Med Excelsior har göteborgaren Lars-Olof Bengtsson (Lob) skrivit en bibelparafras, som med sin aggressivitet och fantastiska smaklöshet, tar andan ur läsaren. Karln är otrolig. Sida upp och sida ner hetsar och hädar han. Hans attack befinner sig ljusår från allt vad litterär konvenans heter. Excelsior är ett märkligt folkligt epos och en mycket oroande läsupplevelse, skriver Urban Krsitiansson.

HAN HETER egentligen Lars-Olof Bengtsson, men kallar sig för Lob! Hans verk heter Excelsior (Ran; distrib. Anthropos förlag) och är uppbyggt som ett slags bibelparafras, närmare bestämt efter Versio Vulgata, Gen. Kap. 1-25.

I Lobs version blir syndafloden en plaskblöt vistelse på semesterön Madeira tillsammans med Jorma Halonen. Mannen med Finlands modernaste kostym. Den stora språkförbistringen som utbröt under byggandet av Babels torn ger Lob idén att uppehålla sig vid omöjliga språk. Danskan till exempel. Den går nämligen inte att tala. Enligt författaren får man kräkas, stöna, hosta och fisa fram detta språk.

SÅ LÄNGE KUNDE man kanske ta alltsammans för ett humoristiskt och för all del också raffinerat romanbygge i joycesk-stil, fyllt av anspelningar och paralleller. Nu är det emellertid inte Excelsiors form, även om den inte är helt oäven, som tar andan ur läsaren, utan aggressiviteten och den fantastiska smaklösheten.

Lobs drakoniska utgjutelser av fördomar lämnar oss vimmelkantiga. Det är inte sant, tänker vi. Karln är otrolig. Det hetsas och hädas sida upp och sida ner.

Det existerar inte en fördom eller en smaklöshet som inte Lob exploaterar. Här vädras otillständigheter och luftas koprofagins vokabulär. Det kackas med en fermitet som kan få vilken oförvitlig medborgare som helst att slänga ifrån sig boken med ett upprört tjut av vämjelse.

LOBS ATTACK befinner sig ljusår från allt vad litterär konvenans heter. Det mesta karaktäriseras av en sådan obändighet att det inte infinner sig några direkta litterära släktskap eller förebilder. Det är klart att man kan komma att tänka på en Rabelais. Men slikt hetsande tycks mig mera befryndat med vad en riktigt vass stand-up comedian gör.

En sådan som vänder ut och in på sig själv och placerar dallrande, rykande rukor av fördomar mitt i fejan på sin publik. Ungefär som Lenny Bruce chockbehandlade sitt auditorium med lika delar humor och olust.

JUST KOMBINATIONEN av raljerande och utslungandet av hart när ofattbara giftigheter gör Excelsior till en mycket oroande läsupplevelse. Samtidigt frammanar Lob en motkulturell nisch.

Ty Excelsior är ett märkligt folkligt epos. En bibelparafras bestående av vitsar, dikter, slagdängor, pastischer, skrönor och personangrepp. Med andra ord en ovanligt fantastisk kökkenmödding av subversiva göteborgska utfall.

DEN HÄR BOKEN kommer sannoligt att väcka en del anstöt. Inte minst några sardoniska angrepp på namngivna kändisar. Lob har här överfört den muntliga berättartraditionens ymniga bruk av kändisnamn i mindre smickrande sammanhang till litteraturen.

Över huvud taget hämtar Excelsior mycket av sin originalitet och vitalitet från just det muntliga berättandet, både vad gäller innehåll och form. Den lyckas också till sin läsare (ifall han eller hon ännu inte bränt upp boken) förmedla lite av den intimitet och det samförstånd som uppstår mellan två polare vilka berättar roliga historier för varandra.

Det här kan delvis ha att göra med att Excelsior, enligt uppgift, skrevs med tanke på att läsas enbart inom författarens vänkrets i Kortedala. Det lär ju inte vara helt oviktigt vem man som författare riktar sig till. Om Lars-Olof Bengtsson hade skrivit med tanke på vad en ljummen lektör på ett stockholmskt statusförlag kan tänkas gilla hade han för det första aldrig kallat sig Lob och för det andra aldrig framställt stockholmaren som en anemisk pissbög.

EXCELSIOR kan sägas vara skriven i kylan. Dess intentioner går utanpå det mesta. Lob har med all kraft sökt skaka av sig det falska samförstånd som bland andra media söker kleta över öppna sår och motsättningar. Därför torpederar författaren också det idealiserande kacklet och gör små kulor av den konsensus som nödtorftigt försöker dölja det himmelsvida avståndet mellan dem där uppe och dem där nere. Och bara det motiverar ju både det ena och det andra.

Excelsior är en smegma-kontaminerad dionysisk ejakulation som inte väjer för något.

Socker-Conny har erövrat litteraturen.