Nog är jag en obotlig lokalpatriot (Småland är bäst!) men därför måste man väl inte alltid nöta ridstigarna hemmavid? Det kan till och med vara roligt att sticka näsan utanför Sveriges gränser någon gång och - ja, håll i dig! - sitta på en annan häst än sin egen.

Spanien skulle det bli, närmare bestämt gränsbergen mot Frankrike. - Dyrt? Säkert inte värre än att åka till någon badstrand vid Medelhavet, lägga sig platt på rygg och blunda.

Blunda var i alla fall det sista vi tänkte göra, Kristina Olsson i Glabo och jag, när vi efter långa förberedelser och resor (både tåg flyg och bil) äntligen satt på hästryggen utanför den lilla medeltidsstaden Ainsa. Dels var det ett underbart bergslandskap, så det var synd att blunda av den anledningen, dels var ridstigarna stundom sådana att det kändes tryggast att "hjälpa" hästarna genom att titta där de skulle sätta fötterna…

Vår guide Reidun förvarnade redan första morgonen att vissa stigar skulle bli "luftiga".

Hm? tänkte jag en smula tveksamt.

- Och när vi har passerat Medianodammen, fortsatte Reidun käckt, så måste vi av och gå ett stycke, men se till att hoppa av till höger.

- Varför då höger??

- Det märker ni …

Minsann, hon hade så rätt, vi märkte det. Allihop.

Men tänk att det skulle kännas så avigt att hasa av åt "fel" håll, det var intressant. Många hurtiga hästmänniskor uppmanar ivrigt "träna upp- och avsittning från båda hållen" för "det är så nyttigt".

Ha! Hur många av dem lyder sina egna råd, tror du?

Jag är i alla fall konsekvent: när jag trillar av gör jag det alltid åt vänster - åt vilket håll trillar du?

Nåväl, hästarna brydde sig inte om hur vi bar oss åt, de flyttade inte en fot ens när ett par av ryttarna dunsade på ändan in under magen på dem. Överhuvudtaget var dessa hästar (arabkorsningar de flesta, några med andalusiskt blod) oerhört fridsamma och överseende djur. Inga skärrade skutt i sidled här inte! Under total koncentration avgjorde de var i stenskravlet fötterna borde placeras - med en min av lägg dig inte i det här. Det gjorde vi inte heller.

Vi red mellan ålderdomliga byar och bodde på olika värdshus varje natt. Oftast var det gamla trivsamma hus, renoverade till bra standard. Maten var ett kapitel för sig - och drycken…

Trerätters luncher med gott lokalt vin … och ännu bättre middag! Fast sent serverad, sällan före nio på kvällen. Detta är tydligen en seg tradition i Spanien och lite svår för en nordbo att förlika sig med. Men de en inte kan vrie får en lie, som det hette på Tjustmål förr. (= Det man inte kan vrida /om/ får man lida, dvs det man inte kan ändra får man stå ut med.)

Så vi åt och drack och plirade sömnigt på varandra. Se det var en riktig semester!

Elisabeth Hjortvid