GARAGEROCKAREN Lars-Olof Bengtsson alias LOB har skrivit vinterns göteborgska kultbok "Excelsior", en hädisk parafras på första moseboken. Rolf Stridh har läst "LOBs bok" utan att finna något uppbyggligt, men väl sublima krockar mellan plumpheter och insikter. Bilden från det raserade Haga i Göteborg, en miljö som fött det uppror där LOB hämtat sin inspiration.(sic!)

Vinterns kultbok i Göteborg är bibelparafrasen Excelsior av signaturen LOB. I prästbetyget heter han Lars-Olof Bengtsson och är känd från större garagerocksammanhang. "LOB:s Bok", som den heter på gatan, har tagits emot med lika blandade som svallande känslor. Mikael Lövgren(sic!) hyllade den i Expressen och poeten(sic!) Gunilla Gränsbo pulvriserade den i GT, från så gott som identiska utgångspunkter.

Ett hädiskt uppror
Främst är Excelsior ett uppror mot en strömlinjeformad, salongsanpassad föreställning om vad litteratur är, ett brutalt sökande efter gränsen för vad man får skriva. LOB säger själv att boken innehållsmässigt pendlar mellan det banala och det anala(sic!). Det är också mycket riktigt en bok som kännetecknas av en envis fixering vad kiss & bajs, som öppet förespråkar en konsekvent rå och bigott linje i synen på kvinnor och invandrare, som intar en trångsynt provinsiell hållning och på andra sätt utmanar den goda smaken.

Kända personer förolämpas i ordalag som inte kan missförstås, Alice Babs har ett överdimensionerat tandkött och C-G Hammarlund njuter sexuellt av att plåga små barn. Vad som sägs om Sune Mangs, Bertil Gärtner, Siewert Öholm och andra är otryckbart på alla andra platser än i Excelsior.

Sist men inte minst: boken är hädiskt nog uppbyggd efter Första Mosebok kap. 1-25, med smärtsam överensstämmelse. Här besudlas själva grunden för kristet tänkande och ursprunget för all västerländsk berättarkonst.

Plumpheter och insikter
Hur man än letar finner man inget uppbyggligt i den här boken, inga upphöjda resonemang, eller ens spår av det sanna, det sköna eller det eviga. Däremot kan man finna hur många avancerade ordlekar och rappa vitsar som helst, strålanden(sic!) spitituella infall och sublima krockar mellan plumpheter och insikter, allt serverat med pokerface och hänsynslös ironi.

"Man får läsa boken med en nypa salt", sa LOB till mig när vi träffades på Radio Göteborg, "eller nej för fan - man får ha en hel saltgruva."

Slatt! Där landade min pannkaka på bakrutan på den flotta Mercedes som stod parkerad nedanför mitt köksfönster. Men bilens ägare skall inte gnälla för det här. Tänk bara på alla svältande barn i Ethiopien! De skulle ha varit jävligt glada om de hade fått pannkakor slattade på sin bakrutor till sina Mercedesar!

Bonden kom hem
det lutande tornet i Pizza
från en lång dags slit
det lutande tornet i Pizza
han ställer sin lie vid spisen
det lutande tornet i Pizza
Han längtar
den lutande pizzan i tornet
efter sin älskade
den lutande pinnen på Torsten
Om hon inte är här innan hösten
den pissande lutan i tornet
bränner han ner hela byn
den tutande spisen i Hornhals

Efter att ha läst Excelsior, talat med LOB och följt diskussionen om boken, har jag framför allt påmints om en sak - att litteratur absolut inte har något med hyfs och veta hut att göra, varken i hur den kommunicerar eller hur den bedöms. En av LOB:s segrar i boken är att han pekat på de tjocka tabuvallar som vi hycklande påstår att vi sprängt för tjugo år sedan. En annan seger är att ha lyft fram förbjudna attityder ur garderobernas mörker, attityder och åsikter som vi hycklande svär att de är döda, men som lever och har hälsan i medvetandets sörjiga bottenskikt hos respektabla svenska medborgare.
Vore dessa attityder verkligen avdöda skulle Excelsior vara en ofarlig bok. Den är livsfarlig. Så tunn är vår civiliserade polityr.

Inga restriktioner
Men att explicit smutskasta namngivna kända personer, då! Kan det tillåtas eller förlåtas? Hur tror du Ria Wägner känner sig när hon får veta vad det står om henne?
Det är ett komplext problem, som jag anser att man kan dela upp i tre svar. För det första måste principen slås fast att det inte går för sig att ge ut en bok där det står att Honken stammar och att Boris Becker ser ut som en fitta i ansiktet. För det andra att bokens idémässiga och konstnärliga inriktning med nödvändighet får konsekvenser som tar sig det här uttrycket. I just den här boken är frånvaron av restriktioner villkoret för bokens existens.

För det tredje är det viktigt att begrunda hur vårt förhållande till kändisar styrs av mediavärlden. Kändisarna kliver praktiskt taget in i våra vardagsrum varje kväll och exponeras så att de ska uppfattas som folk som vi har en äkta relation till.
Det anses helt normalt att tro sig veta något om hurdan Ingemar Stenmark är innerst inne, att vilja gifta sig med Pam Ewing eller att ha en bestämd uppfattning om Claes Elfströms(sic!) slipsar. Och på den vägen är det.

Det är alltså en kultbok, en farlig bok och en rolig bok. Det är dess karaktär av antilitteratur som gör den till en ovanlig litterär upplevelse och kulturfientligheten som gör den till ett viktigt kulturellt bidrag till en diskussion om vår samtid.