Kyrkobokföring

I EUROPA
I Europa finns det anteckningar över dop, vigslar samt begravningar, för längre eller kortare tid , bevarade först från 1300-talet. Det är sällsynt att samtliga finns representerade i samma församling. De äldsta an-teckningarna finns i Frankrike och Italien, äldst är en för-teckning över begravna i den lilla östfranska staden Givry med begynnelseåret 1334. Uppteckningar för åren före 1500 är sällsynta. I länderna norr och västerut i Europa har de äldsta uppteckningarna begynnelseår i slutet av 1400-talet; de är synnerligen fåtaliga. Från Norden finns inga medeltida upp-teckningar bevarade. Ursprungligen var det enskilda präster, som av egen drift börjat föra anteckningar. Senare gavs för olika stift föreskrifter om register. Anledningen till att man började föra kyrkböcker under sen-medeltiden tros vara att man nått en kulturnivå, där man både hade behov av registren och möjlighet att åstadkomma dem. Omständigheter som gjorde registrering behövlig, hade redan tidigare existerat, men mot medeltidens slut började man fodra att, vederbörande skulle kunna lämna skriftliga bevis om sina levnadsförhållanden. Genom att församlingsprästerna i större utsträckning än tidigare blivit skrivkunniga, blev det möjligt att upplägga register. Det finns också speciella orsaker att upplägga kyrkoböcker. Släktskap begränsade personers rätt att ingå äktenskap med varandra. Under äldre tid var förbuden mot giftermål ("för-bjudna led") både talrika och invecklade. De berodde inte enbart på köttsligt släktskap utan även på andligt, ex.vis fick inte den döpte gifta sig med sina faddrar. För att avgöra om två personer hade rätt att gifta sig var det av betydelse att ha register över döpta och deras faddrar. En annan orsak till att register upplades var behovet att redovisa inkomster. Vid vigslar och begravningar - men inte vid dop - skulle en avgift betalas. Det var först efter reformationen, i början av 1500-talet, som dop-, vigsel- och begravningsregister mera allmänt började uppläggas. Detta gäller såväl före detta som fortfarande katolska länder. Protestanterna visade mycket tidigt stort intresse för kyrkobokföring, redan på 1520-talet började man på åtskilliga ställen i tysktalande länder att lägga upp register. De äldsta protestantiska registren - frånsett enstaka undantag - finns i Schweiz samt i södra och sydvästra Tyskland. I lutherska länder var det i Sachen, reformationens centrum, som bruket att registrera dop, vigslar och begravningar först slog igenom. Myndigheterna i Schweiz och Sydtyskland var de första att utfärda bestämmelser om kyrkobokföring. Ursprungligen fördes register nästan helt genom kyrkan, civil löpande folkbokföring saknades praktiskt taget fullständigt. I den mån den förekom (Italienska stadsstater) förefaller den i de flesta fall ha byggt på utdrag ur den samtidigt existerande kyrkliga folkbokföringen. Senare förekom i Nederländerna ( i varje fall i vissa områden ) från slutet av 1500-talet en civil registrering av giftermål samt begravningar.

I NORDEN
De första bestämmelserna om ministerialböcker i de nordiska länderna utfärdades i början av 1600-talet. I Danmark finns föreskrifter i synodalakter från Fyens stift 1607, enligt dessa skall såväl dop-, vigsel- samt begravningsregister föras. På 1640-talet utfärdades statliga föreskrifter om kyrko-bokföring. Den äldsta bevarade danska kyrkoboken är daterad 1611 och kommer från Nordby på Fanö, den innehåller endast dopanteckningar. I Norge är den äldsta bevarade kyrkoboken från Andebu i Oslo stift och har begynnelseåret 1623.

