"Född 2 augusti 1922 på Kyrkogatan 7 i Katrineholm.

Började i skolåldern som tidningsbud på Katrineholms-Kuriren (KK) och sålde bl a lösnummer av tidningen vid SKF-porten. Då var tidningen eftermiddagsblaska och kostade 10 öre. Det var på 1930-talet. Bl a var en ivrig köpare Edvin Stigberg som då arbetade på verkstaden vid SKF. Han blev sedermera landstingsråd...

När jag slutade folkskolan 1936 började jag som springpojke på KK. Lönen var 7:50 per vecka. Utom körning av tidningar till tåg och bussar var det inkassering av räkningar för annonser och prenumerationer. Det var ofta man fick vända om utan att få betalt. När tidningen trycktes - det var en flatpress - fick man packa tidningarna. D v s stöta dem så det blev en jämn bunt om 25 eller 50. 1939 kom en ny modern press i bruk - den var från Tyskland och monterades av en tysk som hade bråttom hem då kriget börjat.

Sedan kom jag att börja på korrekturavdelningen. Där var Thomas Olsén verksam. Han var den som blev KSKs förste ordförande då klubben bildades på Rialto på norra sidan trettondagsaftonen 1919. Rialto var en teaterlokal. Där höll KSKs brottare till en gång i tiden så där har jag varit verksam som sekreterare många gånger. Rialto är numera borta - den revs när där var auktionslokal.

Från korrekturet kom jag över till sportredaktionen då jag börjat skriva idrottsreferat. KK var bland de första som fick teleprinter d v s direkt telegram från TT - jag tror det var redan 1934. Här fick man alla fotbolls-, bandy- och andra resultat. På söndagarna - det var mest söndagsidrott då - knattrade den här apparaten fram alla matcher. Vi hade en anslagstavla efter Kungsgatan. Där satte vi upp resultaten och det var alltid mycket folk och tittade. Än värre blev det när KK fått kontor i huset efter Köpmangatan. Där hade vi stora skyltfönster. När det var bandydags var det svart av folk på gatan - spelade KSK borta hade vi rapporter via telefon från matcherna. Det gick så långt att polisen satte stopp för anslagen i fönstret eftersom gatan blockerades. Vi fick då rapportera via högtalare åt gården. Men det blev visst bara en gång - nämligen då KSK var i Örebro och fick stryk med 15-0.

Sportredaktionen blev ett minne och jag blev allmänreporter - på en sådan här landsortsredaktion fick man lära sig allt. Roligt var det att intervjua gamla som hade många intressanta minnen. Jag minns också hur jag intervjuade Sebastian Tamm på Väsby i Julita som varit kaffeodlare i Kenya. Jag har också varit valsedelsutdelare för Folkpartiet. Det skedde i Floda där jag stod vid Sockenstugan, Folke Hellberg - chefredaktören - var ju stark folkpartist och i Floda hade fp en riksdagsman Olsson i Ramsta.

1941 kom jag att bli elev vid folkhögskolan i Sigtuna, där rektorn då var Manfred Björkquist, sedermera Stockholms första biskop. I Sigtuna träffade jag Gertrud som arbetade vid folkhögskolan. 1945 - den 18 augusti - gifte vi oss på pastorsexp i Katrineholm med kyrkoherde Gustaf Olofsson som förrättare. Det var han som inför kyrkoherdevalet några år tidigare 14 dagar före valet gått in i sossarnas arbetarekommun...han blev förstås vald...

Vi firade i år guldbröllop.

1947 kom jag att flytta till Sörmlandsposten i Eskilstuna - en morgontidning som köpts upp av J A Selander, då chef på Eskilstuna-Kuriren. Till chefredaktör på SP hade utsetts Erik Brandt som var min läromästare på KK. Han ville ha mig till SP men det blev bara ett år då tidningen lades ner. Så hade Selander blivit AV MED EN KONKURRENT: Jag var således arbetslös från årsskiftet - då fanns inga avgångsvederlag minsann. Jag hade emellertid lön till sista februari och extraknäckte då på sossarnas tidning Folket med idrottsreferat. Sedan blev det Flen och platsredaktörsstolen på KK, som då hade en del som hette Flens dagblad. Vi kom alltså att bo i Flen då Flen blev stad vid årsskiftet 1948-49. OBS glömde att nämna att Håkan var nyfödd i december 1947 då jag blivit arbetslös.

Tiden i Flen blev inte mer än drygt ettårig - en dag hade jag besök av Anders Yngve Pers från Vestmanlands Läns Tidning. Jag hade sökt ett jobb där som platsredaktör i Fagersta. Anders Yngve, som var en av Sveriges mest kända publicister, var på genomresa och hoppade av för att ta en titt på medarbetaren in spe. Det blev VLT och först kom jag att arbeta några månader i Västerås tills lägenhet var klar i Fagersta och här kom vi att stanna till 1954 och bl a uppleva att Västanfors blev svenska mästare i bandy.

Då gick färden åter till Katrineholm, där jag sedan snart blev redaktionsskreterare. 1963 - nyopererad för gallsten - började jag på Jordbrukarnas Föreningsblad som gavs ut av den kooperativa lantbruksorganisationen. Det var en veckotidning med jätteupplaga. 1970 slogs den fackliga organisationen ihop med den affärsdrivande till LRF Lantbrukarnas Riksförbund. Resultatet blev tidningen Land och där kom jag att verka till 1979, de flesta åren som chef för lokalsidorna med ett stort antal medarbetare underställda ute i landet. Sedan flyttade jag över till LRF-huset som press-sekreterare och var det till avgången i augusti 1987. Det innebar en mängd kontakter med journalister av alla de slag och framförallt gällde det att organisera presstjänsten vid riksförbundsstämmorna. Vi hade också flera stora demonstrationer under de här åren då förhandlingarna om jorbruksavtalet ofta skar sig med sosseregeringen. Minns särskilt ett stort skogsmöte i Timrå utanför Sundsvall. Det verkliga eldprovet blev dock i Stockholm då vi fick dit 20000 bönder från hela landet till ett möte i Humlegården och sedan tågade till Riksdagen. Polisen gav oss beröm - de hade aldrid varit med om något så välordnat. Vi utspisade alla de 20000 och några A-lagare med hamburgare. Vid samlingen i riksdagskvarteret visade sig dåvarande jordbruksministern Svante Lundkvist i ett fönster på andra våningen. Det blev en spontan kör med uppmaningen: Hoppa Svante!