Skit, snusk, verbala hatorgier kastade mot det svenska kändissorlets patrask och våldsamma utfall i samtliga politiska väderstreck är innehålllet i "Excelsior" (RAN) av debutanten LOB.

LOB är identisk med Lars-Olof Bengtsson. Göteborgare och f d punkrockare med ansiktet prytt av ett rakbladsärr som minne från en extatisk spelning. Han gör nu en märklig debut och kommer sannolikt att fara "mot höjden" (av latinet "excelsior") med detta alster som har stora förutsättningar att bli kultbok.

"Excelsior" är ett mycket egensinnigt och originellt verk utan annan jämförelse i decenniets unga litteratur. LOB:s språk är det språk som ofta brukas men sällan eller aldrig kommer ut i offentligheten eftersom det skrivna språkets ayatollor förbjuder att offentligt användande av den komiska uppkäftighet som en upphetsad hockeypublik kan vråla ut.

LOB:s språk har rötterna i skiten.
Bara detta sistnämnda gör att "Excelsior" kan tas för ett anstötligt verk av den läsande publiken, en blaffa inte värdig seriös behandling. Ett skäl som sannolikt är förklaringen till varför LOB refuserats vid ett antal förlag(sic!!!). Boken var inte tillräckligt strömlinjeformad för att passa marknadens behov, d v s den medelklassiga publikens värderingar.

TRYCKTE SJÄLV
"Excelsior" är alltså utgiven utan stöd från de etablerade förlagen. LOB svalde inte förtreten och lät manuset glida ned i byrålådan för att komma igen mer följsam och försiktig. Han tryckte själv sitt eget manus.

Den smidige anpasslingsförfattaren livnärd av stipendier och tacksam för smulorna från de stenrika förlagshovens bord är annars den mer typiske åttiotalsförfattaren. Få och lysande undantag finns givetvis.

Merparten av decenniets unga författare ger annars sken av att vara ett sällskap som någon gång under den litterära karriärens förstadium utfört någon typ av kollektiv självstympning för att försäkra sig om den rätta andliga polityren.

ÄNGSLIGHET
Resultaten har givetvis inte låtit vänta på sig. Större delen av den unga litteraturen är fullkomligt ointressant för de breda folklagren. Smädare och provokatörer gör inte litterär karriär i Sverige. Det svenska samförståndet på den politiska arenan har förvandlats till litterär ängslighet. Skam åt den som biter den hand som föder en. Det skrivna ordets förmåga att väcka förargelse har väl aldrig någon gång under historien stått så lågt i kurs som just nu.

Litteraturen under låt säga 1700-talet var i väsentliga delar mer uppkäftig och provocerande än de bleka sparristexter som nu lämnar de etablerade förlagen.
Förklaringen till fenomenet torde vara att ett väl inavlat kotteri av litterära dörrvakter håller hård kontroll på kön utanför.

Men nu kommer alltså provokationen lika plötsligt och vitalt som en gång rocken eller punken. Samförståndets tidevarv har passerats.

SLÄNGD I KÄFTEN
LOB är slängd i käften och kvick i repliken. Han vältrar sig vällustigt i göteborgsvitsar och anala utsöndringar och demonstrerar fnissande kroppens håligheter. Ingenting är för honom heligt. Han är bildstormaren. Hans hat och förakt mot överhet och rådande värderingar blir i "Excelsior" de tystades och maktlösas uppkastningar då de är berövade alla andra uttycksmöjligheter. I den meningen är LOB folklig, men bara i den meningen.

Anslaget är annats häftigt. Texten är uppbyggd som en parafras på Bibeln med kapitelindelning och numrerade verser. Varje kapitel är i sin tur försett med latinska citat från, uppges det, Första Mosebok samt innehållsdeklarationer typ "Människor kan uppdelas i tvenne kategorier; pissbögar och svin" eller "Jag har ingenting att säga - och jag tänker säga det högt".

Omslagets frånsida har ett foto av psykoanalysens fader Sigmund Freuds mottagningsrum i Wien. En fingervisning om att den manierade upptagenheten vid tarmtömningar kan ha en annan innebörd än bara provokationens. Likheten med Lars Noréns diktsamlingar från 60-talet är anmärkningsvärd. Men Norén är en egocentriker. LOB kastar sin skit ut på gatan.

PÅ TOMGÅNG
De folkliga dragen i LOB:s förstlingsverk får dock inte skymma undan det faktum att hans provokationer ibland gå på tomgång. Den i grunden mycket intellektuelle LOB får ett drag av tillkämpad populism när han vräker ur sig reaktionära smädelser. Det är verkningsfullt enbart inom litterär provokation eftersom en viss typ av institutionaliserad "progressivitet" gått(sic!) tål att skrattas åt. Det kan vara roligt att röra om i radhusen ibland.

LOB bör alltså läsas av alla över femton år som tar litteraturen på allvar och inte i sitt inre gömmer en Khomeini. Då är det roligt att det rått pubertala kaserngårdsflabbet inställer sig ögonblickligen.