"Resan från Estland till Sverige, hem till Moder Svea.
Mitt beslut att vid första möjliga tillfälle fly ur landet fattade jag den 4 juli 1941, då jag hade hemma arrest, och inne i stugan hade tre ryska soldater med gevär, som höll vakt på mig, och detta mitt beslut fick sin fulla bekräftelse den 5 juli, då jag åter måste följa med till Saxby evangeliska bönehus där ryssarna hade sin stab. Denna skildring om mitt liv under ryssarna blir ett kapitel för sig självt senare.

Nu talade man om Sverige och om Tyskland, under tiden började yngre folk försvinna från ön, men jag hade ej ännu tänkt på det, ty arbetet tog tiden i sig, men nu en dag i september eller augusti, vilket datum jag ej kan minnas, så dök upp på Wormsö en i tysk militär uniformklädsel baron Taube och rikssvensken major C Motander och höll tal i nykterhetshuset i Hullo, och talade om att tyska myndigheterna hade gett tillstånd till en ålders- och sjuktransport av estlandssvenskar till Sverige, med villkor att åldringarna var över 60 år gamla och hade anhöriga som mottagare i Sverige.

Nu uppstod tanken här är även möjlighet för dig också, ty du har ju dina tre döttrar där. Tänkt och beslutat, åkte hem och talade om för sonhustrun min tanke och om hon även ville följa med, efter fattat beslut så tillbaka till Hullo och utfrågade noga av herrarna hur allt var och skulle tillgå och att jag hade tre barnbarn som jag skulle ha med mig, ty deras far var borta i Ryssland och utan dem kunde jag ej resa. Då frågade de om deras (barnens) ålder, jo 7, 5 och 2 år. Ja, de är ju omyndiga barn, de får resa med och de har ju väl en mor som måste resa med och så var det bara att vända mig till kommunalförvaltningen och börja med dokumenten för att bli klara.

Nu utkommen från herrarna bar det, fast sent på kvällen, till kommunalordförande för att meddela honom mitt beslut, över vilket han först blev liksom ordbestulen, men så sade han, jaså du har fått sådana tankar, ja det måste vara föreskrifter till dessa dokumenten då måste jag i morgon gå till herrarna för att få sådana. Nu var det någon i Hullo som frågade mig hur det var, jag sade det är klart jag reser nu med första transport. Detta gick som en löpeld över ön, han går nu, och så var folket på fötterna, och så var det ibland nej och ibland ja, men det blev ändå en gång verklighet av, så jag är nu i Sverige.

Så gick tiden ända till den 19 november så var budet att allt bagage skulle till Sviby brygga, och lastas för att få det över till fastlandet, befallt och efterkommet. Den 23 november var allt folk som fått sina resedokument klara på stranden, och så när kommunalordföranden Johan Lindström hade överskådat allt och allt var klart, alla kommit ombord, alla koffertar medtagna intet kvarglömts, gavs order att avgå. Båten sattes sakta i glid, farvälropen skallade, tårar fälldes i strömmar, ropen hördes: när ni kommer över, glömmer ej oss här, låten hämta oss även härifrån. Detta är ett minne som ej går bort så länge mina ögon öppnas här i denna världens ljus. Det måste slockna när mina ögon en gång tillslutas.

Nu ökade båten fart och om ungefär 1 timme var vi framme i Ruus (Rohuküla), där var allt bagage på kajen. Så kom tåget med passagerar- och lastvagnar, nu måste allt stuvas in på en begränsad tid, alla arbetsföra bedjas taga i. Allt hanns med i god tid och så vid skymningens inbrott satte sig tåget i rörelse, ty man måste rulla fram om natten under all mörkläggning för att ej bli bemärkt av flyg. Så till Hapsal, där steg Runöborna på, så vidare till Kegel, där växlades tåget in på en annan bana som ledde till Baltischport. Vid daggryningen den 24 november var vi framme i Baltischport. När det nu blivit arbetsdags skuffades vagnarna till hamnen, ty där väntade oss den vackra vitmålade Sveabolagets ångare Odin. Så fick vi gå ombord och blev mottagna av hjärtevänliga lottor och Rödakors-systrar, som tog hand om de sjuka och orkeslösa, särskilt må jag nämna Hans Lindkvist från Kärrslätt Kamas gård, blind över 90 år gammal. Nu var allt ombord, men ångaren får ej gå till sjöss utan kolade till yttre kajen, sjön bröt in och det knorrade och pep i linorna som var fästade om fästningsställen. Det mojnade på morgonsidan.