Folkligt skratt eller förakt?

Lars-Olof Bengtsson (LOB) "Excelsior" Författares bokmaskin
Vem blir inte intresserad av allt det ståhej som Lars-Olof Bengtsson åstadkommit med sin bok "Excelsior". Här finns kanske något som kan skaka om lite i den idag dominerande, och föga inspirerande ytlighetskulturen.

När jag sedan lyssnade på radions kulturnytt, där denne respektlöse Göteborgsdebutant intervjuades mot bakgrund av några avsnitt ur boken, då blev jag än mer intresserad. Men nu mera av reaktionerna hos kritikerkåren än av själva boken.

För trots att boken i bokstavlig bemärkelse gödslar skit över bögar, kvinnor, invandrare, poeter och andra försvagande element i detta "Förfittningens" Sverige, så har den överösts med beröm av en stor kritikerkår. Ja från vissa håll talas t o m om "en ny Rabelais", eller en "vår tids arbetardiktare".

Det finns undantag. Gunilla Gränsbo i GT t ex har i ett allvarligt ögonblick betecknat boken som "rasistisk, kvinnoförnedrande, människoförnedrande och humorlös".
Men ändå, visst kan man gripas av en smått hädisk känsla av att närma sig förbjuden frukt inför dessa frigjorda fördomar och kiss- och bajsprovokationer. Det är som att göra en djupdykning till de primitiva drifternas regioner för att kolla hur dom förhåller sig till dagens krav på renhet, vett och hyfs. Det är ju inte alls säkert att de tycker vare sig som socialstyrelsen eller konsumentverket.

Tabu
Intill idag präglas vi som bekant av de oscarianska sextabuerna och renlevnadskraven, och i denna anpassningsprocess ligger också stävjandet av upproret och understödjandet av lydigheten och opportunismen.
Jämfört med Frykman/Löfgrens bok "Den kultiverade människan").

Det finns också en historisk motsättning mellan sinnlig och andlig kultur, något som t ex kommit till uttryck i förhållandet mellan den "ohyfsade" arbetarungdomen och den "välartade" studerandeungdomen. Jämför t ex med svingpjattarna på 1940-talet. (Det som Jonas Frykman tar upp i boken "Dansbaneeländet"), raggarna på 1960-talet eller dagens hårdrockare.

Ur den sistnämnda gruppen emanerar vår författare LOB. Därför kanske man också får se syftet med Excelsior som ett svinaktigt försök att föra ut klottrarnas och dasskrivarnas tuschplumpar till den litterära parnassen. Om än lite svekfullt inlindat i en massa pretentiöst "bildningstjafs".

Folkliga rötter
Det andra som gjorde mig intresserad av detta litterära fenomen hade ännu djupare folkliga rötter, nämligen sammankopplingen med Rabelais-traditionen.
Med Michael(sic!) Bachtins bok "Rabelais och skrattets historia" får vi en fascinerande beskrivning av den folkliga skrattkulturen under medeltid och renässans. Denna som kom till uttryck i karnevaler, komiska riter kring gycklare, narrar, jättar, dvärgar och missfoster, skojare och taskspelare av alla slag. Men det viktiga är just att vid dessa karnevaler vändes allt på ända under våldsamma överdrifter. Borgaren kunde förvändas till tiggare, prästen till horbock och tjyven till kung.

I såväl karnevaler som i litterära verk och vardagsspråk odlades dessa folkliga komiska burleskerier som en sorts parafras till den av gud och överhet hierarkiskt inrutade vardagen. Komiken, skrattet, den fräckt prövade upp- och nervända ordningen gjorde livet uthärdligt.

Kvinnoförakt
Det är kanske denna frihetsakt som LOB håller på med, tänkte jag, och gick och lånade bibliotekets enda exemplar av boken. Vad fann jag? Jo, i denna saliga blandning av dikter, prosa- och dramastycken (som enligt de lärde anspelar på den romerska vulgata bibeln, som i sin tur är en parafras på skapelseberättelsen)(sic!!!) fanns visserligen ett konsekvent nerskitande av mycket som idag är opportunt och smått "heligt" i vårt samhälle. Sådant som i ett avvikande mönster ses som kvinnoförakt, invandrarfientlighet, minoritetsförtryck eller rent av som fascistoida drag.

Det är det burleska språket och de makalösa överdrifterna som tillsammans med den litterära etiketten räddar LOB från den domen. Men ändå, av ursinnet och den envetna upprepningen att döma så är det svårt att tro att han inte i grunden hyser åsikten av att svenskarna p g a "TV-bögarna" och kvinnodominansen blivit det mest förvekligade ("Förfittade") folket i världen eller att idealet är "...sovjetmakt/ plus elektricitet/minus kvinnoprat/dividerat med tjurfäktningar/multiplicerat med hårdrock".

Upprepningar
Men vart tog det folkliga upp- och nervända skrattet och spontaniteten i de fräcka klottrarnas protester vägen? Jo, det försvann med det pretentiösa litterära bög-, fitt-, knull-, skit- och pisstragglandet genom 329 ganska tätskrivna sidor. Av alltför många upprepningar, om än bitvis spirituellt omprövade, utvecklas mer ritualer än tankefrihet.

Om de 691(sic!!!) avsnitten kortats ner till de kanske 100 som faktiskt är riktigt originella, humoristiska, ja några smått geniala, ja då kunde det blivit en bra bok i Lars Wivallius och Lasse Lucidors anda. Nu blir man mest uttröttad samtidigt som man konstaterar att dagens postmoderna litteraturkritiker är värda ett egen kapitel.