Torsdagen den 6 juli startar vi vår resa från Västervik till Köpenhamn . Jag ska vara hinknisse när nu Susanne Fahlström och Eldoor ska rida sin första 16 mils- tävling. Med på resan och som medhjälpare är också Thomas och Linn Karlsson. Maria Nilsson, som nästan alltid brukar vara med när Susanne är ute på tävlingar, är sur när vi lastar in oss i bilen - hennes sommarjobb på McDonalds tillåter ingen extra ledighet.

Nu var vi äntligen på väg, kompassen och farthållaren ställdes in på Helsingborg. Efter ett antal timmar och utan några missöden kom vi äntligen fram till Scandlines färjeterminal. Resan över sundet förlöpte väl. Nu var det inte långt till Klampenborgs travbana där vi hade fått uppstallning av Eldoor och möjlighet att tälta på gräsmattan bredvid. ( Men det var inte någon som hade upplyst oss om att det var en privatägd gräsmatta, den tillhörde hyreshuset som låg bredvid.)

På fredagsmorgonen var det dags att börja leta efter startområdet i Bernstorffparken - den skulle ligga centralt i Klampenborg - samt försöka hitta våra hinknisseställen. Efter två timmars letande hade vi fortfarande inte hittat startområdet. Parken hittade vi, men ingen ingång där vi kunde köra in med bil. Vi gick in i parken, men det fanns inget där som visade på att det skulle bli ett startområde för distansritt. Paniken började komma. Vi frågade ett flertal människor som vi mötte alla skakade bara på huvudet. Parken visste de var den var men distansritt, vad var det?

Vi bestämde oss för att inhandla en karta över Klampenborg - den vi hade fått med ryttarmeddelandet förstod vi snart att den inte var användbar. Karta ja! Närmaste bensinmack invaderades men karta fanns ej, de ryckte bara på axlarna och erbjöd sig att kopiera ur telefonkatalogen. Efter mycket letande fick vi tag i en. Nu skulle vi bara hitta till de 16 hinknisseplatserna och de fem veterinärgrindarna som alla var på olika platser. Jag ska inte närmare gå in på alla detaljer men när klockan närmade sig halv fyra och vi skulle tillbaka till Bernstorffparken för förbesiktning av Eldoor hade vi inte hittat en tredjedel av de ställen som vi skulle möta upp på. Jag sa till Susanne att hon fick vara glad om vi kunde hitta veterinärgrindarna och träffa henne där.

Nu skulle vi till förbesiktningen. Enligt folk, som fanns vid travbanan, var det bara en liten bit att gå om vi gick via en ridstig som fanns på vägen till parken. Vi bestämde oss för att gå. När vi hade gått som vi blev visade kom vi snart in på en livligt trafikerad gata och strax bredvid låg en stor järnvägsstation, men någon park syntes ej till. Nu var goda råd dyra, besiktningen hade börjat och vi hade inte ens hittat dit. Tillbaka till travbanan, in med hästen i transporten för färd till parken. (Den vägen hade vi ju hittat efter endast två timmars letande på morgonen, så de gator som låg runt där kände vi väl igen.) Äntligen framme!

Besiktningen gick bra. Nu skulle det vara bangenomgång (en språkkurs i danska är att rekommendera om ni ska rida i Köpenhamn) och där fick vi förklaringen till varför vi ej kunde hitta slingorna. De fick ej markera med snitslar på grund av att de red genom fler hägn där det var förbjudet att hänga något i träden, så de skulle ut på kvällen och natten och kalka istället. Efter den genomgången fortsatte vårt letande efter de resterande hinknisseplatserna.

Nu placerade Thomas och jag Susanne i baksätet och försåg henne med munkavle. Thomas läste karta och jag körde. Det var ett lyckat beslut och vi hittade raskt de resterande ställena - tidigare hade vi ju letat efter snitslar samtidigt. Nu var klockan mycket! Snabbt hem och i säng, en arbetsam dag väntade imorgon.

Lördag morgon, klockan ringer vid halv tre.

Varje gång när jag är med och ska "hinka " och klockan ringer så där tidigt frågar jag mig alltid själv - VARFÖR UTSÄTTER JAG MIG FÖR DETTA när man annars kan få ligga kvar i sängen och sova så skönt. Men det är snart glömt, nu börjar allvaret.

Starten går vid halv fem. Nu var det bara tre startande i den klassen - från början var de sex stycken men efter vet. kontrollen igår blev de bara tre. Första slingan som var 4 mil mötte vi upp på tre ställen, sedan var det dags för första vet.grinden. Där blev tyvärr den ende dansken som var kvar i tävlingen utesluten på grund av hälta. Nu var det bara Susanne och Lina kvar så de beslöt att rida tillsammans.

Resterande slingor med vet.grindar klarade de galant fast ritten mestadels bestod av gångbanor och asfaltsväg som gick genom ett flertal villakvarter. Men det var bra för oss hinknissar. Vi hade två möten på Q8-macken ( slingan gick mellan bensinpumparna vid två tillfällen) så där kunde vi dricka kaffe i lugn och ro innan ryttarna passerade oss.

Nu närmade vi oss målgång. Uret var 22.15 när Susanne och Lina red tillsammans i mål. Vilken härlig känsla att se Susanne efter drygt arton timmar med en häst som gnäggar och ser helt oberörd ut när han passerar mållinjen.

En stor eloge till funktionärerna och den stora publiken som - fast det bara var två ryttare kvar på banan och klockan var mycket – stod kvar och hyllade ryttarna när de red in i mål.

Prisutdelningen för de som red 121 km hade arrangören väntat med så att de kunde ha den gemensamt med 161 kilometersryttarna. Det var en minnesvärd ceremoni. Efter den var det skönt att få åka till tältet och krypa ner i sovsäcken.

Söndagsmorgonen var det bara att göra en ytterligare besiktning av hästen så att vi fick klartecken för hemresan. Nu var det bara att packa ihop och starta resan.

Ibland ska man ha tur! När hästen var lastad och bilen packad började det störtregna! Innan hade det varit ett underbart väder hela tiden.

Det var roligt att få vara medhjälpare på en sådan här ritt. Det var mycket som var annorlunda mot det man är van vid här i Sverige. Men det roligaste var att, under de här fem åren som jag har haft förmånen att få följa Susanne och Eldoor under ett flertal ritter, Eldoor aldrig varit så fräsch vid målgång som han var vid den här ritten.

Eva Nilsson