Brahms bättre än rock

Av Åke Lundqvist

"Detta är utan något som helst tvivel säsongens märkligaste bok på svenska språket."
Det är klart att man studsar till inför en så tvärsäker formulering i en recension. Är det Lars Ahlin som åsyftas? Lars Gustafsson? Delblanc?

Nä, författaren heter Lob. Det vill säga han heter Lars-Olof Bengtsson, men kallar och skriver sig Lob (uttalat: låbb) och hans bok bär den stolta titeln "Excelsior". Det är latin och betyder "högre" elleer "mot höjden".

En mer rättvisande titel vore "Neråt" eller "Ner i skiten".

Ty "Excelsior" är en 290 sidor lång skymfning av samhället, kulturen, den goda smaken, feminismen, alla tänkbara moraliska värden "och annan evig skit". Ett enda exempel:

Gamla bedagade
tredje klassens slaskhoror
eller
"äldre kvinnor"
som veklingarna kallar dem,
visas för mycket hänsyn
i dagens Sverige.
Man borde ju i stället
lära dem veta hut
genom att rycka deras handväskor
mosa deras glasögon
örfila upp deras fula trynen
stampa ihjäl deras äckliga hundar
stegla deras präster
och släppa sig i deras kyrkor.

Så där är det sida upp och sida ner.

Effekten understryks av att boken är uppbyggd som en parallell till Första Mosebok. Den är, liksom Bibeln, skriven i korta "verser" och varje kapitel har en hänvisning till Moseboken. Kanske kan man kalla "Excelsior" en antiskapelseberättelse.

Litterär Kurt Olsson
Denna bok har nu fått stora och entusiastiska recensioner i många tidningar. Författaren har jämförts med Rabelais och Henry Miller. Någon har kallat honom en litterär motsvarighet till Kurt Olsson - med det hotfulla tilägget: "Stockholms dagar är räknade." Ty naturligtvis kommer Lob från Göteborg.

Vem är han?

Vi sökte upp honom i hans lägenhet i ett slitet hyreshus i Kortedala. Till det yttre motsvarar han förväntningarna: skrynklig jeansjacka, lappade jeans, tatuerade armar, långstipigt hår, glesnande på hjässan. Som en luggsliten och aningen överårig rockmusiker.

Det är precis vad han är (förutsatt att man kan vara överårig vid 30). Rock har han spelat sen punkvågen på sjuttiotalet, med hattexter mot byråkrati och poliser. På väggen hänger ett foto från den tiden: Lob med gitarren i högsta hugg(sic!) och blodet flödande från ett rakbladssnitt på kinden.

Ännu i dag erinrar ett långt ärr på kinden om den konserten.

Rock spelar han fortfarande:

-Jag har försökt sluta, men det går inte, det är så jävla roligt.

Tog sig i kragen
Lobs bildningsväg fram till debuten avviker också från den för svenska författare gängse: tidigt skoltrött, skolkade mycket på högstadiet, slutade efter nian, jobb som mopedbud, några år i hamnen och på Saab-Scanias fabrik, en period av arbetslöshet, socialbidrag och fylleri.

-Det var några jobbiga år. Sen tog jag mig i kragen, tänkte: Jag måste fan göra nåt av livet. Så jag började plugga på komvux. Nu läser jag sista årskursen på naturvetenskaplig linje.

-Det är roligt och mycket givande.

Säger han med ett tonfall av mönsterelev.

Och under vårt samtal är det inte den rakbladsskärande rockaren eller den litteräre flåbusen, utan en annan bild av Lob som tonar fram: en abitiös komvuxstuderande med allvarsmin och framtidsplaner och avancerade konstnärliga intressen.

Lyssnar på Brahms
-Numera hör jag aldrig på rock, bara på P2. Lyssna på Brahms och plugga matte går väldigt bra ihop, faktiskt. Ett tag lyssnade jag in mig på Wagner. Tannhäuser, Parcifal och alltihop. Nu hör jag helst Beethovens sena stråkkvartetter. Det ska vara lite tyngre grejer. Haydn och Mozart är jag inte mycket för, det är klassisk skvalmusik.

För närvarande sitter Lob på första parkett och betraktar uppståndelsen kring "Excelsior". I Göteborgstidningarna rasar en häftig debatt om hur boken skall tolkas:

-Det finns en skola som säger att det är arbetarlitteratur, att jag är vår tids proletärförfattare. En annan skola säger att det är satir, en tredje att jag är moralist.

-Och så finns det en del som har reagerat som jag hoppades: de tycker att detta är det värsta skit som har skrivits. Såna reaktioner tycker jag är väldigt inspirerande.

Sagt med allvarsminen och komvuxblicken.

Nå, men vad menar han själv? Vad i "Excelsior" är allvar, vad är ironi, vad är nonsens?

-Den frågan tycker jag inte att jag bör svara på. Det är ju just meningen att läsaren inte ska veta vad som är vilket. den effekten vill jag inte förta genom att förklara mig.

Skit i alla former
Och varför denna upptagenhet med skit i alla dess former, och odörer och detaljer?

-För att det finns så mycket skit. Jag ville skriva en maxihädelse. Och en förtjänst med att stapla så mycket skit på vartannat är att läsaren till slut tvingas reagera och fråga sig: Vad är det som driver författaren att hålla på så här?

Ja, vad är det som driver författaren?

-Att komma åt hyckleri, konventioner och konvenanser. Allt som folk gör och säger och tycker fast dom egentlligen inte menar det. Sånt är skit. Och sån skit finns det massor av, överallt.

-Och massmedierna förstås: massmedier är verkligen skit.

Lob har utgett "Excelsior" på eget förlag. Det beror inte på att andra förlag har refuserat den.

-Jag ville själv hålla koll på produktionen, ville inte att nån annan skulle lägga sig i och försöka stryka och ändra. Personangreppen i boken är ju också så grova, det finns en uppenbar risk för åtal. Därför ville jag själv stå som utgivare.

-Så jag sålde min skivsamling och åkte upp till Författares bokmaskin i Stockholm och tryckte och band boken själv.

-Det hänger i från punktiden, det där behovet att håll koll på allt. Vi ordnade alltid våra konserter själva, utan inblandning från utomstående. Vi misstrodde alla.

"Excelsior" är avsedd som en jätteprovokation. Resultatet har blivit att författaren omfamnas av kritikerna. Boken har tryckts i en ny och större upplaga, kanske är den på väg att bli en kultbok.

Är inte hela effekten förfelad då?

-Jo, men jag tror att många kritiker tycker att det är för mycket skit och snobberi i kulturen. Att det utges många böcker och målas en massa tavlor som inte har nåt att säga, men som ändå bemöts med respekt och högaktning. Så jag tror att dom tycker det är skönt med en sån bok som jag har skrivit.

Bildtext: Lob, Lars-Olof Bengtsson, tar livtag på anständigheten. Foto: Mats Sandelin