Det var en gång två "flickor" som hette Lena och Lena. De hade båda var sin grå arabhäst, och de gillade båda att rida distans. Detta gjorde att de tillsammans beslutade sig för att rida Lilla Tjustritten.
Så bar det då iväg en tidig morgon i början av maj. Eftersom Lena hade missat lite i sin planering så kom de iväg lite senare än beräknat. Men Lenorna var på topphumör och tjattrade ivrigt på om hur de skulle lägga upp ritten. Med sig hade de förståss två "Nissar" (dock inte från Manpower). Dessa hade varit med förr och visste vad som krävdes av dem. Så var de då framme vid Lunds by, där ritten skulle starta och sluta. Solen sken och fåglarna kvittrade för att försöka överrösta de ivrigt pratande Lenorna. Det var ju som sagt lite dåligt med tid så de fick stressa på en hel del. Men den matglada Lena hann ändå med att ta en fika. Förbesiktningen gick galant, och två minuter före start var de båda på plats.
Så drog då hästflocken iväg. Men den delades ganska snart upp i mindre klungor. De red fram över stock och sten och såg de mest vackra sjöar och byar man kan tänka sig. Trots att Lena och Lena fortsatte att prata ganska ivrigt hann de dock ändå se den vackra naturen. Så minskade klungan ytterligare och de var till sist bara tre. Husaren Anders, Lena och Lena.
Nu började de närma sig det förhatliga vadet. Åtminstone så kände Lena så, eftersom hennes häst bestämt vägrade att blöta ner sig om fötterna. Det går säkert bra lugnade Lena, vi får kanske lite draghjälp ner i vadet. Hon hann inte mer än säga de orden så var de tre i fatt ett nytt gäng. Perfekt draghjälp tänkte de tre och la sig på lur bakom. Väl framme vid vadet gick det inte riktigt som de hade tänkt sig. Första hästen drog snabbt igenom, sedan hände det som inte fick hända . Det blev tvärstopp. Då utbröt en viss oro i hästflocken som hade hunnit växa till sig och var ganska stor. Då tog Lena saken i egna händer. Vigt slängde hon sig av sin gråa springare och kastade sig själv handlöst och utan fruktan i det okända vadet. Tätt följd av sin häst. Lena som satt kvar på sin lite "hariga" häst, hann inte att blinka förrän hästen stormade rakt igenom i full fart. Väl på andra sidan uppstod dock ett virrvarr av hästar, ryttare och vattenkaskader. Allt skedde mycket fort och innan Lenorna hade återfått fattningen (de är lite långsamma ibland) så var alla väck. De hade alltså blivit passerade av alla vid vadet. Nå, vad gjorde väl det. Lena var överlycklig att hästen hade gått igenom vattenmassorna, och Lena var blöt om fötterna. Glada i hågen fortsatte de mot första veterinärgrind.
Blir Lena och Lena tysta någon gång så är det när de ska gå in i veterinärgrinden. Med spänning följer de veterinärernas granskande blickar , ska det gå vägen ? Och se, det gjorde det. Genast var tjattret igång. De båda Nissarna ångrade att hörselpropparna låg kvar på jobbet. Medan Lena och Lena njöt av en smörgås skötte Nissarna med van hand om de båda springarna.
Så bar det då av igen. Den här gången fick de sällskap av Kristina och hennes stolta och erfarna travare Emma. Den här slingan var minst lika fin som den andra och flickorna var på strålande humör. Så närmade de sig så småningom målet. De bestämde sig för att gemensamt galoppera över mållinjen. Så sida vid sida med bara en noslängds skillnad for de båda Lenorna över linjen, tätt följd av Kristina. Nissarna var snabbt på plats för att serva. Nu gällde det verkligen, sista veterinärbesiktningen. Med andan i halsen stegade de båda in. Tystnad, spänning och väntan... –Yippeeee!!!! De hade klarat det ! Gissa om munnarna gick på Lenorna när de studsade iväg för att hämta sina diplom och stallplaketter. Stolt visade de upp dem för sina Nissar, som ju också hade lite del i äran. Att Lenorna inte hamnade bland de placerade gjorde dem inget. För det som kunde ha varit en alldeles tråkig och fruktansvärd och dötrist dag, var istället en alldeles uuuuunderbar dag.
Snipp snapp snut, så var sagan slut.
Denna saga bygger på en sann historia och är nerskriven av Lena. S och Lena. S