I SVERIGE
Det finns inga föreskrifter avseende kyrkobokföring i vår äldsta svenska kyrkoordning, antagen 1571 och författad av Laurentius Petri. Detta kan bero på att i de tyska kyrkoordningar som tjänat som förebild saknar bestämmelser för dop-, vigsel- och dödböcker. De äldsta rikssvenska före-skrifterna om ministeriallängder härrör från år 1608 och finns, dels i ett kyrkoordningsförslag, dels i en stiftstadga för ärkestiftet. Kyrkoordningsförslaget från 1608 liksom ett från 1619 blev aldrig mer än ett förslag. Det fanns därför inga gemensamma regler utan det var upp till varje biskop att utfärda föreskrifter i sitt stift. Den näst stadgan äldsta före-skriften är utfärdad i Västerås stift. Där var sedan 1619 den energiske Johannes Rudbeckius biskop. Han är en av svenska kyrkans stora biskopar. I Västerås stift kom han att utföra ett uppbyggnads- och organisations-arbete av stora mått. Till ledning för detta och för att få kontroll på hur det utfördes föreskrev Rudbeckius, att en rad för-hållanden uti församlingarna skulle antecknas, både sådana som rörde kyrkliga och sådana som rörde ekonomiska ting. Redan tidigt gav han föreskrift om att ministeriallängder skulle föras. Nästan samtidigt, 1631, blev Johannes Botvidi biskop i Lindköpings stift. I instruktionen för hans ämbete ålades han att tillse att det fördes annotationer om de döptas och begravnas namn. Han utfärdade (tryckta 1834) före-skrifter "Kyrko-böckerna i Linköpings stift skola så tecknas". Kyrkoordningen av år 1571 fick mycket lång livstid. Den gällde ännu vid mitten av 1600-talet. Då började man emellertid mera energiskt att arbeta på en kyrkoordning (kyrkolag).
Under 1680-talet fullbordades arbetet med en ny kyrkolag. Vid 1682 års riksdag utarbetades inom prästeståndet ett förslag som 1684 granskades av en kommission bestående av lekmän, huvudsakligen jurister. Kommis- sionen utarbetade, tillsammans med några präster, ett eget förslag, det så kallade Ridderskapets förslag, Detta förslag blev genom Konungens stadfästelse 3 september 1686 för hela riket gällande kyrkolag. Den publicerades först 1687 och dess fullständiga titel är "Kyrkolag och ordning, som den stormäktigste konung och herre, herr Carl den elvte, Sveriges, Götes och Vendes konung etc., år 1686 haver låtit författa och 1687 av trycket låtit utgå och publicera. Jämte tillhöriga stadgar"

I DOP
Enligt kyrkolagen (Kap. 3,2) skulle alla "fullkomligen till världen födde och levande barn ... åtminstone inom det åttonde dygnettill den heliga döpelsen befodras" Försummelse kunde bestraffas. Senare (1864) för-längdes den tillåtna tidsfristen mellan födelse och dop till sex veckor. Sedan dopet ägt rum skulle anteckning "genast" in-föras i kyrkoboken (KL Kap. 3 12). Här avses kyrkoboken i dopförsamlingen, men detta var i de allra flesta fall densamma som föräldrarnas hemförsamling. Senare (1860) ändrades detta till att vara moderns hemförsamling. På grund av att fler och fler, i slutet av 1800-talet, valde att stå utanför Svenska kyrkan och därmed inte lät döpa sina barn gjordes en förändring 1887 så att samtliga födda barn antecknades.

