Universum, världen och Sverige betraktas utifrån Göteborgs horisont och Göteborg betraktas i sin tur av en liten grupp hårdrockande människor i göteborgaren Lars-Olof Bengtsons (Lob) debutbok Excelsior. Här är alla slag mot samhällets veka liv tillåtna och humorn är rå och hårdkokt.

EXCELSIOR ("högre") är ingen roman, ingen essä, inget epos, ingen myt, ingen förbannelse, ingen diatrib eller humoristisk traktat. Boken är allt detta, på en gång, en förlösande kaotisk och degraderande gästabudstext, uppbyggd efter Bibelns Första Mosebok och med ett om möjligt än egendomligare innehåll.

Någon distans mellan djup tragik och våldsamt skratt är här absolut omöjligt att upprätthålla. Detta är en estetisk ekologi i arbete.

Pseudonymen Lob: en blandning av Lot och Job, ett eget sfäriskt språk, den arabiska visdomens kärna el-lobb. Kanske har ordet något med lovsång att göra (så likt och så oerhört mycket bättre än Sandro Key-Åbergs Lovsånger!), men det korrekta Kortedalauttalet lär vara låbb och är en fotbollsterm som rimmar på jobb, kanske på labb, en sån man sträcker fram, ett sånt där man analyserar, experimenterar och är allmänt noggrann. Lob, rund som ett runt ord, som en snuskhummer och dåre. Ingen "förfittare" som låtsas vara "proletär", utan tvärtom en autodidakt proletär som låtsas vara författare och som har insett att det enda sättet att skriva litteratur är att driva med den.

EXCELSIOR berättar om de stora och små världarnas skapelse och undergång. Om Excelsiors skapelse och upphovsman Lob. I Excelsior är Lob Gud, geniet, mästaren. Han slutar också första kapitlet med en parodi på Mosebok 1:31: "Tja, mera komplicerat är så här är det faktiskt inte att författa ett mästerverk..."

Universum, världen och Sverige betraktas utifrån Göteborgs horisont. Ur detta perspektiv föds den lika måttlösa som självparodierande självkompensationen. Bokens hela röstläge finns med några undantag här, när det inte plötsligt glider över i en svårlokaliserad, "ren" poesi.

Och Göteborg betraktas i sin tur utifrån en liten miserabel grupp hårdrockande människor, vars hävdatecknare, häcklare och stundom beljugare och baktalare Lob är. Hela bokens fiktion är sådan att vad vi får oss till del bara är ett spår av vad som kan ha förevarit under dess människors gästabud, resterna av ett den göteborgska hårdrockens epos, ett apokryfiskt evangelium, en röra av reminiscenser, missuppfattade dialoger, vitsar, kunskapsteoretiska utläggningar och lustmord.

Hjälten är den vidrigaste av de vidriga. "Prostatauslingen" Ingmar Pihl, "den snabbaste käften väster om Partille", vars huvudsakliga verksamhet består i att pissa ner sina vänners och sina egna badrumsmattor - en permanent påminnelse om en annalkande syndaflod. Mellan dessa i vedertagen bemärkelse föga mänskliga varelser och det stora universum utbreder sig ett hav av skit och piss, av "media", av horeri, Stockholmsimperialism, TV och av ett "förfittat" folk som ingenting annat kan hitta på än att sitta och runka framför TV:n! Här är människorna gyllenbruna om munnen av allt skitprat. Se här en kostlig bild av Sverige nu inför julhelgen! Här hjälper bara Gamla testamentets tunga artilleri:

"Moder Svea
är en hora
som utan skrupler
säljer sina barn
åt vilken död som helst.
Och hon ger sin kärlek
bara åt den
som kan betala för den."

För den som slår ur en sådan på en gång sant profetisk och karnevalsk position är alla slag mot samhällets veka liv tillåtna, mot de mest illustra företrädarna för det offentliga vardagsrummet, mot dem som med Lobs termer antingen är "pissbögar" eller "svin". Att bekämpa dem och "kvinnorna" blir under de givna omständigheterna en fråga om liv och död för Lob i själva diktandet av Excelsior, "Boken", universums enda verkligt goda och renande element.

OCH NÄR BOKEN slutar har Lob tvingats till lustmord på ett hundratal namngivna skitkorvar/offer. Och minst av alla - det bör eventuella processmakare lägga på minnet! - skonar Lob sig själv:

"-Vi arbetare måste alltid komma ihåg att...
-Klappa igen brödfittan, din jävla knegarskit, och se till att samla ihop skroten till din proletärlåda och packa dig härifrån parnassen!
Visst kunde jag tänka mig ett bättre mottagande från kritikerkåren när jag begick min debut som diktare, men det bekom mig inte speciellt. Ty när allt kommer omkring, så är det ju inte för kritikerna man skriver. Utan för alla de villiga kändisknullande skönheter som flänger upp sina slaskiga horfittor för första bästa kukskalle som säger att han är författare."

Sådant är berättandets modus. I det språkliga självsvåldet, den råa hårdkokta humorn och koprolalin möter en kulturell Göteborgs-identitet som i sin syndaflod spolar det mesta av vad staden tidigare producerat, och då framför allt decennier av brackig göteborgiana.

Lob emanciperar stadens kulturella fattigdom och upprättar direkta, odiplomatiska förbindelser mellan detta bedrövliga "glada" Göteborg med dess eviga fotboll, dess fingerade och verkliga hemmamän från Biskopsgården och världskulturen: Bibeln, Shakespeare, Rabelais, Kierkegaard och Nietzsche.

Få böcker tycks mig angelägnare och roligare att läsa just nu än Lobs bok.

(bildtext: Lars-Olof Bengtson (Lob) är inte en författare som låtsas vara proletär utan är en autodidakt proletär som låtsas vara författare och som har insett att det enda sättet att skriva litteratur är att driva med den, skriver Johan Öberg.)