Nedanstående berättelse är skriven av en av våra yngre ryttare och påläggskalvar. Hon är förresten dotter till Christina Nibelius. Påbråt är ju omisskänneligt.

Efter att jag växt ur min shetlandsponny Sindy red jag ett tag på vårt äldre arabsto, Wischnioffka. Jag var fortfarande ganska liten och rädd. "Wischy" tyckte det hela var väldigt festligt. Det var ju bara att bocka lite så blev den där lillmatten rädd och satt av direkt. Jätteskoj!
Nog fick hon av mig ett par gånger, det fick hon och ganska skrämd blev jag. Jag vågade inte rida Wischy, så i stället lånade vi ett litet korsningsto arab-shetland från Anita Birgersson. Ponnyn hette Zita och var brunskäck.

Henne hade jag jätteroligt med och jag kan inte komma ihåg att det direkt hände några incidenter när jag red henne. Efter ett tag lämnade vi henne tillbaka och jag var åter utan häst. Då lånade vi ett New Foreststo utanför Vetlanda. Ett skimmelsto vid namn Cassandra. Hon var visserligen ungefär arton år när vi fick hem henne, men hon var ju inte slö för det. Jag och min kamrat Kristin hade byggt en liten hoppbana på en liten äng i skogen och dit tog vi min- som vi trodde lugna och snälla märr.

Men det blev åka av!! Hon satte av som ett skållat troll mellan hindren och gick varken att styra eller bromsa. Det slutade varje gång med att hon bockade av sin ryttare. Arga ledde Kristin och jag "Cassie" ner till stallet och tog ut de fina knopparna i hennes man som vi arbetat länge med.
Allt bättrade sig dock när vi lärt känna varandra lite bättre, Cassie och jag. Då fick jag ju henne till och med att gå ifrån stallet när jag skulle rida ut.

När jag väl lyckats lära henne att man var tvungen att gå i skogen när man skulle rida i skogen var en dag jag och min andra kamrat, Alexandra ute och red. Första biten fick vi leda Cassie som tyckte att den nya vägen såg fruktansvärt kuslig ut.

När jag en stund senare suttit upp och skrittat en stund bestämde jag mig för att trava. Alexandra gick bredvid hästen. Jag travade lite och fann sedan en lämplig backe att ta en liten galopp upp för. Jag satte igång min ponny i snabb trav och skulle just fatta galopp, när Cassie plötsligt såg en otroligt livsfarlig, hemsk , mördande grangren och skräckslagen kastade sig åt sidan. Självklart flög jag i en prydlig liten båge av min häst. Oturligt nog råkade jag landa mitt i ett snår med brännässlor och inte många sekunder efter att jag landat hade Cassie vänt om och var på väg tillbaka nerför backen. I farten råkade hon trampa mig på armen så att det nästan gick hål.

Jag ropade till Alexandra att fånga hästen, men fick inget svar där jag låg. Jag tittade upp, men Alexandra var borta. Plötsligt tittade ett vitt ansikte med uppspärrade ögon ut från ett tryggt gömställe bakom en tät gran. Återigen ropade jag: - Ally, fånga hästen!
Men då försvann hon kvickt in bakom sin gran igen. Jag suckade och hoppades att Cassie skulle stanna kvar och inte springa hem utan oss. Lyckligtvis stannade hon där hon var och jag kunde linka fram till henne och ta tag i tygeln. Jag ropade ut Ally ur granen och vi gick hemåt igen. Vi turades om att rida. Jag hade mycket roligt med den ponnyn. Ett antal gånger ramlade jag av när jag var ute och skumpade runt barbacka, men sådant är ju inte så roligt att höra om.

Av: Clara Rylander 2002