I ÄKTENSKAP
I Kap. 15 och 16 behandlas Trolovning och Äktenskap. Tro-lovning eller fästningen är ett ursprungligen borgligt institut. Med "äktenskap" avses kyrkans eget institut, där det centrala är vigseln förättad av präst. Tro-lovningen betraktades som det normala förstadiet till äkten-skapet, under vissa om-ständigheter - om kvinnan hävdats - ansågs trolovning som ett "ofullbordat äktenskap", vilket medförde bättre ställning för barnet. Genom en reform i äktenskapslagstiftningen 1915 (i kraft från och med 1916) miste trolovningen det mesta av sin gamla betydelse, den blet till vad som nu i dagligt tal kallas förlovning.De av prästerna förda längderna registrerar de kyrkliga vigslarna och sedan borgliga äktenskap tillåtits, (från mitten av 1800-talet) även dessa. Rätten att ingå äktenskap begränsades av åtskilliga förbud - delvis olika under olika tids-perioder och i olika kyrkor - och de prövades noga. Båda måste ha nått en viss ålder ("äktenskapsålder"), för män var denna 21 år, under viss tid (1756-1841) kunde dock ynglingar bland almogen ingå äktenskap vid 18 års ålder. För kvinnan var auml;ktenskapsåldern ursprungligen 16 år, senare 17 och slutligen 18 år. Under vissa förutsättningar kundeKungl. Maj:t lämna dispens från bestämmelserna om äktenskapsålder. Släktskap kunde utgöra hinder att ingå äktenskap. Ursprungligen var föreskrifterna om förbjuden släktskap (förbjudna led) många och svåröverskådliga. En av de enklare var att kusiner inte fick ingå äktenskap med varandra. Detta förbud avskaffades 1845, men redan därförut hade man kunnat få kunglig dispens från såväl detta som andra förbud. För kvinna som inte var änka, skulle hennes giftoman lämna tillstånd till äktenskapet. Vem som var giftoman framgick av utförliga regler i 1734 års lag. Från och med 1872 (för adelsdamer 1882) gällde, att myndig kvinna ej behövde giftomans samtycke att ingå äktenskap. Givetvis fick ingen som på ett eller annat sätt var bunden av äldre förbindelser ingå nytt äktenskap, förrän den tidigare förbindelsen var upplöst. Tidigare sexuella förbindelser kunde hindra äktenskap. Personer som begått hor med varandra fick ej ingå äktenskap (GB Kap.2 11, bestämmelsen gällde till år 1916) Änkling eller änka fick ur-sprungligen ej ingå äktenskap förrän, beträffande änkling ett halvt år, beträffande änka ett år, efter makans resp. makens död. denna bestämmelse föll senare bort. För kvinna, som tidigare varit gift, infördes föreskriften, att hon inte fick gifta om sig inom tio månader efter det första äkten-skapets upplösning. Den som skulle gifta sig skulle även vara fri från vissa sjuk-domar. I 1734 års lag (GB, Kap. 13, 8) "att de som är av naturen vanföra och till äktenskap alldeles obekväma eller dragas med obotliga smittosamma sjukdomar" ej får ingå äktenskap. För vissa sjukdomar utfärdades särskilda föreskrifter, bland annat utgjorde fallandesot (epilepsi) i vissa fall äktenskapshinder. Långt senare stadgades uttryckligen, att den som är sinnessjuk, sinnesslö eller lider av könssjukdom inte får ingå äktenskap. Slutligen skall nämnas att i kyrkolagen Kap.15, 11 före-skrivs att ingen som inte begått herrens nattvard skall trolovas. Innan en vigsel kunde äga rum måste Lysning dvs. kungörelse i kyrkan, verkställas. Lysning skall ske i den församling som bruden har sin hemvist i. Det skall kungöras tre Söndagar i rad. Om brudgummen hörde hemma i en annan församling behövdes ett hinderslöshetsbevis utfärdat av Pastorn i hans hemförsamling. 1915 ändrades detta till äktenskapsintyg. År 1732 kom man på idén att öka statens inkomster genom att belägga lysningen med en avgift. Sedan lysning skett på föreskrivet sätt, kunde vigsel förättas. Den präst som förättat vigseln, ålades att anmäla denna "vad dag samman-vigningen skett" samt "de sammanvigdas namn och stånd" till kyrkobokföraren i lysnings-församlingen.

