"-HÄR STÅR ATT GUD skapade världen på sex dagar och...
-Ja, avbröt jag hårt. Secket jävvla haffsverk! Se bara så dåliga svetsningar det är här i balkarna. Dom liknar ju fågelbajar! Bultarna sitter för glest och nitarna har redan börjat gå upp. Jag tycker hela konstruktionen verkar jävligt ranglig. Nä, hade den där jävla Gud tillverkat detta universum på Götaverken, hade han fått göra om alltihop, det kan jag bara tala om för dej, lella tös. Men snacka du gärna med min granne härintill. Där har vi en annan slarvig jävel. Han är inte noga med nånting. Han är från Jugoslavien han också, precis som eran Gud säkert är..."

Vad är detta?

För några veckor sedan låg plötsligt boken på mitt bord - som det brukar heta. Men den här gången var det bokstavligen sant. När jag kom ner från vinden där jag arbetar hade någon (en vuxengymnasielärare, skulle det visa sig) lagt en tjock vit bok på matbordet. Lob hette författaren. "Excelsior" boken. Framsidan pryddes av en av de vanligaste bilderna på Shakespeare. På baksidan fanns ett fotografi av ett arbetsrum i tung borgerlig stil: Freuds

Där fanns också ett citat av Anthony Burgess: Detta är ett mästerverk som jag önskar att jag hade skrivit - om jag bara hade kunnat. Från bokryggen glodde en dödskalle i ett spader med texten "born to a life - living to risk it" runtomkring.

Den tryckta tillägnelsen riktade sig bland andra till Freddie Wadling, en rocksångare här i Göteborg. Mitt exemplar var numrerat (72/200). Vände jag på bladet såg jag att copyrighten innehades av Lars-Olof Bengtson (LOB!) och att han tryckt boken på Författares bokmaskin 1988.

Första kapitlet hade mottot "In principio creavit Deus caelum et terram" - Vulgata-bibelns första ord - och rubriken "Om författarskapet, universum och annan evig skit".

Vad var detta?

Jag ska försöka ge er en föreställning därom. Låt mig omedelbart slå fast att det var länge sedan jag skrattade så mycket, så högt och så lågt - ja, ibland till och med oroligt! Men "Excelsior" har också fått mig att tänka.

Till exempel på hur Jan Fogelbäck och andra inom Folket i Bilds och LO:s nya kulturfront egentligen tänker. "Har de unga författarna vänt världen ryggen?", som det hette vid en debatt härförleden. eller när Fogelbäck med folkhemsk tyngd avvisade denna sidas ankangrepp "mot mig och hela arbetarrörelsen".

Ginge huvudmotsättningen mellan ankan och de unga författarna på ena sidan, Fogelbäck, LO och världen på den andra - ja, då vore sauken klaur, som det hette i min barndoms Karlskrona. Upprördheten blir förståelig först om det är världen som vänt Fogelbäck "och hela arbetarrörelsen" ryggen.

I det inledande citatet ur "Excelsior" finns inslag som skvallrar om "arbetarlitteratur". men där finns också annat. "Gud" t.ex. Och "göteborgska". För att inte tala om "invandrarfientlighet" och en "nedlåtande attityd mot kvinnor".

Anledningen till citationstecknen är att boken gör bruk av fördomar utan att reduceras till dem.

"Excelsior" är inte "arbetarlitteratur" men genomlyst av klasserfarenhet och politisk-moralisk vilja. Den är varken religiös eller ateistisk men uppbyggd som en parafras - in i minsta vers - på Genesis, medveten om (de kristna och sekulariserade) svartrockarnas bestående herravälde.

Den är ingen bygdebok utan ett aggressivt lokalpatriotiskt vrål.

"Excelsior" är perifer i Enzensbergers mening, och inom Sveriges gränser. Stockholm är dess Bonn; de därifrån transmitterade åsikterna om vad som är rätt, sant och vackert, dess kräkmedel. Den är varken rasistisk eller sexistisk, men driver med vår rädsla för dessa skillnader - ibland med en sådan framgång, fruktar jag, att läsare kommer att kasta boken i från sig och på varandra.

