Distansritt började jag med i början av 1990-talet.Jag var då funktionär på Tjust ritten och höll mig till det fram till 1994 ,då var det dags att rida min första clear round. Jag måste medge att det var den värsta ritten jag genomfört. Aldrig mer tänkte jag , Det regnade och vi blev vid målgång uteslutna pga för hög puls(68). Gick direkt in till vetgrind efter ett ”dubbelt” upplopp. Eldoor som var den häst jag hade då, hade gått i arab galopp och var tränad på denna bana där upploppet gick. Han tog det som sagt två ggr. Domaren sa åt mig att så rider man inte i mål. Kvällen spydde jag och hade fruktansvärd huvudvärk.

Distansen väckte trots allt mitt intresse och året därpå red jag och Eldoor fyra fem mils ritter. Så fortsatte det och 1997 red jag och Eldoor vår första tolv mil. Vi hann få ihop ett antal mil ,men tyvärr skadade sig Eldoor i hagen hösten 2000. Vi hade den sommaren varit i Danmark och ridit vår 16 mil. Vi var ett glatt ”hinknisse” gäng. Eva Nilson, Thomas Sjögren och Linn Karlsson. Den ritten gick bra, så den lever i minnet. När Eldoor togs bort tänkte jag inte skaffa ngn mer häst. Det gick ett par mån och så åkte jag till Louise Hermelin som då hade två hästar som hon kunde tänka hyra ut som foder värds hästar. Det blev hästen Dunder som jag fastnade för. Honom hade jag ett år sedan kom han till Eva Borg. Jag tyckte mkt om den hästen, vi red fem mil och placerade oss, samt två åtta mil. Därefter köpte jag min nuvarande häst Zaphir. Han var en torne häst, hade samma pappa som Dunder vid namn Jaalam. Jalaam finns bakom en hel del distans hästar.

Zaphir och jag har ridit ngr fem mil, ett antal åtta mil och två tolv mil. Vi trivs bra ihop och han stressar sällan upp sig vid tävlingar. Hemma i stallet har jag ett halvblods sto, Athena och ett arabsto Exiora som är min dotters.

Distans ritt tänker jag fortsätta med ,det är de långa ritterna som lockar,men det är mkt som ska stämma. Nu närmast blir det tolv mil på Billinge ritten 16/8. Hoppas jag får med mig ett glatt hinknisse gäng, det brukar gå bra då. Det är det som gör distansen kul att ta utmaningar och klara dem tillsammans med sitt ”gäng”.

Susanne Fahlström