DÖDSFALL
Personer som i äldre tid (och ganska långt fram i tiden) blev begravda på annan ort än hemorten - t.ex. soldater i krig eller på marsch, utvandrare vid de återkommande missväxterna - blev mycket sällan antecknade i hemförsamlingens kyrkobok, gjordes anteckning om dem skedde det i begravnings-församlingen. Föreskrift om hur ett dödsfall på annan plats än hemorten skulle hanteras kom först i mitten av 1800-talet. År 1850 blev predikanter vid läns- och kronohäkte skyldiga att underrätta Pastor i den för-samlingen fången sist tillhört. Sex år senare (1856) gavs en bestämmelse med allmän giltighet då föreskrevs, att "då en person avlider och begravs inom anna församling än den han tillhör", skulle pastorsämbetet i be-gravningsförsamlingen underrätta hemförsamlingen. Redan från början (1749) var en av Tabellverkets tabeller avsedd för fördelning av dödsfall efter dödsorsaker och detta medförde att de antecknades. Döds-orsakerna angavs i de flesta fall efter uppgifter av den dödes anhöriga eller vad prästen själv iaktagit, läkarintyg var sällsynta. In på 1800-talet ansågs inte dessa uppgifter vara av något större värde så den detaljerade döds-orsaksstatistiken föll bort ur statistiken. I mitten av 1850-talet började intresset åter öka och 1859 föreskrevs "Varje prakt-iserande läkare skall, när någon avlidit, som han i dess sista sjuk-dom vårdat, ofördröjligen och kostnadsfritt meddela intyg om dödsorsaken". Detta blev dock oblgatoriskt endast i de större städerna där det fanns anställda läkare (stadsläkare / stadsdels-läkare). På övriga platser skulle dödsorsaken skrivas så noggrant som möjligt, efter vad den som skrev boken kunde få fram. 1910 kom nya föreskrifter om användning av dödsbevis. Dessa blen nu obligatoriska i stad, köping, municipalsamhälle eller annan tätbebyggd ort, där läkare fanns. Saknades läkare skulle den som senast hade kontakt med den avlidne kontaktas. Dödsbevisen stannade inte i kyrkoarkiven utan lämnades (efter 1860) över till hälsovårdsnämnden / kommunal-nämnden. Platser där dödsfall ofta inträffade var sjukhus. År 1864 föreskrevs att syssloman vid sjukhus skulle översända den för den döde utfärdade dödsattesten till "vederbörande pastorsämbete"
Födelse-, vigsel- och döds-anteckningar infördes ur-sprungligen , och ganska länge, i en och samma an-teckningsbok. I denna skrevs de olika anteckningarna i tidsföljd, oftast var för sig. I bland delades sidorna i tre kolumner, ibland delades boken i tre delar. Med tiden kunde särskilda antecknings böcker, en för varje typ, användas. En anteckningsbok kunde innehålla en församling eller flera (ett pastorat). Avsåg den flera kunde de olika anteckningsslagens (dessa fördes alltid var för sig) anteckningar föras (i tidsföljd) tillsammans eller för varje församling. De fanns modeller för hur anteckningarna skulle föras, bl.a. ett utfärdat 22/11 1706 av super-intendenten Jonas Arnell i Karlstads stift. Följande ex. gällde dopanteckningar: "Anno 1706 den 12 december föddes Johan Nilssons och hustru Anna Jönsdotters Barn i By av ärliga och kristliga föräldrar och döptes av Pastore / :Caplanen:/ den 16 december och blev i dopet kallat Johan /:Sara:/ Manfolkfaddrar voro ärlige och beskedl. Oluf Nilsson i By, Hans Larsson i Berg drängen Erik Bengtsson i Skribol. Kvinnfolksvittnen ärlig och gudfruktig hustru Maria Danielsdotter i N. bar bar barnet till sitt dop och hade med sig hustru etc. piga Anna i N." Vigselanteckningarna skulle ha följande lydelse: "Anno 1706 den 4 december blevo uppå trenne föregångna lysningar, som skedde 18, 29 november och 2 december N. N. från Nolby och Grava socken och N. N. ifrån Hamar och Eds socken vigde i N. kyrka /:igård/en/:::/ av Pastore /:Cap-lanen:/ och gav brud-gummen sin brud i Morgongåva 20 d.s.m. 20 lod silver" Även om anteckningarna i många fall inte var så mångordiga, blev dom dock alltid ganska omfattande. Begravningsanteckningarna gjordes också flerstädes mycket utförliga. För att göra texterna tydligare hände det att aktuella namn mm ströks under eller antecknades i marginalerna. Det blev också mer och mer vanligt att dela