RAGNAR STRÖMBERG med LOB genom världslitteraturen

DET VAR vid den tiden herpesepidemin rasade som värst i Göteborg och farsoten satte skräck i stadens för klassisk bildning och finkänslighet kända invånare.

Tio av dessa, sju kvinnor och tre män, flydde då till Känsö i stadens södra skärgård, där de under tio dagar återberättade tio mästerverk vardera ur världslitteraturen.

Dokumentationen av dessa vittra mödor föreligger nu: "Biblia" heter detta herkuliska verk och det liknar ingenting annat. Författaren LOB:s syfte är att rädda den värdefulla litteraturen undan glömskan som blir dess öde om den förblir i händerna på de kulturens Securitateagenter som han i "Biblia" namnger och brännmärker. Att han därvidlag inte bara förkortat återger utan också förbättrar dessa människoandens storhetsbevis bör därför vara honom förlåtet.

"Ack! O, ve! O, skräck! O, fasa! O, fan! O'Neill!" utropar berättaren i "Den unge Werthers lidanden", vilken undan för undan röjer sin sanna identitet: Richard Nixon, vid tiden för uppdagandet av inbrottet i Weltschmerz.

Läsaren får sedan följa med den "bögfriserade" Lismael på valfångaren Pernod, vars kommandobrygga borrats upp på samma sätt som "jugoslaver brukar göra i parketten varje december i sina vardagsrum för att sticka ner sina julgranar i", en sedvänja som rättskaffens sanningssägare som Bert Karlsson haft modet att påtala.

Den vita valen jagas genom en ocean av sperma, och jaktredskapen består bland annat av de speciella sexhjälpmedel som nynazister brukar beställa i Hagge Geigerts namn.

Att ge sig i kast med världslitteraturen för att i dess mest sakrosankta boningar släppa in samtiden filtrerad genom massmedialt desinformationsbrus är ett företag som kräver både fräckhet och litterär sensibilitet. LOB har dessa utförsgåvor i övermått, så när han besjunger busarna från Göteborg som 1970 rev Eyravallen i Örebro gör han det med "Iliaden" som förlaga och "omdiktningen" äger en poetisk kraft som får texten att överskrida pastischen.

Med Lasse Lucidor som vägvisare till underjorden befolkar LOB Dantes Inferno med förrädare som straffmissaren Staffan Tapper och andra honom misshagliga skrymtare och nidingar. Här finns en vild klarhet och expressivitet som gör att också den som aldrig läst en rad av "Den gudomliga komedin" mellan gapskratten förnimmer något helt annat: den stränga formkänsla som är den vilda idérikedomens förutsättning.

Detta demonstrerar LOB när han återberättar "Odyssén" med Charlie Norman som en nasal Odysseus. Lennie Norman och den kvinnliga boxaren och porrmotståndaren Bettan Andersson får ikläda sig Telemakos och Penelopes gestalter.

Det är inte bara den diatribiska och komiska kraften i LOB:s prosa, inte bara beläsenheten och den oförvägna integrationen av klassisk litteratur i samtida medial och skräpkulturell skval- och skvallermytologi som gör "Biblia" till något mer än en snillrik och rolig styrkedemonstration. Den har också moraliskt patos.

Skillnaden mellan "Biblia" och Excelsior" är större i moraliskt avseende än i stilistiskt: i Excelsior roade sig LOB med att mellan angreppen mot personer och företeelser som förtjänar förakt också puckla på helt oskyldiga.

I Biblia är hans angreppsmetod en annan och mer sammansatt, som i parodin på Lars Gustafssons "En biodlares död", där det respektlösa och det respektfyllda är inflätade i varandra.

Trots detta behöver läsaren aldrig tvivla på vem han agar av kärlek och vem han agar av hat.

Till aktörerna på den offentliga scenen borde man från och med i dag utfärda en varning. För det kan i fortsättningen bli svårt för många att framträda med anspråk på att vara till exempel stridbar och rebulistisk kritiker på Svenska Dagbladet, eftersom ingen läsare av "Biblia" kommer att kunna ta vare sig personen eller anspråket på allvar.

Därför är det hög tid att uppmana de för LOB:s kortedalska räfst utsatta att hinna före oss andra och köpa upp hela upplagan fort som fan.