I DN (28/12) skriver Stefan Jonsson en intressant genomgång av höstens romanlitteratur. Med ljus och lykta söker han efter en litteratur som förmår att provocera, som hittar en egen form och som därmed bryter sig ut ur det förutsägbara. Han hittar några exempel som han menar kunde kallas provocerande litteratur, men glömmer den mest systematiska provokationen - nämligen signaturen LOBs Excelsior (recenserad på denna sida av Johan Öberg 16/12).

Excelsior är en enda lång och guttural vägran att infoga sig i Litteraturen, att skriva normala berättelser och tilltala läsaren med ett meningsfullt uppfordrande budskap. Men paradoxalt är boken samtidigt mycket litterär och genomtänkt. Författaren vänder stilsäkerheten till en säkert formulerad stillöshet, berättelserna gör han så usla som möjligt, men som helhet är boken nogsamt uppbyggd kring själv Urberättelsen - Första Mosebok. Och frågan är om inte denna jäsande massa av "Dålig smak" döljer en moralist.

DET VORE FEL att kalla Excelsior för antilitteratur, bättre vore att tala om "alitteratur", ungefär som 30-talssurrealisterna. LOB exponerar Litteraturens undermedvetna. Men hur skall man då relatera denna underliga texttingest till svensk, samtida litteratur i övrigt.

Kanske kunde man gå till Stig Larsson - en av åttiotalets mest provokativa författare, enligt Stefan Jonsson och andra. Stig Larsson upplöser berättelser, excellerar i språkvig dumhet och skapar amoraliska frilägen, men är trots allt rejält väl inkorporerad i den litterära institutionen.

Men här finns ändå ett slags sammanhang mellan författarna LOB och Larsson. I Stig Larssons roman Introduktion finns ett parti som jag kom att tänka på när jag satt med Excelsior. Bokens huvudperson heter Thomas och har hamnat i en sorts läger i ett framtida socialkuratoriskt Sverige. Thomas har nämligen anpassningssvårigheter. I lägret träffar han Leif som hamnat där som straff för att han skrivit en förargelseväckande bok - "Skitboken" kallar han den.

Så här berättar asociale Leif för anpassnissvåre Thomas:

"Jag gillar inte att känna den sorts begränsningar som alltid finns i huvudet. Man vet ju efter ett tag hur man ska skriva. Och det är jävligt förödmjukande. Så jag ville göra någonting som skulle vara helt för jävligt. Alltså så där in i helvete dåligt. Jag skulle själv spy över den... och det är inte så jävla lätt... Nä du vet det är nästan stört omöjligt att göra nånting som är så där svinaktigt dåligt. Går man över gränsen för det som kan accepteras blir det ändå uppskattat, åtminstone efter ett tag. Du vet om man skriver riktigt grov pornografi - det finns en fransk författare som heter... ja han skrev rätt grova saker - så du vet då blir det genast nån sorts konst över det hela. Det blir anti-litteratur... Jag ville inte att det skulle bli det, så jag blev tvungen att undvika allting som kunde avslöja en sorts intelligens. Det skulle vara rena rama skiten."

Så sa Skitbokens författare Leif som sedan beskriver handlingen i sitt opus - han låter en stor del av Kändissverige kopulera i en grotesk pornografisk kavalkad som inte bara inkluderar Stenmark, Carola och Kungen utan till slut också Lech Walesa, Jungfru Maria och gymnastikstjärnan Mary Lou Retton.

Om LOB läst Larsson vet jag inte, men blasfemikern Leifs Skitboken är tveklöst en föregångare till blasfemikern LOBs Excelsior. Skillnaden är att vad Larsson skriver blir litteratur - Skitboken blir ett motiv - medan LOB skriver alitteratur - han gör som Leif, men med den skillnaden att han inte helt lyckas undantränga en sorts intelligens och ännu inte hamnat i läger. Men vad står nu "a" för i alitteratur.

En fråga för Freud.