Att läsa böcker är minsann inte alltid så roligt, ibland faktiskt ganska långrandigt. I mina mörkaste stunder frestas jag t o m att anta att besinningslöshet och överdrift är omöjliga egenskaper i ny svensk litteratur. Begreppet lagom tycks vara inkorporerat i de litterära konventionerna.

Desto lyckligare blir jag därför när mina farhågor å det värsta kommer på skam. Ett opus som återupplivar smädediktningen har nämligen i dessa yttersta dagar kommit i tryck: "Excelsior" av debutanten Lars-Olof Bengtson, eller Lob som han kallar sig.

Få saker går fria från klander i denna drapa. Rättvis och befogad kritik blandas utan en blinkning med de mest hejdlösa och oöverlagda påhopp man kan föreställa sig. Hån av massrörelser och likriktning ställs sida vid sida med fruktansvärt råa personangrepp. Det hela kryddas av en osmaklig blandning av kiss- och bajshumor, runkfixering, självförhävelse och kvinnoförakt. Först och främst är emellertid "Excelsior" en fruktansvärt rolig bok som skrattar åt allt och alla.

Det säger väl nästan sig självt att ett verk av detta slag måste vara späckat med inkonsekvenser och rena självmotsägelser. Är man tillräckligt rabiat nås snabbt en punkt där det inte längre är möjligt att argumentera. "Excelsior" är därför inte möjlig att läsa bokstavligt. Inom dessa pärmar ryms förvisso också satir av gammalt hederligt snitt, men i högre grad är boken en sorts metasatir.

Angreppen är så överdrivna och inkonsekventa att det oftast inte är möjligt att ta dem på allvar. Genom att läsaren mer eller mindre tvingas tolka satiren som ironiskt menad blir satiren i sig föremål för satir.

"Excelsior" kan sålunda läsas på olika sätt, men åtminstone ett av dessa är livsfarligt, nämligen om man blir förbannad. Saknar man självironi bör man absolut inte stifta bekantskap med Lob. Chansen att själv inte drabbas av något av hans utfall är minimal.

Men för den något mer nyanserade läsaren är "Excelsior" oerhört befriande: den benämner alla tabubelagda tankar och erfarenheter; ger namn och uttryck åt allt fult, simpelt och förbjudet. Man genomlever en sorts psykoanalys i miniatyr vid läsningen; en sant aristotelisk katharsis. Tankesystemet och kroppsmaskineriet rensas och renas i ett skrattets syrabad som fräter bort alla gamla beläggningar. Spänningar löses och aggressioner försvinner. Man känner sig hel och frisk efter att ha läst "Excelsior".

Lob är ett bevis för att man kan äga snille trots att man är galen. Må han inte låsas in i glömskans mörka garderob av puritaner, tråkmånsar och den s k god smakens likbleka väktare. Jag kan, medan jag i förväg gottar mig åt en utlovad del två av "Excelsior", inte annat än instämma med författaren:

Den som påstår att mina skrivna alster skulle vara dåliga, är ettdera av följande fyra alternativ:
1. En komplett idiot, som är helt okänslig för litterära strömningar.
2. En homosexuell, sadistisk pedofil.
3. En avundsjuk författare som ljuger.
eller
4. Sune Mangs.
I alla fyra fallen förtjänar de naturligtvis inte att bli tagna på allvar. (Möjligen att bli tagna i röven.)

Lars-Olof Bengtson (Lob): Excelsior. Ran.