Klockan var tio och vi var iväg.
Det var granna ekipage, måhända något omaka och lätt solkade av eftertruppen på tre mammor som oupphörligen ropade ut order och kontraorder. Men flickor i den åldern låter sig inte så lätt bekomma...

Det var tre förväntansfulla töser som lastade av sina förbryllade hästar på Gamleby ridskolas parkering den morgonen. Nu skulle det ridas distansritt, nu skulle ärans tinnar bestigas, nu började livet!
De är i rätt blygsam ålder, 9 till 10 år. Med på resan var också en större syster men hon valde sin egen väg som den kompetenta unga dam hon är och kommer inte vidare att omfattas av min redogörelse.
Flickornas hästmaterial var varierande.
Clara, 10 år, red gamla Wischy, som under normala omständigheter är, jag lovar, ett tryggt och säkert arabsto med 17 år på nacken.
Matilda, 10 år, tyglade Zita, en trind och orubblig korsning arab/shetland.
Och sist och på alla sätt minst Emelie, 9år, på Sindy, en totalt fullfjädrad shetlandsponny.

Det var en helt underbar dag och en helt underbar bana.
Där vandrade vi mammor fram genom skogen, småpratande som mammor skall. Framför oss skrittade flickorna, småpratande och fnissande som flickor skall. Ibland bar det uppför och då tystnade de vandrande mammorna, men de klagade icke. Vi följde orange bana där de orange ordinarie ryttarna redan i morgonväkten dragit fram men nu var den bara vår. Flickorna fann sin snitsling och följde den fint. Stigen var jämn och inbjöd till en glad liten trav.
Mödrarna skumpade pustande efter.

Gamla Wischy är rädd för shetlandsponnyer. Så är det med den saken och nu är det sagt offentligt. De är för små för att kunna finnas anser hon, så hon försöker ordna den saken med bett och elaka sparkar. Sindy bryr sig inte om sånt, hon viker skickligt undan utan att ändra en min. Emelie bryr sig inte heller om sånt. Jag bryr mig högeligen, och varnade i tid och otid, utom i uppförsbackar för då var jag tyst. De andra mammorna varnade också för det och andra saker som jag inte hann med att tänka på. Men sen kom jag mig och varnade med eftertryck för något helt nytt som de andra inte tänkt på. Däremellan berömde vi. Barnen försökte nu rida ifrån oss, det märkte vi tydligt så vi varnade för det.

Fem kilometer var avklarade och vi skulle snart komma fram till den plats där vi skulle ansluta oss till blå bana som förde sista kilometrarna fram till mål. Där skulle papporna plocka upp mammorna i bil och flickorna rida själva sista biten. Nu när hästarna var avrastade och lugna skulle det inte bli några problem för dem. Vi tyckte oss ibland höra ljudet av galopperande hovar mellan träden och förstod att nu var vi straxt framme. Det var något underligt med gamla Wischy. Hennes hovar rörde sig mycket hastigt och oupphörligt trots att hon inte färdades fort fram på den smala stigen. Het andedräkt kom i små puffar ur hennes näsborrar och hon svettades ymnigt. Var det inte en underlig blick hon hade? Men här väntade nu papporna och vi gjorde halt. Flickorna tog emot med välförtjänt beröm och nickade nådigt. Nu såg vi faktiskt ryttarna som red förbi nedanför oss på väg mot målet. Så härligt det såg ut. Pigga hästar med spetsade öron, fart och fläkt, leende ryttare som hälsade så vänligt. Hovslagen som dundrade vidare i skogen.
Zita som så lugnt ätit blåbärsblad lyfte huvudet och vädrade med spetsade öron. Nu var Wischy underligare ändå. Hon rev och slet i ljungen, sparkade och ormade sig. Jag tog ett stadigt tag i tyglarna och bad Clara sitta av.
Det gjorde hon så gärna!
Vi stod på en smal stig i trist anslutning till en snårväxt björk som troligtvis var värd åt den fästing som jag senare upptäckte på min mage.
Jag skrubbades kraftfullt fram och tillbaka genom det snåriga grenverket innan jag med svordomar fick håll på hästen.
Shetlandsponnyn betraktade mig med kallt intresse.
Claras betänksamma min kontra Wischys flåsande upphetsning fick mig att känna oro.
Jag sa - "Jag tror jag följer med er". Dottern nickade lättad.

