En distansritt är en uthållighetstävling för häst och ryttare. Den går över en markerad bana på skogsstigar och småvägar, genom hagmarker, över åar, längs sjöstränder och genom obanad terräng.
Banans längd varierar. I lätt klass rids 40 – 50 km, på SM-nivå 80 – 120 km och i stora mästerskap som EM och VM hela 160 km på en dag.
För ryttaren gäller det att rida så fort som möjligt med hänsyn till sin egen och hästens förmåga. Även efter ritten måste hästen vara i ett sådant skick att den utan problem skulle kunna fortsätta ett gott stycke till.
På hästens villkor
Hästen är ett stäppdjur, skapad för att fritt ströva med sin hjord över oändliga vidder. På detta faktum bygger distanssporten och därför känns den naturlig och rolig för de flesta hästar. Problemet för ryttaren är inte att få hästen att vilja gå, utan snarare att hantera all den livsglädje som en vältränad häst vill få utlopp för!
Före tävlingen
Ungefär en vecka före tävlingsdagen får ryttaren ett brev med program, tidsplan, upplysningar om inkvartering och, inte minst viktigt, en karta med banan inritad. Med hjälp av den planeras ritten. Man avgör också var medhjälparna ("hinknissarna") ska möta sitt ekipage med dryck, mat och uppmuntran. De kör naturligtvis inte banan utan håller sig på allmänna vägar. Dagen före tävlingen veterinärbesiktigas hästarna och arrangörerna samlar ryttarna för att ge aktuell information, t.ex om banan.
Tävlingsdagen
Starten går tidigt på morgonen och alla i samma klass ger sig iväg samtidigt, vilket bäddar för en oerhört laddad stämning. Hästarna vet att det är tävling och vill sätta full fart genast ...
Ritten indelas alltid i delsträckor, max 40 km långa och den sista inte mer än 20 km. Det är numer vanligt att start, mål och veterinärkontroller ligger på samma plats. Det underlättar både för arrangörer, ryttare och publik.
En veterinär ska kontrollera hästarna före start, mellan varje delsträcka och efter målgång. Hälta, för hög puls eller andra tecken på för stor trötthet medför uteslutning. Att komma först i mål innebär alltså inte självklart att vinna. Hästen måste också må bra!
Den häst som veterinärerna anser är i bäst skick efter ritten och som kommit i mål bland de främsta, tilldelas priset för bästa kondition. Detta pris anses minst lika hedersamt som snabbhetspriset. Ibland förekommer specialpriser t.ex. till "bästa kallblod" eller "bästa ryttare från hemmaklubben".
Att fullfölja är att vinna
I en distansritt tävlar juniorer och seniorer i samma klass och de är välkomna med vilken frisk och vältränad häst som helst, oavsett ras och storlek. För att klara minimihastigheten (9 – 10 km/tim) måste ryttaren trava en hel del, kanske också galoppera, men kan skritta i lugn och ro där terrängen är besvärlig. För toppekipagen är det rask trav eller lugn vägvinnande galopp som gäller. Genomsnittshastigheten kan vara förbluffande hög. När Catharina Nelson från Åseda på araben Janos tog silver i EM 1993 höll de ca 18 km/tim i en ritt över 16 mil! Naturligtvis är det omöjligt att göra en rättvis jämförelse mellan olika banor, eftersom terräng och svårighetsgrad är så olika, men helt klart var detta en prestation i världsklass.
Det kan tyckas att sådana långa, hårda ritter skulle slita på hästarna så att de måste pensioneras vid ganska unga år, men så förhåller det sig inte alls. Tvärtom kan en väl tränad distanshäst hålla sig fräsch häpnadsväckande länge. Gun Carlssons elithäst Prince Aussie var enligt sitt tävlingspass 22 år, men förmodligen var han ännu äldre. 1998 tog ekipaget hem Agria Cup genom en övertygande seger i Hoburgsritten.
I USA finns många distanshästar som fortsätter att prestera på toppnivå, långt efter den ålder då jämnåriga inom andra hästsportgrenar dragit sig tillbaka. Ett av de mest kända exemplen är R.O. Grand Sultan som 1996 kom på femte plats i VM i Kansas och dessutom vann priset för bästa kondition. Han var då 19 år gammal.
De snabbaste distanshästarna är av en lätt och ädel ras, ofta arabiska fullblod, men alla som rider i mål på en frisk och glad häst kan känna sig som segrare. För de tyngre hästarna är det ju en bra prestation bara att klara maxtiden. Varje ryttare måste ha goda kunskaper om konditionsträning och förmåga att bedöma den egna hästens kapacitet.
Distanssporten passar alltså både tävlingsryttaren som satsar mot eliten och naturälskaren som vill ha ett mål för sin träning och ett trevligt tillfälle att träffa likasinnade. Den sistnämnda kategorin ryttare, ofta bosatta på landsbygden med en eller flera hästar, har många gånger svårt att känna sig hemmastadda i föreningar med ensidig inriktning mot hoppning och dressyr. I synnerhet gäller det om de har lite tyngre hästar, som inte i tävlingssammanhang kan hävda sig mot halvbloden.
Ytterligare en positiv sida med distansritt är att medhjälparna har en så viktig uppgift. Ofta är det familjemedlemmar, som kanske inte själva rider, men ändå kan vara med och göra en betydelsefull insats. De delar spänningen under tävlingen och sedan också glädjen efteråt när allt har gått bra.
Klädstilen hos distansryttare skiljer sig markant från den elegans som visas upp på hopp- och dressyrtävlingar och påminner mer om den ändamålsenliga utrustning som fälttävlansryttare har under terrängmomentet. Lätt, ventilerad hjälm (ofta cykelhjälm), kortärmad tenniströja, knästrumpor eller "shortchaps" och löparskor är en vanlig utrustning.
En sport som växer
I Sverige är distansritt än så länge en liten sport, men den växer - procentuellt sett fortare än någon av de andra grenarna inom Svenska Ridsportförbundet.
Ändå för den en något undanskymd tillvaro, förmodligen beroende på att många ridlärare inte kommit i kontakt med sporten och att det krävs en hel del nytänkande för att infoga den i ridskoleverksamheten.
I Småland är distansritten väl etablerad och det finns flera ryttare på landslagsnivå.
Även internationellt växer sporten och det ser nu ut som om den är på väg att bli en olympisk gren. Enligt planerna ska den vara med som demonstrationsgren i OS i Sydney år 2000. I många länder, t.ex. USA, Frankrike och Australien, är distansen redan nu en stor sport.
Elisabeth Hjortvid