De senaste åren har man i sin ”kilometerjakt” även fått räkna tävlingsritter på 50 km. När jag började var det bara 80 km och uppåt som gällde, så nu går det ju mycket fortare att samla kilometer. 
Jag är uppe i 2044 km efter säsongen 2007. De flesta har jag ridit på Castor. Den längsta ritten jag ridit har varit 120 km.
Min första distanshäst var Zicco, en connemaravalack som aldrig lagt öronen bakåt mot en människa, men är synnerligen tuff mot andra hästar. Fysiken är det inget fel på. Han gick ritter upp till 100 km, är nu 22 år och har aldrig varit halt eller sjuk.
Efter Zicco kom Amira, ett arabsto efter Eldorado. Hon började sin distansbana bra, gick nio ritter utan problem och kom upp till 100 km nivå. Men våren efter åkte hon på en fästingsjuka och den satte stopp för hennes tävlande.
Då kom Castor in i bilden. Året var 2000 och han var då sju år, uppfödd och tränad (för galopp) av Åsa Borger. En Eldoradohäst ... Vi gillar dem här i Tjustbygden! Castor är registrerad som Bechantillon , men redan som mycket ung fick han smeknamnet ”Bävern” då han hade gett sig ut på äventyr på egen hand och simmat tvärsöver en sjö!
Det lär ju föra otur med sig att ge en häst ett nytt namn, så jag har fortsatt att kalla honom Bävern, men på latin.
Castor är en bra distanshäst, fast nerverna sitter rätt nära under skinnet på honom... Om detta bidrar till att han undviker att röra vid marken, det vet jag inte. Skämt åsido, så har han mycket lätta och vägvinnande rörelser och nöter skor osannolikt långsamt. Jag har till exempel bokfört att han gått en bra bit över trehundra kilometer med samma gummiskor och de var fortfarande i fullt användbart skick.
Viktigast för mig är i alla fall att han är en mycket trevlig kamrat, en mjuk och vänlig personlighet och dessutom en utmärkt långfärdshäst. Det får han visa varje sommar.
Mitt mål med distansritten har först och främst varit att ha roligt ihop med min häst och tillsammans med mina hinknissar och ryttare som jag möter på banan. Att uppleva nya trakter från hästryggen är också viktigt, liksom att få några kilometer att lägga till min samling.
När jag började med den här grenen var Eva Rubin en av mina förebilder. Hon kompromissade aldrig när det gällde sin hästs välbefinnande. ”Jag vill göra allting rätt!” sa hon en gång. Att det inte bara var tomt prat bevisade hon med eftertryck 1996 på VM i Kansas när hon red sin lånade häst till en topplacering och, framför allt, till priset för hästen med bästa kondition. Jag var med som hinknisse där och jag glömmer det aldrig.
Även på min beskedliga nivå är det förstås en höjdpunkt att få presentera en pigg häst i slutbesiktningen. Tävlandet eller hur fort andra har ridit bryr jag mig inte så mycket om. Alltså har Castor mycket få placeringar. Ett av de ovanliga tillfällena kom 2005, då han vann Ölandsritten och DM för Småland, 80 km. Typiskt nog blev jag mest glad för att han fick priset för bästa kondition!
Räknar man Castors alla godkända ritter i tävlingsboken kommer han upp i 1801 km, men på den officiella listan blir det förstås mindre, 1544 km. Ett gott stycke kvar till 2000 km alltså. Få se om vi tar oss dit!