NÄR LOB, Lars-Olof Bengtson, debuterade för snart fyra år sedan med nidskriftsamlingen "Excelsior" tog det inte lång tid för kritikerkåren att dela sig. Många - i likhet med mig själv - gladdes åt den språkliga fantasin och den råa tonen. Andra uppfattade boken som ett stycke litterär-moralisk vandalism, och stöttes av de sexistiska och rasistiska skämten. Ganska snart kom diskussionen att kretsa kring huruvida Lob var att uppfatta som en brutal, omoralisk sälle eller som en konstnärligt medveten moralist. Detta kom möjligen att skymma den mer intressanta frågeställningen: Vilket är "Excelsiors" förhållande till samtidslitteraturen?

Den frågan får förnyad aktualitet i dag, när Lob skickar ett nytt verk ut i offentligheten. Men även om Biblia bär många likheter med debutboken, kan den knappast läsas som en uppföljare, därtill är den genremässigt för avvikande. (Däremot ryktas det att en verklig arvtagare till "Excelsior" redan är färdigskriven...) "Biblia" är en genuin Böckernas bok. Den består av drygt hundra parafraserade klassiker ur världslitteraturen, från Homeros och Dante till Lars Ahlin och Jan Guillou.

Också själva uppläggningen är klassisk, minst sagt. En herpesepidemi drabbar staden Göteborg i början av nittonhundranittiotalet. Sju damer i stadsdelen Kortedala beslutar att i preventivt syfte bege sig till en ö i södra skärgården och där vänta ut smittans härjningar. Till följeslagare och beskyddare väljer de tre unga män. Tillsammans kommer de överens om att varje dag under de följande tio dagarna återberätta var sitt mästerverk och, vid behov, förbättra det.

Så sker, och på uppslagsrikedomen går inte att klaga. Världslitteraturen förvandlas efter några raska snitt till värstinglitteratur. En del är roande, en del oroande. Ett problem som "Biblia" delar med "Excelsior" är att det stundtals blir rätt tjatigt. Riktigt bra blir det enligt min mening först den tionde och sista dagen, när författaren tar itu med de största bland klassiker: Homeros, Sofokles, Dante.

Min personliga favorit är omdiktningen av "Iliaden", som i Lobs version handlar om de göteborgska fotbollshuliganernas framfart i Örebro hösten 1970, när Blåvitt ramlade ur allsvenskan:

"Sjung, mina damer, om vreden som brann hos de blåvita änglar
olycksdiger, till sexårigt kval för kamraternas hjältar"

Utomordentlig - och ärerörig - är nydiktningen av "Kung Oidipus", som här handlar om mordet på Olof Palme. Lysande är Lobs "Inferno", som han med den borne göteborgarens sensibilitet naturligtvis förlägger till Stockholm, kändisars och feministers stad framför andra.

Det finns alltså mycket gott att läsa i "Biblia". Ibland hörs här en röst tala med ett allvar som kan få en att misstänka att också Lob, parodören, är en reellt existerande Lars-Olof. Här finns också många bevis på en ovanlig språkkänsla, utomordentligt demonstrerad i ett avsnitt om Lars Gustafssons stil.

Ändå saknar jag någonting: en berättelse som drivs av inre energi och inte enbart parasiterar på andra, en människoskildring som inte enbart syftar till att avslöja kändisar och hylla ligister. Med "Biblia" visar Lob med eftertryck vilken författarbegåvning han är. Bildning och teknik har han så det räcker och blir över. Nu väntar åtminstone jag med spänning på att Lob ska avslöja nya sidor hos sig själv, våga visa sig som författare.