Allt detta sammanhänger med att "Excelsior" inte är litterär. Den är inte införstådd. Bokens informella väg till mitt bord är ingen tillfällighet. Författaren gav ut boken på eget förlag därför att han hade skrivit den för sina kamrater (nu ska han ge ut den i en större upplaga). Lob tänkte på läsaren innan han tänkte på förläggare.

Det betyder inte att hans bok är kufisk eller sluten. Tvärtom. Den bärs av en verklighetssyn som skärpts snarare än fördunklats av tillvaron bortom offentligheten. genom en värld som är minerad av falskt medvetande och lättköpt nihilism, och som såväl medier som "packföreningsrörelse" vänt ryggen, lotsas vi av en berättare med ett förbluffande lokalsinne, ständigt mån om sin läsare: Är du med? Ser du mig? Orkar du?

I en annan mening är "Excelsior" högst litterär. Dess genre är diatriben, smädeskriften, utslungad av ett jag med samma namn som författaren, bosatt i Kortedala, Göteborg. Dess form är den för sammanhanget mest effektiva: dikten, vitsen, dialogen, skrönan, aforismen.

Samtliga 25 kapitel inleds med latinska citat ur 1 Moseboks 25 kapitel (det sägs att författtarens bror är präst och att han själv var en av stadens vildaste rocksångare; numera läser han på vuxengymnasiet).

Varje kapitel har lika många avsnitt som Bibelns verser. Det anspelas på Rabelais, bellmanska bibelexploateringar, baudelairiska elakheter, en självöverskattande desperation som i "Anteckningar från ett källarhål" - men inget, jag upprepar inget, försöker att göra det hela rumsrent.

Det vore ändå lönlöst. Därtill är antagonismen för stor, personangreppen för sårande.

Utfallen mot namngivna och alltjämt levande personer kommer troligen att väcka anstöt, eventuellt åtal. Sune Mangs, Siewert Öholm, Per Ahlmark, Staffan Tapper, Kacka (stavat med K) Israelsson tillhör dem som drabbas. Frågan är (åtminstone i en del fall) varför de drabbas.

Sune Mangs - som uppges ha gett ut debattboken "Demokratin är idiotisk!" (Smilfinkens förlag) - tycks ha utseendet emot sig: "som en gammal hora i Amsterdam". Vad gäller Öholm är det nog mer framtoningen: "Efter en rask genomgång av hans senaste diktsamling 'Den kristna mansrollen, sedd genom skär velour' förstår vi att han aldrig har insett de blodiga tinningarnas charm".

I ett annat fall ligger skandalen i att författaren vet "vem Per Ahlmark är, men han har inte en aning om vem jag är". Staffan Tappers straffmiss mot Polen 1974 ådrar honom epitetet "vår tids herr Judas Quisling" - och det är väl inte mycket att orda om. Hårdare - för att komparera ett av Lobs favoritadjektiv och -adverb - är behandlingen av Kacka Israelsson:

"Vart tog den famöse sångaren och röstutsöndraren Kacka Israelsson vägen? Jag minns hur vi, när vi var barn, brukade bevista hans konserter. Vi stod längst framme vid scenen och skrek: Come on, Kacka!
Vi ansåg att han skulle göra som hans namn bjöd honom, men det gjorde han aldrig - i alla fall inte så att vi såg. Sen försvann han bara. Men vart tog han vägen? Jag skulle så gärna vilja ha tag i honom, så att jag kan delge honom mina åsikter om hans namn. Ja, jag skulle vilja tadla honom för hans brister i uppträdet, vilket han inte gjorde till ett avträde. Tänk så besviken han gjorde oss smågrabbar! Det var ju blott därför vi hade kommit dit. Vem fan vill stå och lyssna och försmäkta till den kraxande rösten från en idiot vid namn Kacka? Vi ville ju bara se honom göra som han HETTE! Hur många gånger skall jag behöva säga detta? VA?"