upp sidorna i kolumner, vilket 1747 påbjöds i en skrivelse från stiftsledningen i Skara. Uppgifterna i födelse och dopböcker varierade från för-samling till församling, vissa antecknade endast dopdatum medan andra följde kyrkolagen och antecknade både födelse- och dopdatum. Ännu vid 1800-talets slut klagades dep på att vissa församlingar endast antecknade dopdagen. Först 1894 fastställdes att man skulle föra födelse- och dopbok. Dödfödda barn skulle enligt föreskrifterna endast antecknas i födelse- och dopboken, där med texten "ett döfött gosse /:flicke:/ barn. det hände dock att de inte antecknades alls, men de kunde även skrivas i död- och begravnings-boken. Såväl äkta som oäkta födda skulle antecknas i födelse- och dop-böckerna, men det skulle klart framgå, till vilken kategori barnet hörde. I föreskrifterna 1860, KF 1894 och KF 1910 föreskrevs att anteckning om "oäkta" skulle göras i barnets namnkolumn. KF 1915 saknar denna föreskrift, detta berodde på att "oäkta" nu ansågs för grovt och förnedrande, nu skulle termen "barn utom äktenskap" användas. I anteckningar avseende äkta barn sattes alltid faderns namn ut, däremot saknades moderns ibland vilket påpekades vid visitationer varför detta så småningom rät-tades till. Hemorten (hemvistet, "domicilium") angavs alltid i landsförsamlingarna men där-emot mycket ofullständigt i stads- församlingarna. För att underlätta sökandet efter personer började man senare att ange den sida (fol.) i husförhörslängden (för-samlingsboken) på vilken föräldrarna (modern) var upptagna. Detta finns inskrivet i 1860 års bestämmelser liksom i senare kyrkoboksförordningar. Antecknandet av oäkta barns föräldrar har alltid varit förknippade med speciella föreskrifter. Enligt kyrkolagen (Kap.3 11) skulle prästen fråga efter dessa, men om han inte fick nmågot svar skulle inga straff utövas. Det var dock en stor skam att få ett oäkta barn och modern fick svårt att underhålla och sköta sitt barn. Det låg nära till hands att ta livet av barnet trots att det var belagt med dödsstraff för barnamord. År 1778 utfärdades föreskrifter som skulle göra livet enklare för ogifta mödrar, bl.a. bestämdes att "kvinna fick å okänd ort framföda sitt barn". Detta resulterade i att modern inte var tvungen att uppge namn i födelse- dopbok utan texten skrevs "Modern /vill vara/ okänd" Senare tillkom det skäl varför hon borde ange sitt namn bl.a. fick oäkta barn rätt att ärva, om anteckning om moder fanns i födelse- dopbok. Detta krav på anteckning avskaffades 1905. Fadern till oäkta barn var givetvis ofta "okänd" (ej angiven), ibland kunde fadern "uppges vara" en viss person. Det kunde medföra viss ekonomiskt ansvar så det gällde att vara försiktiga med sådana anteckningar. I KF 1894 skrevs därför "såsom fader till oäkta barn må ej någon antecknas, som ej för pastor medgivit att han må såsom barnets fader antecknas eller ock enligt domstols laga kraftvunna utslag äro att såsom sådan anse" Efter 1775 började moderns ålder sättas ut, detta beroende på att den skulle med i statistiska tabeller, dessa uppgifter blev dock ofta felaktiga så efter 1894 skall istället moderns födelsedatum uppges. Det lämnades åtskilliga uppgifter om modern i födelse- och dop-boken. I föreskrifterna från 1860 finns bl.a. en kolumn för "förloss-ningsbiträde" där det skulle antecknas "Ex." om en examinerad barnmorska varit närvarande vid förlossningen. Denna kolumn finns dock ej med i KF 1894 eller senare kyrkobokföringsförordningar. I föreskrifterna 1860 finns även en kolumn, i vilken datum för moderns kyrkotagning skall an-tecknas. Kyrkotagning är den cermoni då kvinnan, som fött barn, åter inträder i utövningen av sina rättigheter som för-samlingsmedlem. Ursprungligen ansågs att kvinnan, genom barnsbörd, blivit oren och kyrko-tagningen var en slags renings-cermoni. Före Kyrkolagen var det sällsynt att faddrarnas (vittnenas) namn (nomina patrinorum) anteck-nades, men detta föreskrevs i lagen och så gott som överallt började dessa skrivas in.


Åter till Jan Klingbergs hemsida
Back to Jan Klingbergs homepage

Mail till Jan Klingberg
Rev. date 2 Okt 1996