En konsekvent utvecklad majoritetsdemokratisk modell innebär att det partipolitiska fältet delas in i regeringspartier och opposition, vilket ofta får till följd att ett fåtal eller endast två partier dominerar partipolitiken. [...] Ur ett samarbetsdemokratiskt perspektiv är det centrala i demokratin att alla får vara med och påverka, majoritetsregeln är sekundär. Lewin uttrycker detta som åsiktsrepresentation, dvs. att demokratins mål är att beslutsfattandet i så hög grad som möjligt avspeglar medborgarnas åsikter. För att uppnå detta förknippas modellen med olika slags skydd för minoriteter, t ex maktdelning, proportionell representation, starka grundlagar mm. Lijphart pläderar för samarbetsdemokratiska lösningar. Detta gäller i synnerhet för länder med djupgående klyftor av religiös, kulturell eller rasmässig art. I sådana länder kan en ensidig fokusering på majoritetsregeln leda till "majority dictatorship." Lijphart exemplifierar med Nord Irland som tillämpade majoritetsdemokratiska lösningar fram till att Storbritannien 1972 gick in med direktstyre från London. De majoritetsdemokratiska lösningarna innebar, för det djupt splittrade Nord Irland, att protestanterna kom att inneha regeringsmakten under hela perioden 1917-1972. De massiva katolska protesterna under 1960-talet kan betraktas som en följd av detta system. Lewin argumenterar istället mot samarbetsdemokratin då han anser att denna leder till ett försämrat ansvarsutkrävande och ett elitistiskt beslutsfattande som sker utan allmänhetens insyn. [4-5]

tar de politiska aktörernas åsikter eller preferenser för givna medan konsensuskulturen inte gör det. Om aktörerna samarbetar betyder detta inte nödvändigtvis att åsiktsskillnaderna mellan politikerna förändras. Ett samarbete [:en kompromiss] kan vara uttryck för ett rent strategiskt beteende. [...] En konsensuskultur är mer ambitiös, den syftar inte endast till att nå en överenskommelse eller kompromiss utan även till att förändra de politiska aktörernas åsikter. En konsensuskultur innebär därför en strävan efter åsiktsöverensstämmelse mellan politiska partier eller grupperingar. [9]

Samtalsdemokratin betonar vikten av det goda samtalet, kommunikationen eller diskussionens i en demokrati. Det är samtalet och kommunikationen som ytterst utgör grunden för legitimiteten av fattade beslut och det är därför inte tillräckligt att följa formella procedurer som majoritetsregeln. [...] Det som framförallt kännetecknar samtalsdemokratin är dock betoningen av konsensus och inte kompromiss i beslutsprocessen. Betoningen av konsensus varierar mellan olika samtalsdemokrater men alla förefaller hävda att en strävan efter konsensus är en viktig del av demokratin. Deltagarna i det politiska samtalet bör t ex framlägga argument som skulle kunna accepteras av alla. [15]

Enligt den tyske sociologen Georg Simmel så inrymmer konkurrensbeteende till skillnad från konfliktbeteende med nödvändighet ett visst mått av "fair play," dvs. konkurrensbeteende kan inte ta sig vilka uttryck som helst och utesluter normalt fysiskt våld. Konkurrens kan därför uppfattas som en tävlan som förutsätter existensen av gemensamma regler. Ofta förutsätter konkurrens även en tredje part som fungerar som domare och/eller avnämare av det som det konkurreras om. På ekonomiska marknader utgörs den tredje parten av konsumenter, på den politiska av medborgare. Simmels analys antyder att konfliktbeteende är ett beteende som är oreglerat och kan ta sig vilka former som helst. [7-8]

En konsensussträvan som gör att åsiktsskillnaderna mellan de politiska partierna försvinner eller försvagas är därför oförenligt med idealet om åsiktsöverensstämmelse. [...] Deltagarna i det politiska samtalet bör t ex framlägga [rationella, universella] argument som skulle kunna accepteras av alla. Föreställningen om åsiktsöverensstämmelse mellan politiker och medborgare torde också vara främmande för samtalsdemokratin eftersom åsikter och intressen är något som skapas i diskussionen eller omformas av den. [14-16]

EXCERPT: (Observera att Lijpaharts alla fyra principer inte behöver med nödvändighet behandlas representationellt utan kan möjligen förflyttas till en diskursiv nivå och därmed omprövas antigen i förhandlingsform eller konsensusform eller tävlingsform.) Det är inte alltid klart vilka av Lijpharts konsociationella kriterier (storkoalition, ömsesidigt veto, proportionalitet och segmentautonomi) är mer deliberativa och vilka är mer agonistiska. Till exempel, ömsesidigt veto och segmentautonomi uppenbarligen talar för en agonistisk politik. Men, å andra sidan, är det inte klart huruvida proportionalitet i representation, och vilken sort av proportionalitet, faktiskt gynnar deliberation respektive agonism. Detta är särskilt oklart då proportionalitet är förstådd som paritet eller över- och under representation för samhällssegmentena. Och det är ännu mer oklart, slutligen, då proportionalitet är hanterad i termer av samma chanser snarare än ren egalitarism. Å andra sidan kan agonistiska konsociationer mycket väl erbjuda fördelar över de konventionella konsociations-demokratiska sådana, fördelar såsom högt medborgardelatagande med elitdeltagande på nationell nivå och samfundmedlemmarnas på lokal nivå. De kan också erbjuda en typ av proportionalitet och en grad av segmentautonomi präglade av patriotisk-gemensamm och kultur-specifik passion, dvs. inte genomsyrade av vare sig några “överläggningar” (Rawls) eller rena “förhandlingar” (Lijphart). Också, messianska trosamfund och mobiliserade konfessionella samhörigheteskänslor kanske blir särskilt värdefulla agonala tillgångar i detta sammanhang; etniska och territoriella samhörigheteskänslor torde däremot snarare uppmuntra konventionell liberal pluralitet och “museumiserande” befästning. Agonala relationer är, slutligen, mer sannolika i konsociationella stater än i federala sådana och mer sannolika i konfessionella konsociationer än etniska sådana. Ladda ner PDF: The Agonistic Consociation

~