett enda könsord: fitta. Det säger sig självt att detta ord inte kan kombineras i det oändliga, inte ens om man som LOB utsträcker det till att gälla för hela svenska folket (förfittat), Lars Gustavsson(sic!) eller TV-männen (kärringfittor). För att hålla stånd mot det av skitsakskvinnor styrda svenska samhället griper LOB till det enda vapen han har: mellan bena. Jag förstår inte varför man inför denna bild av en psykotisk verklighetsupplevelse inte ställer sig frågan VARFÖR? Dvs inte varför skriver LOB en sådan bok, för det är uppenbart att han är djupt psykiskt skadad. Nej jag vill ställa frågan VARFÖR är "Excelsior" ett litterärt uttryck som män behöver idag? För den säljer ju. Det är årets pojkbok. Och vad de utan undantag mycket unga männen (av den bleka och finniga sorten som i gamla sexualhandböcker varnades för att runka bort ryggmärgen) får ut av att köpa denna "Excelsior", det anar jag, men det blir svart i min själ när jag läser en passage som denna: "Det är inget större fel på kvinnan. Jag erkänner att jag inte har någon humor. Men byt ut ordet kvinna mot exempelvis jude så får vi se hur många som skrattar. Ebba Witt-Brattström (bildtext: Ebba Witt-Brattström har nyligen doktorerat med en avhandling om Moa Martinsson. Hon arbetar också extra i Nya Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan i Stockholm.) _______***_______ Mitt svar på ovanstående utbrott och intervjun i Aftonbladet (infört i påföljande nummer av Bulletinen): LOB svarar Ebba Som provokatör ser man längtansfullt fram emot recensenter och kritiker som helt tappar huvudet och far ut i de mest ogenomtänkta och enfaldiga påhopp på ens person. Detta har till min stora glädje vederfarits även mig (ehuru i begränsad omfattning). Detta främst genom den övervintrade rödstrumpan Ebba Witt-Brattström, som med sina arroganta och mästrande överklassmanér, har förärat mig att vara själva arketypen för Mannen, vilken personifierar alla de egenskaper en sådan sipp borgartant hatar och fruktar. Att jag har spegelvänt feminismens nazistinfluerade människoindelning (Män är halva människor. Deras hjärnhalvor är förkrympta. Gud är en kvinna. Mannens hjärna har blivit omodern. Männen är förlorade på grund av deras fyrkantiga känsloliv, akterseglade av den livfulla kvinnan som har kontakt med universum på ett sätt som män aldrig kan få.) "analyserar" hon på sitt säregna sätt, som att jag är "pervers i klassisk mening" och att jag "har stannat i den fas då det lilla barnet upplever sig som omnipotent och världen utanför blir en hotfull kastrerande mor". Det finns ingenting som folk älskar så som sina fördomar, och ingenting de hatar så som de människor som försöker ta fördomarna ifrån dem. Ebba inser inte att det är sig själv och hela kvinnorörelsen hon har analyserat, med allt det djupa penisavund och manshat som är inbyggt i denna. Excelsior är hennes spegel, där hon själv och henns fula inre obarmhärtigt avslöjas. Hon känner inte
igen sina egna utgjutelser över det motsatta
könet, vars enda skillnad i Excelsior består däri att
de är spegelvända och alltså riktade mot hennes eget
kön. Hennes könsfascistiska gapande bedrivs som jag
beskrivit i Excelsior och kallas av Ebba och hennes
mansfruktande småsystrar för
"jämställdhetsarbete för
attitydförändringar". Som jag sagt i en intervju i
tidningen April: Men jag höjer min bägare för Ebba! Hon har visat att mina provokationer har fungerat och gått fram, trots vad Den Kulturella Socialstyrelsen i Aftonbladet och andra vill hävda. Hon har reagerat precis som jag förutsett! Det var bl a för henne jag skrev Excelsior. Lars-Olof Bengtson. LOB. (undertext: Ebba Witt-Brattström har avböjt att kommentera.) |