Jag, det är Marie-Louise Sandberg. Min häst, (en av tre) är Nike. Nike är ett fjordsto, ca 145 cm i mankhöjd. Hon är som de flesta fjordingar, ljusbrunblack till färgen. Nike börjar bli gammal…22 år. Jag är… äldre.

För att göra en lång historia kort ska jag berätta lite grann.

Förr i tiden när jag var … yngre bodde jag nästan i Målserum (Västerviks ridskola). Jag skötte en privathäst flera år. När sedan killarna kom in i bilden fick hästarna ge vika.

Det blev hästuppehåll i ca 13-14 år. Det var då familjen kom till. Man och 4 barn. Bara pojkar. Men ändå, fast det bara var killar, så ville de rida när det fanns möjlighet.

Så kom då hästintresset smygande tillbaka och mor i huset började leta häst. En fjording blir nog bra tyckte mor. Den är ju viktbärande och den kan hela familjen använda.

Alla jag berättade för att jag ville köpa en fjording, varnade mig och sade att de var lata och envisa.

"Visst är de envisa, men jag är envisare", tänkte jag. Jag lyssnade inte på dem för det var ju jag som skulle ha hästen och inte mina kompisar.

Så, en fjording blev det, eller rättare sagt två, som senare blev tre.

Far i huset, som då var livrädd för hästar, tyckte att det var bättre att man red två stycken ifall något skulle hända.

Så kom då Eva-Lena Askevik från Källeberg hem till oss med den första fjordingen Emma, då 9 år. Efter en vecka kom den andra fjordingen Nike, då 17 år, från Sparreholm.

Efter ytterligare 2 månader nedkom Emma med ett välskapt stoföl som fick namnet El Ronja. Ronjas pappa var ett arabiskt fullblod vid namn Kairouan.

Men det var väl egentligen Nike jag skulle berätta om.

Jag kände mig nästan som nybörjare igen efter det långa riduppehållet och var väldigt osäker och försiktig. Jag har alltid varit rädd för busiga hästar och började undra vad jag hade gett mig in på, när Nike stod i transporten och skrek vid ankomsten till sitt nya hem. Hon blev lugn när hon fick se Emma, men hon hälsade inte på henne. Hon började äta gräs med detsamma. Mat, mat, mat. En typisk fjording.

När jag sedan red Nike första gångerna, tyckte jag att hon hade för stort steg. Det var ju en vanesak kom jag fram till sedan. Och steget är jag mycket glad över nu.

Nike hade precis lämnat sitt föl som var ca 10 månader, så hon gnäggade väldigt mycket. Förra ägarna berättade några saker om Nike som inte alls stämde hos oss. Hon kunde t.ex. inte ha skor bak, för då blev hon varm. Hon är skodd runt om nu utan problem. De sade att hon inte var inkörd. Det måste hon vara, för vi har kört henne många gånger och vi har varit med på Veteranrallyt vid Norra sjukhuset 5 gånger. Där var hon en av de lugnaste körhästarna.

De sade också att man inte kunde ha hundar i närheten av Nike. Min hund är nästan alltid med när jag rider Nike. Utan problem.

De sade att man inte kunde rida ensam med Nike eller gå först med henne. Det gör jag ofta. Utan problem. Hon blir lite segare bara.

Min första kontakt med distansritter var i Dynestad i augusti 1995. Min makes bekants dotter "Ingunn Tryggvadotter" hade tipsat mig om denna ritt. Jag åkte dit för att se hur en distansritt gick till. Det första jag fick se när jag kom dit, var en häst som låg med dropp. Det var 30 grader varmt i skuggan. Jag blev tydligen inte avskräckt eftersom jag har deltagit i några ritter efter detta.

Jag började med två stycken PP-ritter med Emma, som gick bra. En i Melgäng och en i Åseda.

Nikes och min första distansritt var inte så märkvärdig (tycker jag nu).

Det var en PP-klass 25 km i Dynestad.

Jag minns att jag sade att jag nog aldrig skulle rida längre än så. Absolut inte 5 mil.

Året därpå blev det ingen ritt alls p.g.a. fölning. Emma fick hingstfölet "Alex". Vi trodde Nike skulle föla också, men det kom inget. Hon var troligen skendräktig.

1998 anmälde jag mina tre hästar Emma, Nike och Dockan till den första 5-milen. Jag på Nike, Linda Johansson på Emma och Malin Hultman på Dockan. Dockan är B-ponnyn som jag köpte till barnen, som absolut inte är någon barn- eller nybörjarhäst.

Denna första 5-mil skulle gå av stapeln på Öland, och det var 23 mil att resa, med början kl. 5.00 på morgonen. Dockan fick åka ihop med Kristinas "Amy Beam". Veterinärkontrollen var okej, och vi kom iväg på första slingan. Vi fick sällskap med Eva Falk och hennes "Unik". De tänkte rida lugnt. Det passade oss bra. Det var bara det att vi tog det lite för lugnt. Vi pratade för mycket och tid förlorades eftersom vi skrittade för mycket. Vi tappade även mycket tid på stranden där Emma absolut inte ville gå ner, eftersom det låg en upp och nervänd båt vid sidan.

I veterinärgrinden valde Malin att utgå på egen begäran på grund av hög puls, men ändå inom gränsen. Det hade blivit för tufft för den lilla hästen att klara andra slingan i tid och dessutom att få ner pulsen. Så hon stannade kvar och vi andra tre fortsatte.

Den andra slingan blev den värsta ritt jag varit med om. Vi var tvungna att trava nästan hela vägen – 18 km. Vi klarade tiden, men Emma hade för hög puls. Nike klarade sig precis med 60 i puls. Unik blev också godkänd. Jag hade rejäla skavsår på ena benet. När jag red i mål sade jag: "jag ska aldrig mer rida så här långt". Då skrattade Evas man åt mig.

Det konstiga är, att det tar inte många dagar förrän man har glömt hur hemskt det var.

Nike och jag har nu fullföljt och fått godkänt på sex stycken 5-miler till. Alla har varit Clear Roundklasser (för rosettens skull).

Jag siktade nu på Karolinerritten, men den blev tyvärr inställd. Som avslutning på säsongen tänkte jag nu äntligen prova en 5-mil tävlingsklass (för plakettens skull). Men 5 mil får räcka…jag lovar!!!

I alla fall med Nike. Nike är ju nu 22 år och hon behöver nog få ta det lite lugnt snart.

Jag hade hoppats att få en efterföljare till Nike, men det ser inte ut att bli så. Hon har varit hos en hingst vid två tillfällen i år, men det tog sig inte. Hon är kanske för gammal nu.

Nike är väldigt trygg att rida. Hon går fram överallt, och blir sällan rädd för något. Jag önskar att Ronja vore likadan. Vi får jobba på det. Jag har i alla fall kommit en bit på väg. Min egen häst, av egen uppfödning har jag inte vågat rida många gånger. Hon är lite "tittig" och blir rädd ibland och kan kasta sig åt sidan. Det är otäckt tycker jag. Men nu har jag ridit henne nästan varje dag i en hel vecka.

Jag tog mod till mig och red henne på en träningsritt hemma hos Anette Johansson i Kärrebo. Min son Jerry hade Nike då. Allting gick så bra och det kändes bra, men efter ca två km när vi började trava, så haltade Ronja. Det var bara att kliva av och gå tillbaka. Otur. Hoppas att hältan går över snabbt och att jag kan komma igång igen.

Marie-Louise och Nike, El Ronja och Dockan