En medveten moralitet

Lob har skrivit en bok. Han egentliga namn är Lars-Olof Bengtson, boken heter Excelsior (Ran) vilket på latin betyder "uppåt"; och till sitt innehåll beskriver boken en diametralt motsatt rörelse.

Det är en omsorgsfullt amoralisk historia, en text som vältrar sig i skiten och som fått göteborgskritikerna Mikael Löfgren (Expressen 6/12-88) och Johan Öberg (G-P 16/12) att skumma över av glädje. Öberg tycker att få böcker är angelägnare just nu, Löfgren beskriver boken som modern arbetarlitteratur och ser hela vänsterns framtid som avhängig av hur man läser den.

SJÄLV har jag svårt att inse dess manifesta betydelse, alltså bokens specifika vikt som just klassisk, proletär upprorshandling - den aspekt av "Excelsior" som både Löfgren och Öberg betonar. Visst är Lobs bok en i stora stycken förödande rolig uppgörelse med den goda smaken, ett samhälle beskrivet i fragment ur Lobs - en hårdrockare från Kortedala - grodperspektiv, en skrift också full med lärda allusioner till Rabelais, Nietzsche & co, en parafras på bibelns skapelseberättelse som själv är en syndaflod av kassa vitsar, infama personangrepp, rasistiska klichéer och hundraprocentigt smaklös sexualitet.

MEN det finns ju så många. Snäppet nedanför litteraturens etablissemang, kryllar det av rallarsvingar och sparkar mellan benen på vedertagna sanningar. För några år sen hjälpte jag till med att göra en bok på Författares Bokmaskin i Stockholm. Under ett par närmast tropiskt heta sommarveckor satt vi där i den ändå kylslagna, fuktiga källarlokalen utan fönster; alls inte ensamma utan omgivna av en stor samling kufiska individer, kurande över sina ordbehandlare med blicken stint och hypnotiskt på skärmen. Dygnet runt. Politiska grupperingar, poesidebutanter, religiösa sekter och fantasyförfattare: alla med den mer eller mindre uttalade föresatsen att bryta sönder ord och ordning.

Plus en massa skrifter av "Excelsiors" typ. Uppgörelser, fräckheter, fyndiga stridsrop från grupper som annars inte kan göra sig hörda i offentligheten; ofta låg just den här sortens böcker spridda i lösblad över lokalen. flottiga av pommes frites och nerstänkta av kaffe, eller liggande på golvet med ett fotavtryck tvärs över - som för att betona dess efemära karaktär.

BLAND ANNAT därför inser jag inte "Excelsiors" särart som politisk pamflett. Gläntar man bara snabbt på dörren till litteraturens hemlighus, hittar man säkert en hel hög med liknande - och bättre - provokationer. Fast OK, huvudsaken är väl att dörren överhuvudtaget öppnas.

Naturligtvis finns det också orsaker till att just "Excelsior" väckt uppmärksamhet. Ett par är ju uppenbara: tillfälligheten i att Mikael Löfgren på sitt matbord hittar en vit bok vars första upplaga tycktes på Bokmaskinens filial här i Göteborg(sic!); och bokens karaktär av vad samme Löfgren kallar "ett aggressivt lokalpatriotiskt vrål".

En tredje orsak är tiden. Det är groteskens era: i Sverige vinner Peter Kihlgård priser för sin skälmska roman om siaren Teiresias, Jacques Werup skriver om åldrade pornografer, och Torgny Lindgren excellerar i beskrivningar av kärleksguden Frös manslem; internationellt är den karnevaliske 1500-talssnuskhummern Rabelais och hans uttolkare Bachtin populärare än någonsin. En tid som delvis gör dogm av omvändandet. "Det låga" som Lobs "Excelsior", kanoniseras nu ofta lika programmatiskt som någonsin "Det höga".

MEN det här är långt ifrån hela bilden. Ur ett annat perspektiv är "Excelsior" en intressant - och kanske t o m viktig - bok. Lobs speciella ironi ger inte bara en extra dimension åt just den här texten, den kan också ses som ett grepp representativt för en hel skola av modernt berättande.

Ironin är hårt knuten till det samförstånd Lob etablerar. En värld av mediafigurer och sportstjärnor; alla smädas för sina synder i avhuggna hänvisningar. Vi förväntas känna till Staffan Tappers straffmiss mot Polen i fotbolls-VM -74 - för det kallas han Quisling - och Glenn Strömbergs manér att filma till sig straffar, såväl som "Honkens" stammande, Bertil Gärtners kvinnohat och Lennart Swahns homosexualitet. Allt detta presenteras som vedertagna sanningar, som en del av vår kulturs undermedvetna och fritt villebråd för anspelningar eller plumpa vitsar.

PRECIS ALLA från Kungen till Boris Becker, flimrar förbi i en parodisk "name-dropping", en vulgär pendang till finkulturens lärda referenser. Men - vilket är viktigt - Lob stannar inte här. Han ironiserar också över ironin: överdriver den här driften med god smak, den värld han skapat (alltså enligt samma mönster som Gud skapade resten av universum) är i sig själv en parodi på den proletäre hårdrockarens tillvaro.

Den här berättartekniken är besläktad med den hos Mare Kandre och Stig Larsson, eller den stockholmska teatergruppen Galeasens arbete. Alla har de liksom Lob nått fram till en slags "tredje nivå", en parodi på parodin eller ett brott mot brottet mot den första, "realistiska" nivån.

HOS LARSSON och Kandre (i hennes senaste bok) parodieras eller förvrängs ett icke-realistiskt, symboliskt gestaltande genom att det som i en "rimlig" tolkning borde vara symboler inte längre symboliserar, utan enbart betecknar sig självt. I Kandres senaste tror jag att man bör läsa det långsamma, mardrömslikt omständliga händelseförloppet helt bokstavligt och inte allegoriskt; i Larssons fall sträcker sig parodin ända in i språkets minsta strukturer: de element som tidigare enbart fått sin mening som symboler i ett större sammanhang, har hos honom helt slutat "betyda" något annat än vad som uttryckligen står där.

Galeasen å sin sida förhöjer gesterna och utspelet i det symboliska berättandet, tills det överskrids. Man förevisar spelsättet mer än använder sig av det: "Så här spelar vi icke-realistiskt". På samma sätt säger Lob: "Så här bryter man mot den goda smaken".

SÅ när Mikael van Reis (G-P 5/1-89) undrar om inte "Excelsior" döljer en moralist, tror jag att han har rätt. För Lobs parodi på parodin på god smak, för tillbaks till den "första nivåns" klassiska moraluppfattning. Men istället för dess till stora delar förenklade skiktning i svart och vitt, möter vi här en moraluppfattning som tvinnats ett varv och problematiserats genom att först parodiera det vedertagna, och sen själv bli parodins objekt.

Under den totalt oanständiga ytan är "Excelsior" inte så mycket det uppror mot vedertagen moral som Öberg och Löfgren sett, utan mer en estetiskt medveten moralitet. Alltså: inte en porrtidning innanför skolbokens uppslagna pärmar - utan precis tvärtom.