Truppen satte sig i rörelse uppför backen. Zita tog omedelbart täten och travade kvickt uppför stigen. Jag fann mig plötsligt släpad i hög hastighet fram genom blåbärsblad, ris och förtretligheter - Wischy tog själv upp hela den bekväma stigen. Shetlandsponnyn med Emelie kom lugnt efter. Sist vandrade en dyster Clara som inte hunnit sitta upp. Jag önskade byta plats med hästen och försökte klargöra detta. Det nonchalerades. Framför oss i absolut närhet av stigen och naturligtvis på "min" sida, växte en grov tall.
Jag intensifierade mina anspråk på stigen men insåg samtidigt det gagnlösa i detta. Wischy forcerade backen, jag följde med, det som skulle ske, det skedde.
Tallen träffade midskepps. Jag kavlades plågsamt mellan stam och hästkropp, stigbyglarna gjorde ett avgjort obehagligt intryck på mig. Sen var jag igenom. Nu var jag upprörd och klagade högljutt på allt och alla. Matilda förklarade att det minsann inte var hennes idé att trava uppför backen. Zita var inte klok! Hon gick inte att hålla! Detta var synbarligen sant.- Zita var inte längre klok.
Shetlandsponnyn betraktade allt detta med avsmak. Emelie är väluppfostrad, så hon teg.

Vi fortsatte upp mot krönet i misstämning. Just som vi med lättnad passerat detta och satt hovar och fötter på en fin skogsväg och allt såg rätt ljust ut igen ropade Clara;
-"Det kommer ryttare"!
Vi ville inte vara ivägen utan rusade ut i riset igen.
Clara som just hunnit ifatt och skulle sitta upp, blev i villervallan hårt trampad av Zita.
Tre ekipage sprängde glatt vinkande förbi.
Wischy växlade mellan att sätta sig på bakhasorna och försöka kasta sig omkull. Zita rörde sig i de vertikala skolorna.
Matilda kämpade med tyglar och skänklar och vi lyckades ta oss upp på vägen igen.
Clara var blockhalt och arg. Vi fortsatte under samfälld irritation.
Då ropade Emelie plötsligt:
-"Ryttare, det kommer många"! Jag bad Matilda sitta av för säkerhets skull och vi flydde i oordning av vägen.
Nu trampade Zita ordentligt på Matilda och Wischy trampade på mig.
Denna sorglustiga föreställning kom att upprepas. -Många gånger.
De flesta av oss tvåbenta var nu halta. Alla hästar med arab i stamtavlan ville vinna derbyt.
Shetlandsponnyn föraktade oss.
Emelie såg artigt åt ett annat håll.

Många av de passerande ryttarna hade vänliga ord till övers, trots att de var i en pressad tävlingssituation:

-"Nej, men är ni här"?
Ja, tyvärr.

-"Har här skett en olycka"?
Nej, inte än, men den här hästen kommer att råka i tråkigheter rätt snart.

Shetlandsponnyn tröttnade på oss och gick sin väg, hon hade kommit för att gå distans och detta var patetiskt!
Just då, när vi alla trodde att vi skulle bli vansinniga, utom hästarna som redan blivit det, kommer Matildas mamma Anita emot oss på vägen. O, trygga, kunniga, kloka Anita! O, vackra, genompräktiga, fantastiska Anita! Hon hade liksom haft en känsla och givit sig iväg längs banan för att möta oss.
Nu hade också de flesta av ryttarna som skulle passera oss gjort det och med två mammor och svalnande tävlingsinstinkter hos de fyrbenta kunde sällskapet börja snygga till sina tilltufsade självförtroenden och i god ordning närma sig målet.
Fåglarna sjöng. Vädret var fint. Barnen galopperade i mål.
Mina nerver var fortfarande rätt frassliga, så jag skrek lite då, men det var ingen som brydde sig om det.

Det var faktiskt fantastiskt roligt alltsammans. Vi planerar redan för nästa år, och då, då ska det ridas distans på allvar, då går ingen säker!

Men den där shetlandsponnyn borde faktiskt klämmas åt så den kom ner från sina höga hästar...

Christina Nibelius