De kända namnen - för det är ju dem, inte personerna, som Lob fogat in i sin bok - är betydelsefulla på en massa olika sätt. De kan kontrastera de mycket lokala ord, (fula, främmande, förvrängda) som författaren använder sig av - eller utgöra degraderade motsatser till de ord som åsyftas i följande aforism.

"Förbjud ett ord, och du ger det makt!"

Kändisnamn är de mest tillåtna ord som finns, nästan. Som sådana är de fiender, bidragare till den allmänna "folkförfittningen". Men ofta är de också något annat, om än utan sina upphovsmäns avsikt. Tappers missade straff, till exempel. Kackas röst eller Ria Wägners snörförsedda glasögon ingår i den mest kollektiva av kulturer. TV:s. Inte för att TV skulle vara något att ha, tvärtom, men det tillhandahåller gemensamma referensramar: något att hata tillsammans.

Och minnas, det vill säga hata retrospektivt. TV och radio är outsinliga källor för den moderna nostalgi som enligt författaren odlas av "inframodernisterna" (i mostats till ultra-m).

Kändisnamnen lämpar sig utmärkt för nedmontering på platsen - Kissinnger blir Karlstadhoran Kiss-Inger - och drabbas ofta av idrott(sic!), tjuvkoppling och bortkörning av andra, "hårdare" ord.

"Hejdå! eller för att använda den odödlige filosofen C-G Hammarlunds ord:
-Att plåga små barn får mig att njuta sexuellt!
Nä, egentlligen sa han aldrig så. I stället sa han de ord som erinrar om ett mycket djupt och melankoliskt psyke, och om en äkta och väldig insikt om det mänskliga dilemma vi befinner oss i, då vi når de svåra stunder i vilka vi anfäktas av svårmod och vanmakt. Han sa:
-Hejsan! Hejsan!"

Också ett ord som "poststrukturalism" är frekvent, nåja, åtminstone fyra gånger förekommer det - och aldrig med samma innebörd. Att "diskutera poststrukturalismen" betyder i tur och ordning: att tala med sin undulat, att knulla, att skjuta någon i ryggen så att han dör, att gasa ihjäl människor i miljontal.

Lob diktar om syndaflodsberättelsen så att den handlar om charterturisters svårigheter - inte minst berättartekniska - när det ösregnar på Madeira, och förlägger Sodom och Gomorra till en båtförening med otillräcklig övervakning.

Allt tack vare "det fenomenala svenska språket", som han hela tiden tänker på, tänjer på, tänder på. Berättaren är helt besatt av sin bok, bara glimtvis skymtar sonen Bebben och hustrun förbi, och kvinnor utanför fönstret. Ibland sänker han tonfallet så att man nästan tror honom. Som när han skriver om en av bokens antihjältar, prostatauslingen Incontinentius Plascus, även kallad Ignatius Pilatus och möjligen döpt till Ingmar Pihl:

"Prostatauslingens nederlagsdömda leverne har satt sig på min hjärna likt en hundskit som fastnat på skosulornas undersida. Min metod för att bli kvitt detta obeskrivligt besvärande ämne ur min skalle är att jag försöker skriva av mig det här. Ungefär som man kletar av hundskiten mot en trottoarkant. En möjlig räddare för mig - en säker plåga för er..."

Jag önskar den här boken många läsare, bland dem Fogelbäck & Co/LO. Dels för att den är upprörande rolig. Dels för att den uppenbarar liken 80-talet har i lasten, de döda konventionerna, den till intet förpliktigande idealistiska retoriken. Lob pekar ut avstånden mellan dom däruppe och dom därnere, kastar om positionerna, degraderar, lyfter fram. Det finns paralleller till Kurt Olsson parasiterande på den goda smaken - men Lob är avsevärt rikare, obevekligare, smaklösare.

"Excelsior" är en betydande litterär erövring av en språkligt, intellektuellt och politiskt vibrerande muntlig kultur.

Frågan om hur vänstern och den radikala litteraturen förmår utnyttja sin under det sena 80-talet gryende optimism kan mycket väl hänga samman med hur den läser "Excelsior", hårdrocksmanifestet, bibelparodin, samtidsskildringen.

Stockholms dagar är räknade.